Bästa tipset inför nyår

Snart är år 2012 över. Hur snabbt gick inte det året och nu står 2013 inför dörren, vilket ju ska firas på ett eller annat sätt. Själv firar jag inte stort, dessutom har jag bihåleinflammation och går på antibiotikakur så firandet blir därmed lite mindre.

Men fira ska man! Med lite god mat om inte annat. Maten är ett helt kapitel för sig och inget som jag tänker ta upp nu.

Men istället; städandet. Hoppa helt enkelt över det, släck alla lampor och låt endast julbelysningen stilla skina istället. Hoppas ni inte städat ut julen redan, i såfall blir det väl att... ta in julbelysningen igen över nyår?

Det funkar jag lovar, jag har prövat ikväll i köket och det blev hur bra som helst. Köket såg prydligt och fint ut, ingen kan ana att damsugaren inte varit framme sedan dagen före julafton, eller när det nu var.

Gott nytt år till er alla!

Tillbakablick på julen 2012, eller djur ska veta sin plats

God fortsättning på julen! Som det snöar och väller ner nu kan ju ingen klaga på att vi inte fick en vit jul heller. Precis som vi vill ha det, eller hur *not*

Gråvitt landskap, så långt ögat når. Lagom färgstarkt där. Själv hade jag föredragit en grön jul, fast motståndarna är många så det vågar man ju knappt nämna. Nå, det gröna kommer nog att segra än, om några månader iallafall.

Julen är över för den här gången. Här ser ni tomtarna, vars rätta plats var framför granen (som uppe i headern), men allt som oftast har de fått stå så här istället för att inte blocka tvn, då helgen har varit en riktig tvhelg mellan varven.

Gäster från olika nationer har vi också haft. Finnar, finlandssvenskar och ryssar. Trevligt med olika kulturer, det skulle bli alldeles för slätstruket annars. Djur hör också till, som synes.

En liten kuriosa: Ikväll, efter den allra sista julmiddagen: Vi satt framför tvn (bra tvprogram igen) och plötsligt hördes ett litet prassel från köket. Där stod Nisse som försökte ljudlöst ta för sig av skinkan och gravade laxen som lämnat framme att stå på köksbänken. Gissa om hemmatigern åkte snabbt ner i golvet, då djur ska veta sin plats.

Videoblogga nu i jul

Nämen jag skiter i ratata. Den är alldeles för outvecklad bloggportal för mig, liksom bara för mycket 90-tal. Ingenting funkar ju där och bristerna på allt är så stora, så stora. Det går inte ens att spara ett inlägg som utkast där.

Då det här ju är en författarblogg behövs det lite mera finesser att ta till med bloggen. Jag skulle gärna videoblogga, men jag har inte riktigt fått till det än. Kanske något att börja på med nu i julhelgen.

Bloggflytt till ratata.fi

Då jag är så rastlös av mig har jag nu beslutit mig för att flytta över bloggen till ratata.fi. Jag ger det ett par månader, sedan får vi se om det blir återkomst hit igen eller vidareflytt någon annanstans.

Häng med hit!

Inför Halloweenaftonen imorgon

Halloweenaftonen närmar sig! Nästan så jag kan säga att jag har skaffat mig ny frisyr inför helgen, men  bara nästan. Lite spooky är håret ändå, eller hur? Kanske något man borde satsa på ända fram till jul eller, för att då hitta på något nytt igen.

Bööö! Denna glada pumpa hänger vid ingången till köket. Lite av den vänliga sorten, själva Lucifer himself sitter istället och vakar över vårat köksbord. Sätter kanske in en bild på honom senare. Ni kan titta då ifall ni vågar.

Lite ljus i våran mörkaste årstid är aldrig fel. Liemannen och gastar; som mina pojkar var utklädda till för sådär en tio år sedan. Med en dolk genom skallen och blod. Eller med huggtänder som lyste genom en svart fotsid burka. Och såklart med en lie i handen. Scary värre.

Spöken och gastar, kom hit imorgon. Jag finns till här för er med godiset tillhanda. Skulle bara önska att jag hade en orgel så jag kunde spela lite passlig musik för er också för att höja stämningen lite. Ja, jag kan spela orgel, dold talang hos mig. Funderar allvarligt också på att själv klä ut mig imorgon, rekvisita saknas ju inte här. Nä, skoja bara.

Happy Halloween to you all!

Världens Godaste Pannbiff

Jag har frysen prängfylld med älgkött. Då får man också börja tillreda av årets jaktfångst och middagen idag blev Världens Godaste Pannbiff, en lite modifierad variant av Dukanreceptet. Originalreceptet är Stefan Fagervalls "Älgbiffar smala."

Så här gjorde jag:

450 g älgfärs
1 lök (hackas)
2 tsk vitlökskross
1/3 burk creme bonjour cusine
1 msk havrekli (blandas med creme bonjouren)
3 ägg
2 tsk senap
lite matolja
salt, malen vitpeppar, grovmalen svartpeppar

Dela upp i 4 stora biffar som stekes i teflonpanna i lite matolja. Ätes med vitlökbollpotatis, även om jag själv åt bara biffen. Så gott.

Sammanhang; (Skrivpuff 30.10.2012)

Och det hände sig ute på gatan i den lilla pittoreska byn nere i sydeuropa: Den solbrände mannen gick makligt längs den slingrande gatan ner mot torget. I hans väderbitna ansikte glänste svettpärlor då morgonsolen redan var varm. Efter sig drog han en kärra med allehanda prylar i, även om det mesta var fisk och grönsaker. Han var en torghandlare.

Emot honom på gatan kommer en solbränd pojke i tio årsåldern. Pojken dansar fram uppför gatan så det svarta håret gungar medan han nynnar på en låt. Han är helt i sin egna värld och den varma morgonluften vibrerar kring honom.

Det kunde ju inte gå annorlunda. Det var sammanhanget, ödet, som gjorde att det gick så. Det två, mannen och pojken kom emot varandra, mannen nerifrån och pojken uppifrån på den backiga, slingriga gatan. De kolliderade och bägge föll ner i gatan. Bra att det var morgon så gatan ännu inte hunnit bli stekhet. Värre var att mannens kärra stjälpte i kollisionen och hans fiskar nu låg utspridda längs gatan. Fiskarnas ögon blänkte i morgonsolen och fjällena skimrade.

Pojken sade: "Jag kan hjälpa dig att plocka upp."

Retfullt (SkrivPuff; 29.10.2012)

Hur retfullt är det inte att vakna upp på morgonen och märka att hela huset är kallt? Inte bara lite kallt, utan nästan svinkallt, därför att strömavbrott pågår som bäst. Hur länge det har varat är svårt att säga, men temperaturen inomhus visar på 17 grader, så ett tag har det säkert pågått.

Det går ju inte att starta upp kaffebryggaren! Det går inte ens att koka upp vattnet på en platta för att sedan brygga eget kaffe "för hand" på gammeldags vis. Inte heller kan man tända en lampa, inte för att det behövs, vi har ju övergått till vintertid nu så det är ju ändå lite ljusare på morgnarna såhär. Ett litet tag ännu.

Katten har spytt i soffan! Det upptäcker jag när jag går en runda in i vardagsrummet då det ändå inte går att koka kaffe. Katten själv sitter på köksbordet och tittar småslött ut genom fönstret. Har lite bakåtstrukna öron och vänder stolt bort huvudet, när jag börjar gå på om uppkastningarna. Visar tydligt att det inte bekommer honom det minsta.

Tur att det inte är fredagen den 13:de iallafall.

Att grilla (SkrivPuff 20.10. 2012)

Köttet fräter. Det luktar bränt och ljuvligt. Gott och smakfullt. Peppar och salt strös på, biffarna kommer  att bli lämpligt möra.

Han svettas. I stolen framför chefen. Kommer arbetet att finnas kvar imorgon eller är det arbesförmedlingen som istället väntar?

Det bränner, man svettas, vad kommer ut på andra sidan av grillandet?

En kolbit eller något alldeles suveränt.

Halloweenpyntande på enklaste sätt

Halloweenpyntandet fortsätter. Här följer fina budjettips: Låt sommarblommorna hänga kvar ett tag. De är helt rätt i detta sammanhang, risigt och trashigt är helt rätt. Ljungen kan vänta, den inhandlas istället lämpligen till Allahelgona.

Se hur fint sommarens sista blomkvistar hänger kvar. Spöken, gastar och övriga övernaturligheter; här har ni att dras till, död och återuppståndelse.

Ett liv, mitt ibland allt dött. Ett plommon, äntligen bar trädet frukt, vi har väntat sju år på att detta skulle hända.

Halloweengardinerna. Ursäkta för dålig bildkvalité, men ni ser hur man kan ordna en scary uppsättning av det enkla. Minns bara att inget måste eller ska strykas. Ju mera trashigt, desto bättre. Fönstertvättandet kan ni syssla med senare, inför jul eller ännu hellre, senare på vårsidan.

Inför storhelgen Halloween 2012

Vi står inför storhelgen Halloween! Jag är ivrig som ett barn inför julafton, räknar dagarna till Den Stora Kvällen och har redan kört igång ett storstädrally utan like. Händer bara en gång om året, så där intensivt.

Jag tvättar fönster och byter gardiner, till Halloweengardiner. Ialla fall i köket. Resten av fönstrena kommer jag nog också att tvätta, liksom att renbädda alla sängar. Jag har redan börjat på med sängarna, orange och svarta färger prioriteras i den mån det finns sådana sängkläder.

Naturen visar sig från sin bästa sida så här i oktober, november. Vissna löv, torra vass, höstkallt vatten. Snart lägger isen sig och gräset blir stelt av frost. Naturen drar ihop sig till vila och våra sinnen skärps. Nedräkningen kan börja.

Min bibel, Dukan Dieten

Min bibel är Dukan Dieten. Här kan man verkligen läsa om allt som är av värde, skrivet av doktorn själv. Här kan ni läsa om allt han skriver. Se bara till att ni beställer rätt bok, det figurerar en fakebok också på marknaden, en gul en.

Attackfasen, omväxlingsfasen, förstärkningsfasen, och tillslut stabiliseringsfasen. Läs boken och gå igenom dem alla, då är ni där. Helt sant, utan ljug. Själv befinner jag mig i förstärkningsfasen just nu och allt går som smort.

Men fuska inte gott folk bara för att ni viktmässigt är i mål efter omväxlingsfasen. I det läget är vi bara så sårbara och benägna att gå upp allt i vikt som vi på relativt kort tid forlorat. Alla fyra faser måste följas, ovillkorligt. Bara så kan det slutgiltiga målet nås.

Beställ boken och läs mer. Ni kommer att behöva en egen bok, det går liksom inte att bara låna en. Denna bok kommer framöver att bli er egen Bibel.

Dukan diet fas 3, förstärkningsfasen

Jag har gått ner fem kilo på en och en halv månad. Skulle jag aldrig ha trott för en och en halv månad sedan att något sådant över huvud taget var möjligt och ämnat för mig. Hade liksom sett mig själv som ett hopplöst fall och istället ägnat tacksamhet åt att jag var frisk och inte desto mera överviktig. Fast visst önskade jag, att det skulle finnas en metod för mig med. Som Dukan diet. Till på köpet har jag lärt mig att äta fisk.

Och uppskatta fisk. Ju mera fisk, desto bättre. Hela ämbaret fullt av sprattlande abborrar, numera äter jag fisk mest varje dag.

Imorgon går jag in i Dukan diets tredje fas, förstärkningsfasen. Det känns pirrigt, men inte längre virrigt då jag ägnade gårdagens kväll till att läsa på. Man vill ju inte göra några misstag nu då allt löpt på så fint.

Det som gäller från och med nu och framöver är att förstärka min nya vikt. Ingen lätt uppgift, jag står på backens krön och det kan gå precis hur som helst.  

De flesta misslyckanden sker under de tre första månaderna efter att man har uppnått sin nya drömvikt, värt att minnas! Till min hjälp och för att undvika detta har jag proteintorsdagarna, havrekliet, vågen som min vakt, Dukan dieten (min bibel), och uppmaningen om att aldrig mera använda hissen eller rulltrapporna.

Det känns lite som att kasta loss och segla ut på öppet hav.

I cruisefasen och när allt är hallelujah!

I Dukans diets cruisefas kan man äta i mitt tycke ganska normalt. Tänker inte lägga in några listor här på vad man kan och får äta, det får ni googla då det finns gott om dessa på nätet.

Det jag ändå slås av är att man ju får äta så gott och mångsidigt. Som frukosten idag: 2 ägg delade i halvor med creme bonjour cusine och tomatskivor på. Fettfri yougurt med havrekli och linfrö. Bubbelvatten och kaffe till. Kan det bli bättre?

Mellanmål vid halv tio: Vaniljkvarg.

Lunch; sallad på: Sallad, gurka, tomat, keso grillad paprika, räkor och ägg. Fettfri yougurt till efterrätt.

Massor av te och bubbelvatten under arbetsdagen. Gott och mättande, eller hur?!

Imorgon ska jag byta ner mig en storlek i arbetskläder.

Favoritlunchen inom Dukans diet

Min favoriträtt inom Dukans diet är absolut fisk i (nästan) alla former. Fisk går att variera in i det oändliga. Tänk att jag inte har upptäckt det tidigare.

Tonfisk, eller varför inte tonfisk i tomatsås nedrört tillsammans med en burk keso naturell. En burk fettfri yougurt till. En komplett lunch, kan det bli enklare?

Eller lax, i alla former; rökt, gravad eller hur som helst. Ätes tillsammans med en burk keso med grillad paprikasmak. Åter igen fettfri yougurt till efterrätt. Gott, mättande och bra.

Så enkelt och hälsosamt.

Dukan diet

Hey alla! Ett tag sedan jag uppdaterade denna bortglömda blogg. men det betyder inte att jag har vilat på lagarna, nej långt därifrån.

Jag har läst och skrivit som vanligt och till på köpet har jag beslutit att ta itu med hälsan. Ja, ni läste rätt, ta itu med hälsan. Den 15:e augusti tog jag beslutet, helt av en slump. De bästa besluten tas av en slump, man bara kommer på det, saker och ting kommer till en.

Så. Den natten jobbade jag natt och slösurfade på nätet i nattens stillhet. Och där visade den sig för mig, Dukans diet. Pierre Dukan, du kan, du! Rätta till oss hopplösa fall, alltså.

Tänker inte här och nu gå in på detaljer hur Pierre Dukan går tillväga då han vägleder ett hopplöst fall att gå ner fyra kilo på en månad. Och succsén fortsätter, några hundra gram till på de två därpå följande veckor. Bra, bra, fem kilo var ju målet. Och sedan ska ju också de fem kilona hållas bort också. Även detta har också doktor Dukan en lösning på.

För att riktigt shapa till det har jag badat bastu ikväll. Bastu är alltid riktigt när man ska rensa ut gammal skit. Några hundra gram till så är jag där. Tack, Pierre Dukan.

September - förändringarnas tid

September är en speciell månad, och också min födelsemånad. Kanske därför, vem vet? Det är hur som helst i september idérna och också insikterna om det kommande året kommer till mig, lite som vid nyår för många andra. Nyår är förresten en schablonhögtid för mig, inget av värde alltså.

Det är en alldeles speciell känsla när man får insikter om hur ens kommande år kommer att gestalta sig, det går inte att beskriva i ord. Äntligen vet man, allt som man gått och halvgrunnat på, nu står det plötsligt klart för en.

Förändringar är av nöden, annars stagnerar man och slipper man inte framåt. De är inte av ondo, även om de ibland kan anses som drastiska. Hur skönt är inte det, att man inser att det var ju såhär och att man i fortsättningen slipper halvgrunna?

Regn; SkrivPuff 28.08.2012

Han föddes med segerhuva
För nitton år sedan
En välförtjänt belöning efter alla värkar

Han växte upp till ett rättrådigt barn
Visste vad som var rätt och fel
Hade samvetet

Nitton år förflöt och jag hade min solstråle nära mig varje dag

Tills värnplikten kallade, i Nylands Brigad

I armén sade de:
"Du är lämplig  för uppgiften, att leda andra"
Att gå i arméns skola och stanna där i tolv månader, istället för sedvanliga sex månader

Min son stannar i armén för att utbilda sig inom ledarskap
På ett främmande språk, som i och för sig är hans andra språk

- 

Jag tror att han kommer att han kommer att klara sig fint här i världen
Fastän regnet kommer att piska honom många gånger ute på lägren

Öppna portarnas dag i Dragsvik 2012

Igår var vi på besök till Dragsvik på Öppna portarnas dag för att hälsa på vår unge rekryt. Att beträda området var som att stiga in i en främmande värld, inte likt något annat.

Soldater överallt och vackra stenbyggnader. Området var hur stort som helst med hur många som helst av dessa vackra stenbyggnader och asfalterade gångar och välansade gräsmattor.

Inget skräp någonstans, vare sig ute eller inne. Här ser man rökrutan. Alla samlade under taket och fimparna prydligt i askkopparna. Ordentligt och bra.

En mojäng som jag inte riktigt vet vad det är. Men i brist på bänkar som det bara fanns en (1) av utomhus på hela området satte jag mig på gräsmattan och lutade mig mot stenmuren. Klockor fanns det heller inga av utomhus på väggarna, men det lär vara därför att i armén sitter man inte, man går eller står och klockan har man på armen. Därför.

Soldater fanns det överallt, här i Draksvik finns hela svenskfinland samlat. Snyggt och prydligt överallt och nyrenoverat inne i stugan, åtminstone i pionjärernas.

Besökare i mängder fanns det också. Vi hade iallafall tur med vädret, eller hur? Det hade ju kunnat störtregna också.

Rekryterna svor faneden under högtidlig seremoni och de är numera jägare. Allt okay så långt, bara att vår unge jägare kommer att bli tvungen att stanna där i ett år, alltså tolv månader istället för sex som är det vanliga. Här i Finland är värnplikten ju inte frivillig så det är bara att ta skeden i vacker hand.

Om en vecka börjar arméns skola där för sonens del, kanske i Fredrikshamn. Utbildningen kommer i såfall att ske på finska. Kanske kommer han att bli underlöjtnant, vem vet? Trots den långa armétiden är jag stolt över honom.

Maten i militären råder det inga fördomar om. Den är under all kritik, det vet jag för jag har ätit ärtsoppa där. Verkade mest vara Saarioinens burksoppa som de hade spätt ut för lite. En salt tjock sörja, men vi åt upp eftersom vi var hungriga. Ingen efterrätt fanns, inte heller kaffe.

Roadtripen till Dragsvik gick på närmare tusen kilometer tur retur. Allt på samma dag, en verklig bedrift när man som jag är migränmänniska. Anlag för åksjuka har jag också. Allt gick ändå bra med åksjukepiller och mycket vatten att dricka och undvikande av kaffe.

Ändå snurrade och skakade världen när jag lade mig att sova på kvällen.

Heder åt alla unga i militären som måste skaka fram och tillbaka i bussarna när de ska hem på permission. Vissa har en resa på över tusen kilometer, tur retur. Ingen i min ålder skulle klara av det, helt säkert, men det är väl annat när man är nitton.

Om finlandismer när man är uppvuxen i helt svenskspråkig miljö

När man skriver mycket som jag ju gör stöter man titt som tätt på stötestenen finlandismer. Oberäkneliga ord som man själv anser som självklara eftersom man ju har modersmålet svenska. Då kan man ju svenska, eller? Åtminstone om man jämför med landets andra språk finskan, som man ju aldrig utgivit sig för att behärska perfekt, då man själv är uppvuxen i en helt svenskspråkig miljö.

Finlandismer är förrädiska. Eller vad säger ni om följande, åtminstone finlandssvenska läsare reagerar säkert på samma sätt som jag gör och tänker oops!

batteri (sv. element), stegring (sv. lätt feber), halare (overall), diskbord (sv. diskbänk), rusvård (sv. missbrukarvård), taltur (sv. inlägg, anförande), denhär (sv. den här)

Vad sägs? Orden i kursiv stil är ord som jag själv använder i dagligt tal utan att alls reagera på att de skulle vara "fel ordval" på något vis. Vad säger ni "Sverigesvenskar", förstår ni alls vad orden i kursiv stil betyder, eller tror ni kanske rent av att man pratar finska ifall ni hör dessa ord? Vid närmare granskning så är ju orden rakt översatta direkt från finskans motsvarande ord. Fast det är ju ingenting man går omkring och tänker på när man pratar, bara så där.

Det finns så många fällor med våra kära finlandismer, och det värsta är att det är en hel vetenskap att reda ut dem.

Sommarsemestern 2012 (eller vart tog den vägen?)

Se vilken fin blomma! Jag undrar vad den heter, det vet jag inte ens, men jag tyckte den var ståtlig nog att köpa till Den Stora Studentfesten i början av juni, för att pryda upp vår gårdsplan. Visst, blomman var vacker och allt annat också ute på gårdsplanen, för som jag hade kämpat och hållit i gång där under hela min första semestervecka.

Tyvärr regnade och stormade den stora dagen bort, värre väder har man inte sett under hela juni efteråt, så det blev ju till att vi alla trängde ihop oss härinne istället. Det gick ju det också, riktigt bra till och med.

Efter den stora festen var över tillbringade jag lite semestertid ute vid Granören istället. Simmade och solade och kopplade av. Havet är bäst, och här var vädret också plötsligt betydligt varmare. Semesterkänsla infann sig.

Hemma igen på bakgården. En gräsmatta är som finast när man inte tuktar den för hårt, eller hur? Eller så inte, beror på hur man ser det. Jag tycker iallafall bäst om gräsmattan såhär, när den får växa lite småvilt.

Äppelblom som bäst. Kanske kommer man att få rekordskörd i äpplen i år, men det har vi ju varje år, så det skulle inte vara något nytt. Varje höst håller man ju på att drunkna i äpplen, så inget nytt under solen här, alltså.

Tänk att det snart är höst. Ja, ja jag vet att det är många som inte har haft semester alls ännu, men dagarna blir redan kortare, så är det ju. Smått vemodigt kanske, men hösten är ju iallafall min favoritårstid (som jag redan ser fram emot.)

Är jag ensam om att se fram emot novembervindarna?

Pansarhjärtats synops slingrar sig som en röd tråd bland stickig väv

Pansarhjärtat håller sakta på att ta form. Det är ett drygt jobb som kräver allt mera ju längre in i skrivandet man kommer. Nu gäller det ju också att driva den stackars familjen framåt i berättelsen så att de inte bara blir sittande där förstenade av sorg boken ut. Nej, så var verkligen inte meningen.

Men lilla Ellen. Om henne kan man väl vänta sig vad som helst, en riktigt kallhamrad liten tjej som hon är. Hon verkar också hata Niklas, varför har ännu inte avslöjats. Som det är nu är det heller ingen i familjen som riktigt märker hur det står till där, då alla är så upptagna av sin egen sorg.

Ja, ja. Världen är grym.

Pansarhjärtat; 2. (under arbete)

Niklas! Hör du mig? Jag vet att du hör mig! Det gör mig ont att se dig på det här sättet, alldeles blåslagen och full med skrapsår. Så vit och kall din hand är, den har nästan krympt och dina naglar är så torra. Så fint ditt hår är kammat, fast det verkar vara lite smuts i det. Är det blod, Niklas? De säger att flygplanet störtade och att ni alla dog i kraschen. Fast du är ju här nu Niklas, de hittade dig där i bergen. De säger att ditt ena ben är bortbränt, men det gör ingenting, Niklas. Huvudsaken att du är här hos mig och jag tänker inte lyfta på skjortan för att titta efter hur det är med benet. Jag vet att jag inte kan ta dig med hem, Niklas. Men hur är det tror du, kan jag komma hit igen så kan vi ses här istället? Jag ska försöka komma hit igen redan imorgon. Vi ses då, pojken min.

De satt båda tysta och i sina egna tankar i bilen hem från bårhuset. Kjell kände sig lätt illamående och kväljdes av den unkna lukten som bitit sig fast i hans kläder. Liklukten.

   Det hade varit fruktansvärt att se Niklas ligga där så kall och stel, och iklädd en vit skjorta. Så svåra skador han hade fått där i olyckan, han var alldeles blågul och lila i skinnet. Säkert hade han blött en massa blod också då han hade så många fula skrapsår på kroppen. Men det hade ändå inte funnits någon tvekan om saken; det var Niklas som hade legat död där, framför Anna och honom.

   Hur ont måste det ha gjort i honom innan han dog? Eller hade döden varit ögonblicklig? På sjukhuset hade de berättat att nacken var bruten och att Niklas inte hunnit känna så mycket när han dog. Hur kunde de veta det? Vad hade Niklas känt när de i planet förstått att planet kommer att störta? Hade de alla gripits av panik och skrikit och gråtit? Eller hade de hoppats att ett under kommer att ske? Hade Niklas tänkt på dem, sina föräldrar och ropat efter dem? Hur rädd hade han varit?

   Hur hade det känts då planet störtade i marken? Var det då Niklas nacke bröts? Eller var det senare när han rullade ut på marken? När hade hans kropp fattat eld? Vilken tur att hans ansikte inte brunnit, det kändes fint att han i alla fall fått ha sitt ansikte intakt.

   Han sneglade åt sidan och såg på Annas profil. Hon lutade huvudet åt höger mot bilfönstret och såg ut att halvsova. Hennes fina rynkor runt munnen hade under de senaste dagarna grävt sig djupare i hennes ansikte. Läpparna som alltid varit så mjuka var nu torra och fnasiga och nästan färglösa. Det långa, tjocka håret som var Annas stolthet och som hon slingade i ljusa, tunna slingor varannan månad hängde nu trassligt runt kinderna ihopsamlat i en slarvig hästsvans. I vanliga fall tvättade Anna håret varannan dag och lät det självtorka, alltid självtorka, för att inte slita på håret. Sedan när håret hade torkat flätade hon det i en tjock, rak fläta som hängde långt ner på ryggen. Barnen på hennes jobb älskade hennes hår och ibland brukade Anna berätta att ungarna kallat henne för ”Lilla Anna med Långa Flätan”.

   På de senaste fyra dagarna såg håret inte ut att ha blivit vare sig tvättat eller kammat. Det började mest likna en färglös rishög, som helt saknade liv.

   Kjell strök sig över munnen och koncentrerade sig på trafiken istället. Han skämdes över sina tankar då han visste att hans eget utseende heller inte på något sätt var mycket bättre. Att möta sin egen blick i backspegeln hade varit skrämmande, de förut så havsblåa ögonen var nu överdragna med en matt, blodsprängd hinna. Längst ut i ögonvrårna fanns också fasttorkat var. Rynkorna i pannan hade grävt sig djupare in under de senaste dagarna och huden glänste fet. Han drog handen genom det tjocka, cendréfärgade håret för att det inte skulle klibba fast i pannan, och tänkte att han säkert inte heller hade tvättat sig på de fyra senaste dagarna.

När Kjell svängde in Volvon på gårdsinfarten såg de båda två att det hängde tre blompaket på ytterdörren.

   ”Varifrån har de kommit då?” muttrade Anna när hon steg ur bilen. Kjell låste bilen och gick fram och vände på blompaketen. Dörren där blompaketen hängde öppnades försiktigt. 

   ”Jag visste inte riktigt om ni ville ha in dem.” Margit såg villrådig ut när hon hade öppnat dörren. ”Inte alla vill ha in kondoleansblommor i huset då de påminner så mycket om… och fyller upp hela huset med sin blomlukt… ja…” Margit stakade sig och hostade sedan till.  Hon öppnade dörren lite mera för att fösa in Anna och Kjell som hade lämnat att stå ute på trappan. Blommorna lämnade att hänga kvar ute på dörren.

Du är död Niklas, död, död! Jag hörde mamma säga det vid middagsbordet ikväll, att det var du som låg där död i kylrummet på sjukhuset. Att du hade varit vit och kall, men så fridfull. Jag tror inte att du var så vidare fridfull, du hade ju störtat ner med planet! Hade du ens alla armar och ben kvar, Niklas? Det måste ju ha gjort jätteont när benet brann upp, pappa sade att ditt ena ben var bortbränt.

    I dag när Emma och jag var ensamma hemma med Margit sa hon till oss att vi måste vara duktiga flickor nu för att mamma och pappa är jätteledsna just nu. Hör du det Niklas! Mamma är ledsen och det är ditt fel! Du förtjänar faktiskt att dö!

Klockan var halv elva och tystnaden kändes kompakt i vardagsrummet. Tv-nyheterna hade gått för länge sedan, men varken Anna eller Kjell hade sett på dem med något större intresse. De låg i varsin soffa mest för att skjuta på natten och mardrömmarna. Sovrummet hade blivit en skrämmande plats, utom på dagen då man kunde gräva ner sig under täcket och lägga dynan ovanpå huvudet för att stänga ut verkligheten. Ligga invirad och trygg och slippa ta itu med det som hade hänt.

   På kvällen blev sovrummet däremot ett hotfullt och ångestfyllt rum. Det störtande flygplanet vrålade i öronen när man väl fått tag på sömnen. Niklas som föll och föll och skrek i panik. Flygplanet som brann och någon som hånskrattade i drömmen. Var det djävulen eller en demon? Eller kanske en mardröm?

   Det kändes tryggare att ligga här i vardagsrummet och bara stirra rakt ut. Emma och Ellen hade redan gått och lagt sig, och det var skönt att inte behöva skärpa upp sig inför flickorna längre ikväll. Det måste kännas fruktansvärt för dem också, visste Anna. De hade ju mist sin älskade storebror, herregud, flickornas sorg måste ju vara lika stor som deras egen.

   Tack gode gud för Margit! Hur hade man klarat av allt praktiskt utan henne? Det hade inte gått visste Anna, och hon sände den småknubbiga hemvårdaren med kort permanentat hår en varm tanke. Som en räddande ängel gick hon runt här i deras hem och tog hand om allt löpande. Idag hade hon handlat och gjort i ordning middag till familjen innan hon gick hem. Hon hade också sett till att flickorna hade duschat och tvättat håret. Posten låg prydligt sorterad i köket och räkningarna satta i lådan för obetalda räkningar. Då hon gick hade hon visst också sagt något om att hon kommer igen i nästa vecka, på måndag. Hur många timmar var det riktigt kvar tills måndag?

Om hur man skriver Pansarhjärtat

N är tillbaka! Nico alltså, inte Pansarhjärtats Niklas även om han naturligtvis stod modell för skrivandet i Pansarhjärtat. Min egen son Nico som fick i studentgåva en resa till Turkiet, dit han reste på egen hand med åtta av sina kompisar.

Det värsta som kan hända en som förälder är då man skickar iväg sitt nyligen myndiga barn ut på egna vägar och oroar sig för det. Den unga måste ju få pröva sina egna vingar, minns själva hur det var när man var nitton!

Vad man inte som nittonåring visste eller räknade med var våndan, föräldrarnas våndan, om hur den unga ska klara sig där ute i (arab)världen. Visst vet man som nittonåring om att föräldrarna oroar sig ju hit och dit och alltid, men den faktiska våndan föräldrarna lever med när man är borta och på egen hand vet man ingenting om.

Därför var det lätt att börja skriva på Pansarhjärtat när N hade rest iväg. Om det som hänt i boken hade varit verklighet som hänt för mig, hade jag säkert blivit som bokens Anna. Helt sanslös och börjat blanda ihop fantasi och egna önskningar och verklighet. En vilja att räcka till för de två övriga barnen och inte klara av det. Ett äktenskap som är i skör gungning.

Nu består skrivandet av Pansarhjärtats fortsättning av att jag kan försätta mig i situationen att min son faktiskt dog i en flygplanskrasch, istället för att jag ju får fortsätta att ha honom levande, tack gode gud för det!

Får se hur jag lyckas med det. Början av historien var lätt att skriva då jag levde med våndan, osäkerheten över att släppa honom ute på egna vingar.

Pansarhjärtat; 1. (under arbete)

Han sprang längs stranden med händerna uppsträckta mot henne. ”Mamma, mamma” ropade han och jagade henne medan hon tog några steg baklänges och låtsassprang undan. Den vilda jakten fortsatte några meter till och tillslut snubblade hon omkull med honom över sig. Han doftade småpojkssvett och våt sand. Hans fuktiga hår klibbade fast mot hennes nyckelben och de höll bägge på att kikna av skratt.  Hinken och spaden hade han slängt ifrån sig en liten bit längre bort.

En enträgen metallisk melodi skar genom rummet. Samma snutt om och om igen och till slut vaknade Anna upp så pass mycket att hon förstod att det var mobilen där på nattduksbordet som ringde. Att någon försökte få tag på henne. Den lille pojken på sandstranden gled allt längre bort och hon ansträngde sig att få hålla honom kvar i sina armar. Det hjälpte inte, mobilen fortsatte envist sin monotona ringsignal och nu kändes inte doften av våt sand längre. Istället lade sig doften av damm och uppgivenhet över sovrummet igen. Hon sträckte sig efter mobilen och lade den till sitt öra.

   ”Anna Ljung.” Hon hörde själv hur raspig hennes stämma lät.

   ”Hallå, hallå, det är Evelina Sand, Emmas lärarinna som ringer. Jag hoppas att jag inte väckte dig?” Den smått forcerade rösten var spänd och Anna kunde höra hur lärarinnan andades snabbt och ytligt.

   ”Nej visst är jag uppe.” Anna krängde sig mödosamt upp och satt i sängen medan Kjell som låg bredvid henne grymtade och drog täcket tätare om sig. Klockradion på nattduksbordet visade på 11.29. Solstrålarna letade sig in mellan spjälgardinerna.

   ”Jag kan inte i ord förklara och beklaga hur ledsen jag är över er förlust… och, och…” Lärarinnan började staka sig och Anna kom på sig själv med att tänka på hur svårt det var. Hur klär man det riktigt i ord, när man ringer och beklagar sorgen åt någon som nyligen har förlorat en nittonårig son? Lärarinnan verkade inte klara av samtalet bättre än så här, så Anna fortsatte i hennes ställe:

   ”Visst kommer både Emma och Ellen att infinna sig i skolan någon av de närmaste dagarna. Det var psykologen som tyckte att det var bäst så här, att flickorna är hemma den här veckan ut för att tillsammans med familjen få bearbeta allt.” Anna kände sig förvånad, var det hon själv som just hävt ur sig hela den där yrkesmässiga svadan? 

   Det var visst ett effektivt sätt att få tyst på Evelina Sand, den snipiga lärarinnan i trettioårsåldern som alltid skulle verka så beskäftig och kompetent av sig på föräldramötena. Nu verkade lärarinnan mest lättad över att psykologen fanns till för familjen, då trauman och kriser i hemmamiljö ju inte i första hand är skolans och lärarens sak. Men ändå, man måste ju se till att det rullade på för familjen, i värsta fall kunde familjen ju isolera sig helt och bara leva för sin svåra förlust ifall inga yrkesmänniskor fanns där och tog sig an fallet. Det kunde också inträffa att familjer föll emellan i systemet, och av en eller annan anledning blev utan professionell hjälp. Sådant hade Evelina Sand sett inträffa förr. Till all lycka verkade den här familjen bli väl omhändertagen och Evelina avslutade hastigt med att säga att hon än en gång beklagade familjens tragiska förlust av sonen och att hon såg fram emot att se Emma och Ellen i skolan igen nästa vecka. 

   Anna låg kvar i sängen en stund och blängde på mobilen som ryckt bort henne från den lilla stunden i drömlandet hon haft med Niklas. Det hade känts så verkligt, Niklas var två år gammal och hans sandiga små fingrar som drog i hennes hår. 

   ”Vem fan var det? Någon från socialen?” Kjell hade vänt sig mot henne och hon betraktade hans fyra dagar gamla skäggstubb. Det var konstigt, men samtidigt så självklart, vissa saker slutade man att göra i och med att ens son dog och togs ifrån en. Man slutade raka sig, slutade borsta tänderna, slutade gå i duschen, slutade handla, slutade städa, slutade äta, slutade nästan dricka och existera. Istället hölls man uppe av hemservicen som kom dagligen och gjorde allt det där åt en, snart skulle väl hemhjälpen börja tvinga dem alla i duschen också, en efter en. 

   ”Nej, det var skolan” sa Anna likgiltigt. ”Men klockan är redan halv tolv och snart är väl hon från hemservicen också här och börjar sno runt ifall vi alla ännu ligger till sängs då hon kommer. I värsta fall gör hon väl anmälan om oss ifall vi bara ligger med spjälgardinerna nere i hela huset.”

   ”Ska hon ge fan i.” Kjell vände på sig igen i sängen med ryggen mot henne och täcket ännu tätare om sig. Han markerade tydligt att han inte tänkte stiga upp.

”Hur är det med Kjell?” Hemvårdaren sörplade på det smaklösa kaffet som hon bryggt till sig och Anna. 

   ”Inget vidare.” Anna rörde håglöst i kaffet. Hon hade inte ens smakat på ostsmörgåsen som hemvårdaren Margit gjort till henne och flickorna, som också satt med runt bordet med varsitt saftglas framför sig. Gul saft, lade Anna förvånat märke till. Ellen drack ju aldrig apelsinsaft då hon var allergisk mot citrusfrukt. Borde man kanske säga till om det till hemvårdaren, om hon ändå tänkte handla flera gånger åt dem?

   ”Det är ju så…” Hemvårdaren sopade bort några osynliga brödsmulor framför sig på köksbordet. ”Det är ju så”, fortsatte hon igen, ”Att ni idag blir tvungna att åka ner till sjukhuset för att identifiera Niklas.” Hon tog Annas kalla hand i sin, mest för att kontrollera att Anna hört vad hon just hade sagt. 

   Annas hand ryckte till lite, i övrigt verkade hon inte reagera alls. Sedan steg hon oväntat upp från köksstolen och meddelade att hon tänkte väcka Kjell. Hemvårdaren såg överraskad ut inför Annas oväntade agerande. Det var första gången under dessa fyra dagar som Anna över huvudtaget ens hade reagerat nämnvärt på något. Kjell hade Margit inte sett av alls på de två senaste dagarna, han låg visst mest till sängs.

   Flickorna verkade också förvånade över att Annas apati var bruten, och Emma frågade Margit ifall de alla skulle åka med dit till sjukhuset. Margit berättade att vid identifiering av döda var det inte önskvärt att barn var med, istället skulle Emma och Ellen få vara kvar här hemma med Margit. Tioåriga Emma nickade allvarligt och åttaåriga Ellen körde runt, runt med pekfingret i en liten saftfläck på bordet.

   Femton minuter senare stod Anna och Kjell i hallen färdigt påklädda och såg vilsna ut.

   ”Ja, då åker vi till Niklas, dit till sjukhuset då” Anna svalde nervöst och Margit nickade mot henne.

   ”Vill ni att jag ska köra er? Jag har bilen här utanför.” Margit såg frågande på de två förtvivlade, handlingsförlamade gestalterna framför henne i hallen.

   ”Nej, jag kör.” Kjell knyckte åt sig bilnycklarna ur nyckelskåpet i hallen och föste ut Anna framför sig genom ytterdörren.

Jasså hon skulle till Niklas nu, fast han var död. Alltid Niklas, Niklas, Niklas. Lång och blond och vacker. Han fick alltid mamma att skratta bara genom att dyka upp i rummet och genom att finnas till. Nu skulle han snart inte längre finnas till. Han skulle ju begravas, långt ner i jorden. Först skulle bara mamma och pappa dit till sjukhuset för att se att det verkligen var Niklas som hade hittats där i bergen, död efter flygkraschen. Fast det var nog säkert Niklas. Som det hade stått i tidningen fanns det heller inga överlevande från olyckan och alla skulle ju i vilket fall som helst begravas då.

Ellen lyfte upp fötterna under sig och satte sig bekvämare i soffan bredvid Emma. Tillsammans slöglodde på den trista såpoperan som sändes dagtid från en amerikansk tv-kanal. Från det angränsade rummet hördes dammsugarens surrande och Margits sjungande av en gammal rocklåt medan hon städade.