fredag 31 juli 2009

Röjarkväll



Det har varit en riktig röjarkväll här. Ändå är det skitrörigt här ännu, fast jag har farit runt här i flera timmar nu.

Man skulle kunna tro att här inte har städats på hela sommaren, men så är inte riktigt fallet. Dock har städandet haft låg prioritering, och det fick jag upp ögonen för ikväll.

Därav röjandet.

Kläder överallt. Smutsiga och rena. Överallt. Därför har jag röjt upp i ett klädskåp nu, i ena barnkammaren (ha, ha barnkammaren, read that kids) och lite börjat på där. Man måste ju börja på någonstans.

Det ser fint ut i skåpet nu. Allt i sin ordning. Kläderna är sorterade och prydligt ihopvikta, väldigt lite plats tar de också. Alla urvuxna kläder är bortröjda och ihoppackade till återvinning.

Men det finns flera skåp kvar i rummet som ännu är oröjda. Jag började i det minst röriga skåpet.

Och så alla andra rum...

Och så skall det ommöbleras här också. Fast inte ikväll! Vi måste bara inhandla lite nya möbler först, kidsen växer snabbt, ja så snabbt.

Jag fattar inte vad jag tänkte på den dagen när vi köpte en loftsäng till äldste sonen. Säkert något som att: alla kan ju använda den sedan i tur och ordning, så den kommer nog till användning...

Mmm. Fast den finns ännu kvar här. Vi har försökt göra oss av med den i flera år nu, men ingen vill ha den. Vi har till och med försökt ge bort den gratis; samma sak.

En loftsäng tar också väldigt stort utrymme om den skall packas ihop, som denna nu. Den skall nämligen iväg till vårt sommarställe, där borde den väl bli passlig!

Jaha, diskmaskinen har diskat färdigt. Jag måste fortsätta röjandet nu, här kan jag inte bli sittande.

onsdag 29 juli 2009

Shit :(

Det går inte att kopiera text från world till bloggen på min nya dator :(
Varför lyckas det inte?
Vad gör jag för fel?

Ur min dagbok

Eftersom jag lider av extrem bloggtorka, kom jag på att jag i brist på annat kan publicera inlägg ur min dagbok här.



Hösten 2006

Morgonen började som en helt vanlig morgon, lite halvdisigt som höstmorgnar brukar vara. Jag hade just stängt av väckarklockan och låg och drog mig lite. Bara lite till, klockan var två minuter över sju.

Sönerna började långsamt vakna till, bäst att se till att de alla kom sig upp. Mödosamt steg jag upp, och med halvslutna ögon gick jag ut i köket. Solen strömmade in genom köksfönstret, det skulle bli en riktigt vacker höstdag idag.

Typiskt att jag skulle jobba idag, då. Men arbetsskiftet började som först halv två, jag skulle alltså ha gott om tid att njuta av det vackra höstvädret hela förmiddagen!

När sönerna hade cyklat iväg till skolan och maken hade åkt in till stan på något ärende, gick jag alltså ut och satte mig i den varma höstsolen i en trädgårdsstol. Långsamt drack jag mitt morgonkaffe där, och filosoferade över hur bra jag egentligen hade det.

Familjen, djuren, huset, trädgården, ett fast jobb, denna vackra höstmorgon... Ja, det fanns ju hur mycket som helst att vara tacksam över.

Inte kunde jag då ana att denna morgon mycket väl skulle ha kunnat bli den sista i mitt liv.

Fortsättning följer...

tisdag 28 juli 2009

Öndanhöllsamhetthh...


Herrhh legger juäg öch trökker nöförtidden. Öch detthh av 2 urrsäkkerr.
1. Smorblumän harrh chöpt hemm fel sörts mat öt mej.
2. Smorblumän plännerar ätt skafa en kätönge.

1. I 10 öhhrs tidd harrh juäg ettit sama sörts matth. Kitekat. Bruahh öch gött törrfudder. Älltidd sama sörts matt, i 10 öhhr.

Döm men förvunning, nerrh Smorbluman enn kvel kömm hemm medd nögot söm istelet hette Förstprais. En ny sörts kätmätth!!

Hun suäde ätt det vuar dett enda söm fans pö kvelsöpetth.

Dett smuakar ekklit! Huar man ettit sama muat i 10 öhhr, öch dett errh gött, vuarför skua man dö endra?!

Smorbluman harrhh suagt att hun entte kömer att chöpa nött, furren Furstprais errh öpettet.

Sö nu juagar juag men eggen muat.

2. Smorbluman vell hua enn vith katönge! Hun vett ente värifrunn hunn skua fö enn, menn hun huar reddan kunsulterrat käthusset! Hun huar öxö reddan döpt den, fast den ennte ens ennu fenns! Denn skua hetta Snöfriddhh!!

Kuan man döppa nögön söm man ennu ente huar hettat, öch söm man ennte ens vet öm man kömmer ätt hittahh?

"Nese öch Snöfriddhh, det skölle vel passa?" suä hun igörrh.

NUUÄÄEE!

Detthh kömer entte ätt passa, numehhra kömer juäg knapt in i husset lengre. Fel muät & enn vith kätönge.

Detth chens förneddrande & chit. Vuad skuä jagghh jöra? Skua jaggh flötta?

Ps. Juäg vett ätt Smorbluman entte vell ätt juäg ska flötta, men vuad ska juäg tua mej tell? Ds.

//Nisse

lördag 25 juli 2009

På G


Jag är på gång. Ibland går skapandet snabbare än vad man kan tro, allt beror på inspiration.

En psykologisk triller håller på att skissas upp. Människor, som på ytan lever helt vanliga liv, finner sig själva slitas med i forsens virvlar. Obarmhärtigt, obönhörligt dras det undangömda förflutna upp.

Det går inte att stoppa, slumpartade möten leder leder till oväntade händelser.

Ibland drivs människor till att göra saker, som ingen kunde tro om dem. Bara just på grund av de slumpartade mötena, att de råkade befinna sig på den platsen, just då.

Helt vanliga, tråkiga människor som bär på ett förflutet som inte tål dagsljuset, när det dras upp vid fel tillfälle...

torsdag 23 juli 2009

Tillbakadragelse :x


Jag drar mig tillbaka. Tillfälligt, alltså.

Nu är tiden inne att läsa andras verk, för att komma vidare. Liza Marklund, Danielle Steel, Karin Alvtegen osv. Det är kvinnor som kan detta med att skriva, sådana skall man söka inspiration ifrån! Lära av mästarna.

Ett tag tänkte jag skriva en barnbok, mest för att det pågår en tävling i att skriva en sådan nu. Men jag tror att jag är lite för dramatisk för att skriva för barn, så det överlåter jag till någon annan, man vill ju inte skrämma slag på de små heller!

Jag tror att det är bäst att jag håller mig till deckare och psykologiska trillers, med sammanflätade öden istället...

Så, nu över till Karin Alvtegen. Synd att jag inte hittade böckerna på svenska, det blir till att plöja igenom dem på finska istället....

See you.

söndag 19 juli 2009

Det förfärliga, som inte fick hända

Jag läste dagstidningen idag
Där kunde jag läsa om det förfärliga
Som också drabbade oss för snart två år sedan
Inte personligen, men ändå så nära
Ett barn dog

Innan det ens fick möjligheten att leva i vår värld

Begravningen
Mina egna barn sade: måste vi också komma på begravningen?
Jag sade: han skulle ha varit er kusin, klart att ni skall komma

Begravningen i sjukhuskapellet
Fint och så vackert
Ändå kändes det som att väggarna runt om oss höll på att kväva oss, de kom närmare in på hela tiden
Fel, fel, overkligt!
Tryckande tystnad och våra svarta kläder
Prästens ord; jag kan inte minnas vad han sade
Våra tårar, några småbarn som plockade på sina leksaker
De förstod inte; varför är alla vuxna så stela?

Den lilla kistan

Hans far bar ut kistan
Det blåste och regnade, kylan rev i oss
Vi frös

Begravningsplatsen
Snöblandat regn och iskallt
Skulle han, den lille lämnas här?
Så fel det kändes

Han skulle ju ha varit med oss på kaffestunden efteråt
Begravningskaffet, som ju skulle ha varit dopkaffet!

Så blev det ju inte, vi blev tvugna att lämna honom kvar på den kalla begravningsplatsen

Vi tänder ljus för honom, vi minns honom

Vila i frid, Roope

Skiträdd ;)




Jag är skiträdd varje gång min katt står och skriker högljutt jamande bakom fönstret, så att det hörs ända in genom det stängda fönstret. För då vet jag att han står därute i mörkret med en mus eller en fågel i munnen, och är redo att störta in i huset med sin fångst.

Det hände nu igen för några minuter sedan, men jag lät mig inte luras. Här öppnas inga dörrar!
Fast jag måste ju låsa dörrarna till natten, och nu är jag jätterädd att han skall stå där ute på span med sin fångst, redo att rusa in!
Jag är ensam hemma med mina två yngsta barn, borde jag kanske be dem låsa dörrarna istället?
Kusligt! Vi är home alone!

lördag 18 juli 2009

Släktforskning...



Min son och jag sitter och kollar in dokument om vår släktforskning. En hel massa människor som man inte vet vem de var, helt obekanta för oss.

Fast likaväl är de ju våra släktingar, våra föregångare, och varenda en av dem har ju sitt eget livsöde. Det skulle vara intressant att veta deras livsöden också, men nu vet man ju bara deras födelseår, dödsår, och ibland dödsorsak.

Kräfta, dog i barnsäng, hosta och ont i bröstet, ålderssvaghet...

Det skulle vara spännande att veta mera om dem, men på 1700 talet dokumenterades det ju inte så mycket som idag. Den äldsta som jag i hastigheten hittade bland alla, var faktiskt född år 1700 jämt.

På den tiden kunde ju inte alla läsa ens, för att inte tala om skrivkunnigheten då.

Min morfars far, som jag inte minns när han var född, hade ju lärt sig att skriva själv. Han skrev till och med någon slags enklare dagbok, som finns bevarad än idag!

Men om de tidigare ättlingarna vet man inte mycket, tänk om de bara hade kunnat skriva ner några få rader om sig själva. Så värdefullt det skulle ha varit för oss efterlevande!

söndag 12 juli 2009

Hjeeelpphh!!


Jelp! Jelp, jelp!!!!

Heröm dagen varrh det dax egen. Smorbluman kastade en usstbit pö gulvet, öch jag russade dith. Man tar vel imut Ultermänniust nerrh det bjudds! Ultermänni rules!!

Men vaddh hende. Jo, igen enn göng strök Smorbluman festingmeddlet i nacken pö mej!! Bara rakt pö, öch jag merkte inte ens nögöt, eftersöm jag varrh uptagen medd att etä god usst.

Men sen höxade jag. Fuän vadd deth stänk frön min nacke. Hela rummet stänk av medikämentet, öch stänken köm frön mej. Fibrilt försökte jag böja pö huvvudet öch puttsa nacken, men festingmeddlet var satt sö att jag ente fikk det bört tvetat.

Inga hunnor vell veta öv mej, döm bara kastar föräktfula bleckar mut mig. Hur jör män för ätt få bort stänken!? Det errhh knapt att jag våggar mej utth ur granhecken!

Fenns deth nögön söm vet? Nögön söm har varrith med öm sama sak söm jagh? Söm har nögöt tipps?
Meddlet heter Frunttlaine.

//Nisse

fredag 10 juli 2009

Julinatten



Ännu är det sommar
Grönskan, blommorna, alla dofter
Myggen, speciellt nu på natten
Doften av sommaren, nu när det finns som mest av den
Skördetid
Natten; fuktig efter dagens regn
Trolsk, mystisk, löftesrik
Lite mörkare för varje natt

Högsommar, mera än så här blir det inte
Det går så snabbt
Varför går det så snabbt
Mot hösten

onsdag 8 juli 2009

Hälsoblogg


Sommarnätterna är ännu ljusa, fastän vi har kommit en bit in i juli. Man kommer sig knappt i säng om kvällarna, vem vill sova bort tiden, sommaren är ju så kort! Alldeles för snabbt kommer ändå hösten och vintern med sitt mörker, och då kan man ju sova istället!

Det är ju helt sant att man inte behöver lika mycket sömn sommartid som vintertid. Det har med ljuset att göra. Ju mera ljus utomhus, desto mindre sömn behöver vår kropp. Dessutom är det ju så mycket annat trevligt som händer på sommaren, och nätterna blir... ja förra natten blev det visst fyra och en halv timmes sömn...

Idag när jag kom hem från jobbet, via matbutiken och efter den hastigt ihopsvängda middagen, lade jag mig på soffan. Jag tänkte sova en halvtimme där, men det blev visst ... nästan tre timmar!

Det är svårt, det är svårt när man jobbar treskifte. Alla klarar inte ens av det, kroppen säger ifrån, och tillslut kan man inte sova ordentligt alls, inte ens på nätterna.

Själv kan jag sova natt och dag; när som helst. Åtminstone hittills, men det lär bli värre med åren, att sova när man har möjlighet, istället för traditionellt sju timmar per natt.

Till alla skiftesarbetare: satsa på sömnen, den är livsviktig! Otillräcklig sömn leder till än det ena, än det andra mindre trevliga saker. Gäller också alla andra, fast skiftesarbetare tenderar att vara extra utsatta.

Och ja, årstiderna spelar en viktig roll här angående sömnbehovet, fast det kan vi ta en annan gång. Nu är det sommaren som gäller, nu är det meningen att vi skall koppla av och samla krafter. Ha semester och ha roligt.

Och ändå inte glömma bort att sova tillräckligt. Det är nu vi laddar inför hösten!

måndag 6 juli 2009

Hälsoblogg


Idag skall hälsobloggen handla om att röra på sig, motionera alltså. Det finns ju många bra aspekter med motion; man går ner i vikt, man mår bättre när musklerna får jobba, istället för att bara vara i stillhet, vilket i värsta fall leder till att de förtvinar. Mentalt mår man också bättre när man rör på sig.

Ta till exempel powerwalking: jag har en nio kilometer lång sträcka som jag brukar (brukade) gå. Brukade; för att nu har det varit en längre paus, semester, och före det; ja vad det nu var som gjorde att jag inte kom mig iväg.

Idag har jag återupprättat vanan igen! Och nu skall det börjas springas också! Sträckan på nio kilometer längs havet skall inte bara walkas längre.

Jag har ju aldrig använt stavar vid mitt powerwalkande, vilket gör det lättare när det nu skall springas delar av sträckan också.

Men nu, nu kommer man till en viktig sak. Man kan inte springa nio kilometer rakt av, bara så där på en gång. Istället började jag försiktigt med att springa korta knyckar sju gånger under sträckans gång.

Det är kroppen som skall styra, man får inte gå ut för hårt från början när man skall börja med något nytt, annars slutar man med sin nya vana förrän man ens hade börjat med den ordentligt.

Det kan tänkas att jag har en viss grundkondition, när jag powerwalkade som mest gick jag sju gånger i veckan niokilometers sträckan. Men i längden blir det ju ohållbart, man har ju en hel del annat här i livet också.

Nu, efter pausandet har jag tänkt att jag skall börja med två gånger i veckan, jag tror att det kan vara lämpligt så, eftersom löpningen är helt nytt för mig.

Min löparsträcka, det är meningen att jag på sikt skall springa hela sträckan, ligger längs havet. Det är viktigt att man hittar en bra miljö att motionera i också! Jag har svårt med bilar som hela tiden susar förbi mig när jag skall springa, därför har jag valt strandpromenaden, där man hela tiden kan se havet istället.

Det är väldigt meditativt att springa/powerwalka på stranden!

söndag 5 juli 2009

Arthur, sommaren 1935

Arthur satt vid köksbordet och rörde långsamt om i kaffekoppen. Det var tidigt på morgonen, och den kyliga morgonluften letade sig in genom köksfönstret som stod på glänt. Fåglarna kvittrade och någonstans långt borta skällde en hund.

Arthur drack lite av det heta kaffet och sedan såg han ut genom fönstret. Det skulle bli en fin dag idag. Förhoppningsvis skulle det blåsa upp lite, annars skulle det bli stekhett ute vid sågen idag.

Arthur bet en tugga av sin smörgås, och tänkte att om en halvtimme skulle det vara dags att väcka upp Albert och Gunnar. Själv trivdes Arthur med att stiga upp tidigt på morgonen, och få sitta för sig själv och filosofera en stund.

Det var fem år nu, sedan Arthur och pojkarna hade flyttat in hit i stugan. Först hade Alina satt sig emot flytten, men Arthur hade bestämt sig. Då, den kalla januarimorgonen för fem år sedan, när Gunnar mirakulöst hade överlevt lunginflammationen, hade Arthur gett sig själv ett löfte om att från och med nu skulle han själv ta hand om sin familj.

I familjen ingick också Ingrid, fastän Arthur och Ingrid inte längre ju var gifta. Arthur hade ändå beslutit sig för att ta hem Ingrid till sitt nya hem, hon var ju trots allt Gunnars mor, och väl nog Alberts mor också.

Länge hade han fått strida mot överläkaren på hospitalet. Överläkaren var av den åsikten att Ingrid var så svårt scizofren, att ett liv utanför hospitalet aldrig skulle vara möjligt.

Men Arthur hade framhärdat, och tillslut hade han fått ta hem Ingrid på prov. Det var tre år sedan nu, och i början hade det blivit några turer tillbaka till hospitalet, men nu under det sista året, hade Ingrid bott här hemma hela tiden.

Det hade inte alltid varit enkelt att ha Ingrid hemma, ibland gick hon ut mitt i natten och vandrade. Men för pojkarnas skull var det bra att Ingrid bodde hemma, Arthur märkte att de mer och mer tydde sig till henne hela tiden.

Pojkarna började ju i och för sig vara ganska stora nu; Albert var aderton år och Gunnar tio år. Albert bodde ännu hemma, och Arthur fick en rynka i pannan när han tänkte på sin äldste son.

Nu hördes steg över golvet, och Arthur vände på huvudet när Gunnar nyvaket kom upptassande. Rynkan i Arthurs panna rätades ut, och istället log han brett nu. Gunnar fick honom alltid att le, han var en riktig gudagåva.

- Kom här min pojke, så skall vi dricka kaffe du och jag innan vi väcker Albert, sade Arthur och drog fram en stol åt Gunnar. Gunnar satte sig ner på stolen, och far och son log mot varandra.

fredag 3 juli 2009

Herbariet


Det är dags att ställa igång ett herbarie IGEN. I grundskolans högstadium härskar ännu denna föråldrade sed, att alla som har gått ut sjuan får som sommararbete att sätta ihop ett herbarie. Tjugofem till femtio växter skall plockas, pressas, tejpas in i herbariet, och namnges på svenska och latinska. Datum och plats för samlandet skall också namnges.

Och vem tror ni att det är som får sommararbeta?! Jo, föräldrarna (mest mamma), någon ur äldsta generationen, och kanske någon övrig släkting. Ja, och så eleven själv då också, på ett litet hörn.

Eftersom jag gjorde detta sommararbete redan för två år sedan, tänkte jag göra det lätt för mig i år och KÖPA ett komplett herbarie, read that, teacher!

För det existerar nämligen en svart marknad, för tio euro kan man få köpa sig ett komplett herbarie! Bara betala bort, och sedan bespara sig (och alla andra involverade) en massa tid och besvär. För jobbet med herbariet är inte gjort på en dag, eller ens på en vecka, ifall att någon nu trodde det. Arbetet räcker oftast en eller två månader i sin helhet, beroende på vilken fart men har på.

Men min pojke ville inte köpa sig ett herbarie (fast jag skulle ha betalat), han ville göra sig ett eget! Så nu är vi på gång igen, och jag måste ju säga att denna gång har jag att göra med en elev som är ganska aktiv själv, också.

Idag till exempel, var han ute i skogen med sin far och plockade och fotograferade växter. Se själva, vilken fin bild!

Och ikväll har pojken och jag suttit och tejpat in redan pressade växter i herbariet. När det blir dags för att namnge växterna på svenska och latinska kommer vi att knycka det två år gamla herbariet, och använda det som uppslagsbok för att underlätta arbetet. Yes, teacher.

Inte kommer jag att betala någon hyra heller för det två år gamla herbariet, där sparar jag in tio euro.

Nästa sommar är det dags IGEN. Då måste vi IGEN sätta ihop ett tredje herbarie här i huset. Är det alls någon som ifrågasätter denna föråldrade sed, vad jag har förstått härstammar detta från femtitalet.

Är det inte dags att komma på något nytt istället, som till exempel att samla in växterna under skoltid. Och sätta ihop herbariet under skoltid. Teacher?

torsdag 2 juli 2009

Migräään :(


Jag har lidit av migrän idag. Det är ganska jävligt att lida av migrän i den här hettan, men nu är det över.

Säkert var det gårdagens resa till Veljekset Keskinen och Tuuri som utlöste migränanfallet. Från början var ju allt hur bra som helst; fint väder att åka iväg på shoppingtur, och vi satt till och med riktigt rymligt i bilen och allt.

Resan dit gick fint, och väl på plats shoppade jag loss riktigt. Jag handlade allt möjligt, jag var riktigt på shoppinghumör. De manliga i familjen handlade nog också, men inte alls på samma sätt som jag. De handlade mera värdefullt, som ett Playstation 3, och jag handlade mera alldagligt.

Att vandra omkring i Tuuri under många timmar i hettan, utan att dricka mera en en halv liter vatten (tillsammans med pizzan) är väl inte det bästa, fast man inte märker det just då.

Inte ens under hemresan drack jag något, min bonaquaflaska låg oöppnad hela vägen hem bredvid mig. Alla övriga drack hela tiden ur sina limsaflaskor, och de har ingen migrän idag.

När vi kom hem, kändes det väl lite ostadig och darrigt, och det var då som jag borde ha druckit en massa vatten och gått vilat en stund. Men det gjorde jag inte.

Idag klockan nio när väckarklockan ringde kändes det för jävligt. Först fattade jag inte vad det var frågan om. Jag kunde inte vända huvudet åt sidan, det smärtade för mycket, egentligen kunde jag inte röra på mig alls. Inte kunde jag öppna ögonen heller, dagsljuset gjorde att det skar till i skallen. Då fattade jag ju att det rörde sig om migrän.

Det tog mig tjugo minuter att samla krafterna så pass mycket, att jag kunde släpa mig upp ur sängen och ringa jobbet. Man kan ju inte jobba när man inte kan öppna ögonen, och knappt kan förflytta sig ens.

Sedan släpade jag mig tillbaka till sängen, tog ett värkpiller, och kunde underligt nog somna om igen. Jag sov i fyra timmar i ett sträck, viket är väldigt ovanligt vid migränanfall.

Efter det var all smärta puts väck!

Fast hela dagen har ändå varit sådär, man blir kraftlös efter ett migränanfall. Ikväll har jag också sovit en timme.

Migrän är en underlig åkomma; först slår den till som en blixt från klar himmel, och sedan efter några timmar (eller i värsta fall efter tre dygn) är den plötsligt borta. Lika snabbt och oväntat som den plötsligt uppkom!