lördag 27 juni 2009

Väärmebuljahh


Herrhh errh sö hett! Jag legger igen inn en beld pö mej sjelv nerrh jag sular inömhus. Uttomhuss kan man ju intte lengre sulla.

Uttom smorbluman dö, förstös. Hon sullar nug uttomhuss. Fasst nu sitter hun mest stilla, och sprenger intte lengre omkring och klepper busskar och tred.

I byrjan av vekan for jö alla iveg till skären dö, uttom eldste sönen söm jö skulle ta hand öm mej. Söm ventat såg man intte myket av hönöm, det var knapt att man slapp in pö kvelen för att eta. Smorbluman ringde nug ått honom för att påmina öm att jag möste tas hand öm också.

Det skölle jö ha variit lege för en riktig kätfest dö, men jag örkade ente riktigt... En fräss möste jö ibland villa också. Och sö skölle vel Smörbloman ha fött höra om det öckså i velket fall söm helst.

Söck. Det hender entte sö möcket nu... Bara sulla och sulla och sulla. Idag föngade jag öcksö en mus för att ente riktigt trella av banan. Dö blev det fart pö döm därinne mö ni truhh, alla dörrar slängdes fortare än kvickt igen, varennda enn. Redda förr att jag skölle ha tagit in men föngst, kanske ;03

Sen fenns det jö också dett derr föggelbuet önder taket herr. Derrifröhhn harr jag redan knöckt en föggelönge, men han blev reddad bara förr att jag drugg in hönöm i husset.

Söm jag sökte hönöm efteråt, hört jamande och medd vidöpna puppiller! Öch ällä i family barra studd pö terassen och pekkade finger öth mej och skratade högt ner jag for rönt pö gresmattan.

När det blir litte svalare ska jag lega mig utte igen önder föggelbuet för att sulla. Känske det trellar nerr en föggel rakt ner i gapet pö mej dö ;03

onsdag 24 juni 2009

Gunnar, januarimorgonen 1930

Gunnar stod fortfarande och hängde i Arthurs armar, och såg in i hans ögon. Främlingen, som man skulle kalla för pappa log mot honom.

Tänk om det var pappa då, eftersom han ju verkade ha räddat livet på Gunnar. I vilket fall som helst hostade inte Gunnar längre nu, och det gick mycket lättare att andas.

Nu satte pappa försiktigt ner Gunnar tillbaka att sitta på sängkanten, och satte sig själv ner bredvid honom. Ingen av dem sade något, det var tyst i flera minuter och Gunnar sneglade försiktigt på pappa.

- Mår du bättre nu, frågade Arthur till slut. Gunnar nickade ivrigt, nu pratade ju pappa till och med till honom, det hade han ju knappt gjort förut.
- Vill du ha något att dricka, fortsatte Arthur, mest för att ha något att säga. Igen nickade Gunnar ivrigt och glömde helt bort hur svag han kände sig.
- Ja tack, lite te skulle smaka bra. Om det inte är till för mycket besvär, tillade han oroligt. Hoppas att han inte hade besvärat pappa för mycket nu, han som redan hade hjälpt till så
mycket!
- Klart att du skall få te, sade Arthur med lättad och glad stämma, te är det bästa man kan dricka när man är krasslig. Det kändes bra att kunna göra något för Gunnar.

Från sängen satt Gunnar och såg förundrat på när pappa gjorde i ordning te till honom. Kanske Arthur var hans pappa då på riktigt, som Albert och tant Alina sade.

Arthur kom fram till sängen och gav honom försiktigt den heta tekoppen, och sade att Gunnar skulle dricka försiktigt. Gunnar drack långsamt av sitt te, och tillslut vågade han fråga:

- Är du min pappa på riktigt?
- Det är ju klart att jag är, sade Arthur förvånat. Varför frågar du det?
- Nej då, sade Gunnar överslätande, bara inte pappa blev arg nu! Jag tänkte bara eftersom vi fortfarande bor här, fast du har kommit för att ta hand om oss... Nu visste inte Gunnar längre vartåt han skulle se.

- Du och jag och Albert skall flytta till ett eget hus, sade Arthur plötsligt, och blev själv förvånad över vad han just hade sagt. Så här hade han inte tänkt säga. Men det kändes väldigt rätt ändå. Beslutsamt lade han armen om Gunnars axlar, och sade:
- Till våren skall vi flytta in i det lilla röda huset som ligger nära sågen, om det ännu står tomt då. Vad säger du om det, min pojke?

Gunnar nickade ivrigt.

måndag 22 juni 2009

Arthur, januari morgonen 1930

Ute grydde den kalla, klara morgonen och nattens stjärnor bleknade sakta bort. Inne i den lilla stugan gick Arthur nervöst fram och tillbaka, han hade inte ro att sitta ner.

Det var flera timmar nu sedan Alina och Albert hade gett sig iväg; Alina till arbetet och Albert till skolan. Arthur skulle ta hand om Gunnar idag, och han var riktigt sjuk nu.

Nu låg Gunnar och stönade i sängen och hans panna var brännhet. Han hostade rosslande och Arthur hörde hur slemmet gurglade i halsen på honom. Han kippade efter andan.

Skulle han kvävas nu? Skulle Gunnar; hans pojke dö nu?

Arthur gick hastigt fram mot sängen och rörde valhänt vid pojken. Så het han var! Nu hade Gunnar riktigt svårt att andas, och munnen var full med slem. Försiktigt försökte Arthur svänga Gunnar på sidan, men det var svårt, pojken var riktigt slapp i hans händer.

Gunnar drog ansträngt efter andan, men nu verkade det som att all luft hade tagit slut. Hans läppar började långsamt blåna.

Arthur blev riktigt rädd. Fastän Gunnar var stupid, halvdöv och halvblind; inte förtjänade han att dö så här.

Nu rätade Arthur upp Gunnar att sitta, och medan han stödde upp Gunnar gav han honom några rejäla klappar i ryggen. Gunnar flämtade efter andan, och Arthur fortsatte att klappa honom i ryggen.

Till slut stod Arthur upp med Gunnar hängandes i sina armar. Så stod de i flera minuter och nu rosslade Gunnar inte längre. Nu lyfte han istället ansträngt upp sitt huvud och såg med sina halvblinda ögon rakt in i Arthurs ögon. Så stod de länge. Det kändes som om tiden stod still.

Arthur kände hur värmen spred sig i hela hans kropp.

Försiktigt log han mot Gunnar.

fredag 19 juni 2009

Meddsöömmaarrrrr!!!


Skööll, röknröölll.....

Det är meddsummärr, ö herr err fest. Vi setter i skoggen för att få vara iffredd. Family setter på gården ö grillar. Det löktar gött, men vi för hölla oss undan. Smörrhhblöman ehhr inte alla gönger förtjust i främmande kätter pö vör gård, och nu errhh vi 10 käter söm siter i skymmhhundan och festar.

Vi tenkte att vi känske kän stjäla öss 1 bif eller 2 fröhhn grillennh. Men nej, ällä jick åt nerrh fämily åt. Sen bar Smörrhblöman in ällt södänt söm lämnade, sö nu möste vi venta pö nästa grilltuhhr.

Vi ehhr suäkräns brähh jeng herrh i skoggen. Det skölle barah behövvas nögra hunnör öcksö. Grannens Helgääh här lövvat ätt köma. Stilig hunna, det errh hun. Smörblöman sägerrh ätt Helgä ö jäg er fröhhn sämma kulle, ö d erhh väl ennte sö könstigt herrh pö ländeth; 03

F*n vad det ryker fröhn baddbaljän. Det elddas kännibällbalja pö görden. Smörblöman erhh jäteivrig ätt slipa ditth. Brah, känske hun ennte vaktar pö rödvins boxbägen dö, sö kan vi gö och tappa uhhr litte ;03.

Det errh svört att fö uttköpt nerrhh man errh kät. Men det fins en gammal ennstörrhing herrh i byhhn söm köppte utth åt oss, och vi fik tellokmedd rabatt! Hella sätsen, 97 cent! Brahh gubbehh.

Nej vad suäkruän, derrh kömmerh 2 angurräh hunnur, döm möste vi vefta hittått.

Älä käter & menchurrhh: festä löss, rökn röölll. Lurdi rules!!!

//Nisse

torsdag 18 juni 2009

Hälsoblogg


Midsommarens hälsoblogg lyder så här:

Gör vad du vill göra nu i midsommarhelgen, inte vad man borde göra bara för att det är midsommar. Det behöver inte vara storstilat, och tjo och tjim med gäster om man nu inte råkar vilja ha det så.

Det blir bara jobbigt att hysa in en massa människor i sitt hus, om man egentligen inte känner för det. Och är det dessutom så, att man också skall hinna med sitt egna jobb i helgen, parallellt med att man upprätthåller ett hostel hemma hos sig blir det bara ännu jobbigare.

Man riskerar då också att uppfattas som trött och tråkig, eftersom man inte orkar/hinner fira i samma takt som alla andra.

Så över till maten. Visst är det trevligt att äta gott och somrigt vid midsommar, men man behöver inte göra av med flera hundra euron bara för att det och det måste finnas på midsommarbordet. Än en gång: vill man satsa stort, så gör man det, annars duger egentligen vad som helst som är gott.

Så till drickat. Vid midsommar dricks det ju av tradition en hel del, men så måste det heller inte alls vara. Som tonårsförälder kan det vara bra att ligga lågt, man vet aldrig när man behövs som chaufför. Fast vid grillmiddagen har jag nog tänkt ta mig ett glas vin, och senare på kvällen också ett till eller två. Om jag inte behövs som chaufför, alltså.

Så igen till, gör vad du själv vill under denna helg. Läs, sola, umgås, vila, städa, vad det nu kan vara, välmåendet är viktigast! Vädret kan man heller inte påverka, öser det ner regn kan man ju sitta under tak och lyssna på regnet. Eller bada badtunna. Myggspiral håller myggen borta.

Så firar man en lyckad midsommarhelg!

Trevlig midsommar :)


Trevlig midsommar alla!
Trevlig midsommar till er som brukar kommentera, och också till er som läser, jag vet att ni finns!

Vi fyller vatten i kannibalbadet nu, ifall vädret inte skulle visa sig från sin bästa sida imorgon. Då blir det till att fira hemma istället, för den båt vi har att tillgå till villaresan, är båten på bilden.

När man skall åka över fjärden i denna lilla båt, en så pass stor familj som vi är, krävs det att vädrets makter är på ens sida. Vid minsta lilla blåst gungar det betänkligt och man blir genomblöt, för att inte tala om hur man blir ifall det råkar regna då. Hur vädret är när man skall åka hem, kan ju ingen heller aldrig garantera.

Men bättring är på kommande; det kommer att bli bilväg till villan med tiden!

Tills dess, får man då också bereda sig på att det kan bli till att fira hemma.

Men det gör ingenting, här är nog också midsommarlikt.

Ha det fint alla, var ni än firar midsommar!

tisdag 16 juni 2009

Alina, vintern 1930

Vinterkvällen var kall och snöyran ven runt knutarna på den lilla stugan. Inte en människa vågade sig utomhus en sådan här kväll, och Alina såg bekymrad ut där hon stod och såg ut genom köksfönstret. Hon visste att natten skulle bli kall, kanske så kall att vattnet i ämbaret på köksbänken skulle ha frusit till is innan morgonen.

Gunnar låg i sängen och hostade och hostade. Bekymrat vände sig Alina mot honom, det lät inte alls bra med pojken. Han rosslade så djupt ner ifrån bröstet, och Alina var rädd att han skulle börja kännas het också. Man visste aldrig hur det skulle gå ifall Gunnar fick lunginflammation, han var ju trots allt lite klen av sig. Redan imorse hade hans panna känts lite varm.

Igen fick Gunnar en ny hostattack, och Alina gick fram till honom för att stöda upp honom så att han lättare kunde hosta upp slemmet ur lungorna. Så het hans panna kändes...

- Så ja, så ja, sade Alina när hon försiktigt lade ner Gunnar igen att halvsitta mot dynorna. Tror du att du orkar dricka lite, frågade hon, men Gunnar skakade bara svagt på huvudet.

I kökssoffan satt Arthur, och visste inte riktigt vad han skulle göra av sig själv. Han satt och såg ut genom det mörka fönstret, sedan ner i golvet, och sedan på sina händer som han satt och vred nervöst på.

Albert satt vid spisen, och blötte en trasa med kallt vatten som han sedan vred ur och gav till Alina. Med en tacksam blick mot Albert, tog Alina emot den kalla trasan och lade den på Gunnars panna.

Så glad Alina var över Albert, han var en sådan stöttepelare för henne! Annat än den där vekstaken där borta i kökssoffan, som bara satt och glodde ner i golvet. Hur kunde en sådan misslyckad karl ha blivit far till två så här fina pojkar?

Alina kände hur tårarna brände bakom ögonlocken när hon öppnade Gunnars nattskjorta för att svalka av det heta bröstet. Gunnars bröstkorg rörde sig ansträngt upp och ner, och han andades rosslande.

Alina torkade bort tårarna som rann nerför hennes kinder nu, och hon visste att hon skulle sitta uppe och vaka över pojken hela natten.

Tidigt imorgon skulle hon bli tvungen att gå iväg till sitt arbete, hon hade bråda tider nu som sömmerska. Borgmästarinnans klänning måste bli klar innan fredag, likaså doktorinnans. Albert kunde heller inte stanna hemma och vaka över Gunnar, Alina var noga med att Albert alltid skulle få gå till skolan.

Så fanns det ju Arthur då, men kunde man lämna honom ensam med Gunnar nu som var så sjuk, så sjuk...

Tänk om Gunnar dog. Aldrig, aldrig att Alina skulle förlåta sig själv om lille älskade Gunnar dog.

måndag 15 juni 2009

Arthur, hösten 1929

Arthur stod och såg över de ändlösa raderna av stockar, som stod radade på jämna led. Det skulle bli mycket virkesmaterial när alla dessa stockar var nersågade, och det betydde långa arbetsdagar för Arthur.

Egentligen hade han haft tur som fick arbetet på sågen. Det var ju Olof som hade ordnat med arbetet för honom, det visste Arthur nog. Olof hade ordnat med allt; arbete och husrum för Arthur, innan han for iväg tillbaka till Amerika.

Ja hemmet som han bodde i, då. Alina var barsk och sträng mot honom, och i övrigt hade hon inte så mycket att säga. Hon var ganska tystlåten av sig, hon pratade inte så mycket med pojkarna heller.

Hans pojkar... Albert hade blivit så stor, han var ju hela tolv år gammal nu. Han var en helt annan person nu, än den lille pojke som hade suttit mellan Ingrid och Arthur i kyrkan hos väckelserörelsen.

Som Arthur hade kämpat då, för att få Albert att bli en rättskaffens människa; en som kunde se skillnad på rätt och fel. Genom att ge pojken straff för sina missgärningar. Hur han hade lyckats var svårt att avgöra, pojken verkade nog vara en som arbetade hårt, för att få in pengar till hushållet och Alina. Hemma var Albert också riktigt händig på det mesta, han arbetade redan på som en riktig karl.

Men vad var det där svarta i hans blick, som alltid fanns där när han såg på Arthur? Precis som om han hatade sin far?

Och lillpojken då, Gunnar. Var Gunnar verkligen hans pojke? Hade Arthur verkligen fått en stupid avkomma? Det måste nog bero på Ingrids gener och arvsanlag.

En dag hade Alina kort upplyst Arthur, om att han någon gång borde gå upp till hospitalet för att besöka Ingrid. Inte för att de längre var gifta, men ändå. Det hörde till, eftersom han bodde i samma hushåll som pojkarna nu, hade Alina sagt.

Arthur såg på klockan, det började bli dags att vandra hemåt nu för att få sig ett kvällsmål. Det skulle bli en lång kväll igen, hemma i stugan. Inte kunde han gå ut heller om kvällarna, Alina vaktade på honom som en hök. Kanske var hon rädd att han skulle börja dricka igen.

Arthur suckade och började sakta gå hemåt.

söndag 14 juni 2009

Hälsoblogg


Beroenden...

Idag skall hälsobloggen handla om beroenden. Det finns ju olika sorters beroenden: spelberoende, internetberoende, sexberoende, matberoende, socker (kolhydrat) beroende, alkoholberoende, nikotinberoende, knark... Och många fler.

De har alla en gemensam nämnare: de har oss i ett starkt grepp, och släpper oss inte fria så där bara. Bara det där, att vi vill sluta med*** räcker sällan till. Det behövs mycket mera till än så.

I omgivningens ögon är den beroende ofta "karaktärssvag". Ifall det är fråga om sockerberoende, och den beroende är ordentligt överviktig, tänker många så här: det är ju "bara att sluta köpa hem godiset". Eller "överväg en gastric by pass operation".

Som enda åtgärd mot övervikt, är en gastric by pass operation knappast lösningen. Det behövs mycket mera till än så, men det kan vi ta en annan gång.

Hur blir man då fri från ett beroende? För det går ju att bli fri, många har ju slutat röka till exempel, så som jag själv en gång för länge sedan.

Hur går man tillväga då? Att bara vilja sluta räcker ju inte.

Nej, det gör det inte, men det är en bra början. Nästan alla som röker finns i den gruppen, men de har inte (ännu) kommit längre.

Som jag ser det, går det till så här: Man blir bara så jävla trött, på det där jävla beroendet ( i mitt fall nikotin) som man inte kan vara utan en endaste dag. Och är man utan det, så tänker man i stället på det hela tiden.

  • Man besluter sig alltså. Det är steget längre än att bara vilja.
  • Man gör upp en strategi. Hur skall jag gå till väga? Utan strategi famlar man i blindo, när nikotinbegäret sätter in. För det gör det, och då måste man veta vad man skall ta sig till, annars faller man av här.
  • Man gör upp en dead line. Alltså, ett datum för när ens nya fria liv från beroendet kan, och skall börja. Hur vägen dit ser ut bestämmer man själv, det vill säga, ens strategi.
Så enkelt är det. Och samtidigt så svårt.

Ändå lyckas det ifall att man har bestämt sig på alla dessa tre punkter, och också håller sig till vad man har bestämt. Ifall det inte gick, var det på någon av dessa tre punkter som det brast.

It is never easy. För mig krävdes det hur många försök som helst, innan jag fattade att det är så här som jag måste gå tillväga.

Det är drygt tio år nu sedan jag jag lyckades. Ett återfall har jag haft, och det tog mig fyra månader att få fram den rätta beslutsamheten att avsluta vanan igen. Sedan var det lätt, för jag visste hur jag skulle gå tillväga. Jag byggde alltså upp en strategi, och satte upp en dead line; ett datum när jag skulle vara fri från beroendet. Och det lyckades.

Ändå vet jag, att jag kan trilla dit igen när som helst, fast det har gått flera år nu. Därför måste jag hålla mig borta från alla nikotinpreparat: tobak, snus, nikotintuggummi, nikotintabletter, nikotinplåster, what ever; de verkar alla på samma sätt.

Som före detta beroende kan man inte "bara testa", här gäller allt eller inget. Jag vet att det finns vissa som kan feströka, efter att ha slutat röka, men för mig skulle det aldrig lyckas. Det är heller inte något som jag eftersträvar, jag är glad över att jag har lyckats bryta vanan.

Känslan att man inte längre är fast i beroendet, att man lyckades ta sig ur det, är en stor segerkänsla. Man har återtagit kontrollen över sitt liv, vilket beroende det än må gälla.

fredag 12 juni 2009

Hälsoblogg


Ok. Hälsobloggen fortsätter. Nu tänker jag ta upp motionens vara eller inte vara.

Att motion; alltså att röra på sig, är bra för människan tvivlar väl ingen på. Vi människor är liksom gjorda för att röra på oss. So far, so good.

Men sedan då; man måste ju hitta en motionsform som passar en, så att inte motionen i värsta fall blir ett stressmoment, hu vale, så var ju inte meningen alls.

Om tanken bakom motionen är att gå ner i vikt, vilket det ju ofta är, så kommer det att bli svåruppnått ifall motionspasset är ett stressmoment i sig. Någonting man tvingar sig till, alltså.

Kroppen slår bakut, och stresshormonerna i blodet höjs. Resultatet blir att spara på resurserna, alltså energin. Förbränningen sänks alltså, vilket kan leda till att kroppsvikten inte går ner, eller i värsta fall höjs, trots allt detta kämp med motionen!

Alltså måste man hitta en motionsform som man känner sig bekväm med. Den får inte leda till stress, den skall istället vara en avkoppling. Då kommer lyckohormonerna i blodet att frigöras, och kroppen vågar släppa på, av kroppsfettet. Det finns ju ingen anledning till oro nu, kroppen måste inte spara på energin i detta läge, utan vågar istället frigöra den nu. Vikten på vågen går alltså neråt.

Men då måste man alltså hitta den här motionsformen som man känner sig bekväm och avslappnad med.

Det får inte vara en sådan att man: hinner inte, orkar inte, vill inte, har inte råd, har inte tid..... ja listan kan göras hur lång som helst, ifall det är frågan om en motionsform som inte för tillfälle passar in i ens liv.

Det enkla är ofta det bästa. Vardagsmotion, har väl alla hört talas om. Icke att förakta, det går ju liksom av sig själv, då.

Eller så något som finns nära till hands, och som också är roligt. Till exempel studsmatta! Ifall man har en sådan, ett par meter ut på gården bara, så är det bara att köra.

Det är mycket roligare, och effektivare än vad man tror att hoppa studsmatta!

Det gör väl inget att man syns hoppandes på gården, till någon som bor en halv kilometer bort. Inte heller gör det något ifall att man inte klarar av att göra framåt och bakåtvolter, det får yngre människor syssla med istället!

Huvudsaken är att man hittar sin egen motionsform som man trivs med. Man måste våga prova på udda saker, paint ball är inte heller så dumt!










Gunnar, sommaren 1929

Gunnar satt på den stora stenen ute på gården och rensade blåbär. Från det öppna köksfönstret, kände han doften av köttsoppan som puttrade på spisen. Snart skulle middagen vara klar, och tant Alina skulle ropa till honom att komma in för att äta.

De hade haft bättre mat i hushållet nu, sedan "pappa" hade flyttat in. Tant Alina och Albert envisades och sade att nykomlingen var deras pappa, men Gunnar var inte säker på saken.

Pappa skulle väl inte bara sitta där på kökssoffan och glo dagarna i ända? Bara tigande sitta där och gnugga sina händer mot varandra, och se ner i golvet. Pappa, som hade varit en duktig affärsman i Amerika, nej det hade nog skett något misstag här.

Inte pratade "pappa" med någon i hushållet heller, och om han vore deras pappa på riktigt skulle han väl istället vara glad för att återse sina söner?

Gunnar blåste på blåbären som han hade i händerna så att bladen flög iväg. En bit bort på vägen kom två äldre kvinnor gående från byns lanthandel. Gunnar såg dem inte förrän de var alldeles nära honom.

Kvinnorna stannade till på vägen, och såg på den stackars utvecklingsstörda pojken. Nu hade visst hans psykiskt sjuke far också dykt upp från Amerika, för att även han snylta i Alinas
hushåll. Det ryktades förstås också att Alina och Arthur hade ett förhållande, och det skulle ju inte vara så konstigt ifall det var så, eftersom de bodde under samma tak.

Kvinnorna glodde nyfiket på den stupide pojken som rensade blåbären. Han verkade ju vara både blind och döv!

- Hej du, ropade den längre av kvinnorna och viftade med armen till Gunnar. Har far din kommit hem?
Gunnar svarade inte, utan fortsatte bara att blåsa på bären. Ja, ja, var det inte som man trodde. Kvinnorna nickade mot varandra, pojken var ju helt stupid, och kanske var han rent oartig också? Vägrade att svara på en fråga!

- Hör du inte vad man säger till dig, sade nu den kortare och kraftigare kvinnan, och gick alldeles nära inpå Gunnar. Du tycks inte ha något folkvett alls du! Fast du har ju att brås på, med både far och mor som är sinnessvaga.

Från köksfönstret såg Alina hur de två skvallerkärringarna trakasserade Gunnar, och hon skulle just gå ut till honom när hon hörde honom lugnt säga:

- Nej, pappa är ännu kvar i Amerika. Han som sitter där inne i huset, är en strykare som vi har gett husrum. Man skall hjälpa fattigt folk när man kan, gör inte tanterna det också?

torsdag 11 juni 2009

Olof, våren 1929

Olof var äntligen ombord på fartyget tillbaka mot Amerika. Ute på däcket blåste det kallt, och vinden slet i håret. Därför hölls de flesta av passagerarna på fartyget inne idag, men Olof njöt av att stå härute, att äntligen vara på väg hemåt igen.

Så problematiskt allt hade varit med Arthur. Ingenting hade han kommit sig för, under de sex månaderna som Olof hade varit där för honom, så att han skulle komma sig igång i sitt nya hemland. Absolut ingenting.

Olof besökte också Ingrid en gång, han bara måste få se hur det stod till med hans syster. Det hade varit förfärligt att se Ingrid sådan som hon hade blivit, och Olof ville helst inte alls tänka på det längre. Ibland drömde han ännu mardrömmar om henne.

Och Alina då. Olof hade trott att hon var en rättskaffens kvinna, rejäl och rättvis. Istället hade hon visat sig vara en stenhård affärskvinna, som nog visste hur hon skulle pumpa pengar ur en.

Olof hade blivit tvungen att betala en långt större summa, än vad han först hade tänkt till Alina. Han hade ändå blivit tvungen till det, Janes far hade ju krävt att Arthur skulle återförenas med sin släkt i Sverige. Så löd avtalet dem emellan, och Olof hade trots allt ännu en nätt summa pengar att få av Janes far, när han väl kom fram till Amerika.

Olof drog med fingrarna genom håret, det började bli kallt att stå härute i blåsten. Fartyget började också gunga lite försiktigt, kanske skulle det blåsa upp ikväll.

Igen tänkte Olof på Arthur, vilken vekling Arthur egentligen var. Arrangemanget kring Arthur och pojkarna hade blivit så, att Arthur hade fått flytta in hos Alina och arbeta hos henne som dräng. Hon behövde ju hjälp i hushållet, och Arthur fick mat och husrum som betalt för sitt arbete.

Vilket arrangemang, vad skulle folket på byn tro och börja skvallra, tänkte Olof när han igen drog med sina kalla fingrar genom sitt hår. Han beslöt sig för att gå in för att få sig något att äta, blåsten friskade i ordentligt nu här ute på däck.

Olof satte sig ner vid ett bord i den lilla matsalen, och gnuggade sina kalla händer mot varandra.

Han visste att han aldrig mera skulle återvända till Sverige, och aldrig mera skulle få återse sina släktingar. Det kändes bra.

onsdag 10 juni 2009

Hälsoblogg


Eftersom jag håller på att studera till en högre examen inom friskvård, passar det ju bra att emellanåt skriva inlägg angående hälsa och välmående.

Hälsobloggen inledes så, med ett recept på:

Smörblommans kycklingssallad

En kruka sallad
2 tomater
½ gurka
1 rödlök
1 avocado
1 förpackning tärnad fetaost med soltorkad tomat i olja, ca 100-200 g. Obs! Häll också med oljan!
kycklingstrimlor från 1-2 grillade kycklinglår
nöt- fröblandning från t. ex. Go Green
dressing, t.ex. Hesburgers paprika-currysås
Skär och tärna alla ingredienser, och varva allt i en stor salladsskål. Häll på nöt och fröblandningen överst.
Dressing efter behag.
Smaklig måltid!



tisdag 9 juni 2009

Albert och Gunnar, aprilmorgonen 1929

Albert tjuvkikade i dörröppningen från kammaren, det var svårt att riktigt se pappa härifrån. Han syntes bara från sidan, och han var inte alls lik sig från tiden förut i Amerika. Hans hår var mycket mera gråsprängt nu, och han satt så ihopsjunken. Han liknade mest en gammal gubbe, ja bestämt hade han krympt!

Och som hans röst hade förändrats! Pappa som brukade prata med så hög och stark röst, en riktig talare hade han ju varit där borta i Amerika.

Nu satt han bara där och viskade, som svar på tant Alinas frågor. Fåordigt och knappt, och inte hördes det vad han sade heller, in till kammaren där pojkarna satt gömda.

Gunnar försökte också titta i dörröppningen, men det var svårt eftersom han såg så dåligt. Gunnar hörde ju också dåligt, därför kunde han heller inte uppfatta något av vad pappa fåordigt muttrade där borta från kökssoffan.

Då gjorde Gunnar som han oftast brukade göra istället. Han kände efter med luktsinnet, och Gunnars luktsinne var välutvecklat.

Främlingarna luktade inpyrt. Den av dem som satt närmare mot kammardörren; Albert hade sagt att det var pappa, luktade konstigt. Han luktade sjukdom, smuts, uppgivenhet, förräderi...

Gunnar visste inte vad han skulle tro, och såg frågande upp på Albert. Storebroderns ansikte var spänt, när han försökte lyssna till vad som avhandlades där ute i storstugan. Det var svårt att höra något alls, och pappa satt mest bara och såg ner i golvet. Alina började se argare och argare ut i ansiktet, och hon höjde rösten allt mera.

Albert började darra där han stod i dörröppningen, och han kände att han snart skulle börja gråta, stora pojken som han var. Gunnar lade armen tröstande om sin storebror, och sade:

- Du Albert, det här måste vara ett misstag. Gubben där borta i soffan kan ju inte var vår pappa, nej inte på långa vägar. Var inte ledsen, Albert.

måndag 8 juni 2009

Rappört fröhn föggelfamiljen...


Vi är tvö fögglar; far och mor som har byggt fågelbo under takåsen på ett rött hus. Detta är vår utthhsikt fröhn föggelbuet, och vi tycket att vi buhhr ganska lyxigth.

Utthhsikten ährr en stösdmatta, öch dehr höppas det hej vilt efter klöckan 12 värje däg. På förmiddagarna ehhr det lögnt, kidsen sövver döh.

Smöhrblomman ehr nog uppe, men hon hölls på främsiddän av gården och krättär, hun harrhh semesterr nuuh. Männen i husset hölls också på främsiddän äv husset på förrmiddägarna.

Men kätten i husset, Nisse; han ligger i granhäcken söm synes på billden, öch gluhhr. Hän ligger pö päss nästa i ett, bara pö eftermiddagen och kvällen är han innumhuss och sövver.

I tidig mörgon är han rennt av farrligh, han ehhr van föggeljääggarre.

Vi föggelföräldrahhr vill att vörra föggelunggarh ska fö föddas till en luggn värld! Inga katter på span under vört föggelbuh!

Annars buhhrr vi helt brah, natuhhrnära och allt.

Vi väntar barah på att våhhra föggelungarr ska föddas! Vi ehhr sö lökkliggä!

Arthur, aprilmorgonen 1929

Arthur satt på kökssoffan och svalde generat, medan han såg Alina sätta på kaffet. Vad hon såg bister ut!

Vad han var arg på sig själv, han satt ju bara här som ett mähä. En riktig tönt var han, som bara satt och såg ner i golvet. Han var ju här för att hämta sina pojkar, nu måste han morska upp sig.

- Jaa, var är Albert och Gunnar då? Jag är ju här för att hämta hem dem, se. Arthur försökte morska upp sig, men det föll platt fall när Alina gav honom en isande blick.

- Och var är "hem", då? Alina plockade med kaffekopparna, och kaffeskedarna skramlade mot porslinet. En av skedarna förr i golvet, och Alina plockade hastigt upp den igen.

- Jaa, jag skall ju ordna det på bästa sätt för pojkarna. För tillfället är jag ju arbetslös, men jag hade ju hoppats att pojkarna kunde hjälpa till lite i hushållet, tills vi kommer upp på fötter igen. Albert är ju stora karln han redan, och borde väl kunna göra ett rejält dagsarbete. Och Gunnar, som jag har hört att är stupid, han borde väl ju kunna göra något lättare iallafall?

Arthur svalde, han märkte hur han svamlade och såg hjälpsökande på Olof. Men Olof satt bara med knäppta händer och såg rakt framåt, och sade ingenting.

Alina, som just skar upp kaffebrödet hejdade sig. Hon gick några steg framåt mot Arthur, lyfte kniven och satte knivspeten under hakan på honom, och sade hotfullt:

- Gunnar är en intelligent pojke, mycket klokare än vad du någonsin har varit. Men, om du menar allvar angående om ta hand om pojkarna, så låt oss diskutera vilkoren nu.

Alina satte sig beslutsamt ner på köksstolen mitt emot Arthur och Olof, med ett pappersblock och en penna i handen. Båda männen kände sig besvärade där de satt, men Alina sade myndigt:

- Skall vi komma överrens, då?

Albert och Gunnar som satt gömda i kammaren, och kunde inte tro sina öron. Vad var nu allt detta?

torsdag 4 juni 2009

Alina, aprilmorgonen 1929

Alina, Albert och Gunnar hade just ätit morgongröten, och nu stod Alina och torkade av matbordet. Det var viktigt att det var fint nu när det var söndag, då de var lediga alla tre. Alina höll hårt på att det inte skulle arbetas när det var helgdag, fast hon i övrigt inte var religiös.

Istället för att gå i kyrkan, satte de sig ner alla tre för att bara ta det lugnt och njuta av den lediga dagen. Albert och Gunnar njöt av dessa lediga söndagar. Alina satt och dåsade i gungstolen när hon råkade se ut genom fönstret, och såg två gestalter komma gående mot hennes stuga.

Vem kunde det vara, som var på väg hit så här på söndag förmiddag? Hon kikade nyfiket bakom gardinen, det var ju Olof! Den andre då, den där skäggige som gick framåtlutad, med axlarna upplyfta. Var det han som var Arthur? Det måste det ju vara!

Alina svalde. Det var då verkligen att komma oväntat, söndag morgon och allt! Hastigt såg hon mot pojkarna, som satt där borta i den utdragbara kökssoffan och smågnabbades. Hur skulle de reagera nu, när de oväntat fick se sin far stiga in här i stugan?

- Pojkar. Gå in i kammaren ett slag. Gör som jag säger och fråga ingenting. Ni kan komma sedan när jag kallar på er. Alina kände hur hon pratade snabbt och nervöst, och hon slätade till håret. Pojkarna såg förvånat på henne, men de var vana vid att lyda och gick in i kammaren.

Nu skulle männen just stå på dörrtrappan och bulta på dörren, och Alina stod redan upp för att vara beredd. Hon strök med händerna över kjolen, just när det bultade på dörren.

Alina öppnade dörren för de två männen, och alla tre lämnade att stå och se på varandra. Olof såg ut som om han inte visste vad han skulle säga, och Arthur stod och såg ner i marken.

Vilken ömklig figur, tänkte Alina när hon såg på pojkarnas far. Sjaskiga kläder hade han, som luktade inpyrt. Rödmosigt ansikte, och inte kunde han lyfta upp blicken från marken heller.

- Ja, stig på då, sade Alina till slut och gick före männen in i stugan. Männen steg försagda in efter henne i storstugan, och Alina visade dem att sätta sig ner i kökssoffan.

Tystnaden bredde ut sig, ingen sade något. Alina kände att hon tyckte mindre och mindre om den sjaskiga figuren som satt i hennes kökssoffa, som bara såg ner i golvet hela tiden. Hur skulle en sådan vekstake kunna ta hand om två pojkar på egen hand?

Nu sträckte Olof på sig i soffan och sade:
- Ja, vi är ju här i ärende av Albert och Gunnar. Arthur skall ju ta hand om sina söner nu, och vi tänkte att det är hög tid att diskutera saken nu. Alina skall förresten ha stort tack för att hon har tagit hand om Arthurs söner fram tills nu. Var är pojkarna förresten?

Olof lämnade att se frågande på Alina, men hon bara knep ihop munnen och teg. Hon såg bister ut när hon reste sig upp från köksstolen, för att sätta eld under kaffepannan.

onsdag 3 juni 2009

Arthur och Olof, våren 1929

Arthur och Olof satt på sängarna i det lilla pensionatrummet, där de hade bott sedan de kom till Sverige. Olof var otålig, redan om en vecka skulle han resa tillbaka till Amerika. Ännu hade Arthur inte företagit sig någonting alls, angående om att kontakta sin familj. Olof började bli orolig, det skulle inte gå att lämna Arthur ensam här när han reste, då skulle Arthur genast bli nersupen igen.

- Du måste kontakta Alina, hon väntar ju att du skall ta hand om pojkarna nu. Det blir inte till något att sitta här varje dag, och stirra i väggen. Olof strök med handen genom sitt hår, reste sig upp och började gå runt i rummet.
- Jaa, fast jag vet ju inte hur jag skall göra, sade Arthur försagt, och gned sina händer mot varandra.
- Du måste ju åka dit! Olof stannade tvärt upp med sitt gående, och for ut med armarna i en vid gest.
- Ja, men... Jag vet inte... Arthur såg ner i golvet, och kände hur skammen brände i ansiktet. Hur sjutton kunde han vara så här feg? Han hade tänkt, att genast han kom till Sverige skulle han ta pojkarna till sig. Nu hade han istället suttit här på pensionatet i nästan ett halvår, som en riktig fegis.

- Imorgon är det du och jag som åker hem till Alina och pojkarna, så ni får komma överens, sade Olof plötsligt och bestämt. Vi åker redan från morgonen, så får vi det överstökat. Olof stannade upp framför Arthur, och såg stadigt på honom.
- Jaa.., svarade Arthur tvekande och flackade med blicken åt sidan.
- Så blir det, sade Olof och satte sig beslutsamt ner på sin säng. Vi får hoppas att pojkarna är hemma, så att de också får träffa dig.

10 uhhhrrr!!!

Jag har fyllt 10 uhhrrr! Ja någon gång i maj, alltså. Det var ju så, att ingen riktigt mindes längre exakt när jag är född. Men åren har de minnts att räkna, så nu ähhr jag 10 öhhhrr!

Som väntat blev det inget kalas, bara en klapp på huvudet i slutet av maj och "Nisse har visst fyllt 10 år, se han börjar visst se lite gammal ut..."

Och nu till det värsta: Smörblomman önskar sig en till katt! Visst, en nörsk skugskat, men ändå! Hittills har allt fallit på att en raskatt ju måste hållas som innekatt så att den inte blir stulen, och Smörblomman tycker att käter på ländet jö möste fö vistas utte. So far, so good.

Husse då: en ny hund!! Har hittills fallit på att Smörblomman tycker att vi numera har så rent och fint härinne, utan att ens måsta städa längre. Tycker jag också.

Det är lyyyyxiggthh att vara enda djuret i huset!! Kidsen bär mig på en kudde från vardagsrummet in till köket, och sedan vidare till hjälpköket för att äta. Genast jag jamar till, får jag nytt vatten i vattenskåhhlen. Allt ähhr brahh!

Vi har förresten fått parasiter i hushållet. En fågelfamilj har byggt bo under takåsen, i västra hörnet. Ett av kidsen hade upptäckt det, och Smörblomman stod fundersamt och kollade dit upp.

Det behöver hon inte alls fundera över, den dagen fågelungarna vågar sig ut ur fågelboet kommer jag att slå till. Precis som med Fredrik.

Fredrik var en fågelunge som familjen hade förbarmat sig över för några är sedan... Frid över hans minne...

Över till rhhulligarree saker: det är sömmarlöööv! Jag har beslutit mig för att ta det lite lugnt med musjagandet nu, och höölla semester nu i juni och bara sooola!

//Nisse

tisdag 2 juni 2009

Ingrid, vintern 1929

Ingrid satt mitt emot Alina på en hård pinnstol i hörnet av det stora dagrummet. Runt omkring dem hördes ett evigt surr och mummel från de övriga patienterna, samt ljudet från sköterskans steg när hon gick runt i rummet.

Ingrid satt och såg på Alina, men hon bara teg och blängde irriterat mot sköterskan som inte kunde gå ut ur rummet. Till slut fäste hon blicken på Ingrid och log ansträngt.

- Ingrid, Arthur har återvänt till Sverige. Ja det är sant, och han har lovat att han skall ta hand om pojkarna. Så småningom kommer han väl att vilja träffa dig också. Hör du vad jag säger? Alina talade med viskande röst, för att undvika att sköterskan skulle höra dem.

Med uttryckslöst ansikte satt Ingrid och såg rakt fram, vad var det egentligen Alina sade? Hade Arthur kommit hem? För att ta hand om henne och pojkarna?

Alina flyttade sig närmare Ingrid. Försiktigt satte hon sina händer på Ingrids knän och skakade om dem lätt.
- Ingrid. Arthur har kommit hem. Han skall inte återvända till Amerika, han skall stanna här. Förstår du vad jag säger?

Ingrid såg tomt framför sig, och rörde inte en min i sitt ansikte. Hade Arthur kommit hem till henne? Var han inte död då, som sköterskorna hade berättat för henne? Levde Arthur?

Nu kom den barska sköterskan fram till Ingrid och Alina, och sade med bestämd röst att det nog var bäst att Alina gick nu. Ingrid var ju inte van vid besök, och blev lätt upprörd efteråt. Hon kunde bli ohanterlig, och börja skrika och kasta saker runt sig. Sedan skulle hon kanske också bli orolig till natten, och sköterskorna skulle bli tvugna att binda fast henne.

Alina steg uppgivet upp från sin stol. Ingrid hade säkert inte förstått någonting av vad Alina hade haft att berätta, hon satt ju bara där och såg tomt framför sig.

Sköterskan manade hastigt iväg Alina ut ur rummet, och Ingrid satt bara och glodde framför sig. Sköterskan hysjade till de mumlande patienterna i rummet, och föste hastigt ut Alina i hallen.

Ingen av dem såg att tårar rann nerför Ingrids kinder, och att hon snöt sig i sin klänning.

Alina och Ingrid, vintern 1929

Alina gick längs den långa allén som ledde fram till hospitalet. Det var smällkallt och snödrivorna på båda sidor om allén var höga. Snön knarrade under Alinas skor, och hon hostade torrt och hackigt när hon andades in av den kalla luften i sina lungor.

Alina undrade hur det skulle stå till med Ingrid idag då. Skulle hon bara sitta och se ut genom fönstret och nynna, eller ännu värre; sitta på golvet och gunga på stjärten istället.

Och hur skulle hon reagera, när hon fick höra att Arthur hade återvänt till Sverige? Eller skulle hon reagera alls?

Nu stod Alina framför den höga, tunga ytterdörren till hospitalet och ringde på dörrklockan. Efter en god stund öppnades dörren av en äldre, barsk sköterska. Hennes gråsprängda hår var ihopdraget till en stram knut bak i nacken. De tättsittande mörka ögonen såg genomborrande på Alina, men Alina vek inte undan med blicken. Istället höll hon huvudet högt och ryggen rak, när hon klädde av sig kappan och sjalen innanför dörren.

- Ja, jag kommer för att besöka Ingrid. Alina gnuggade sina kalla händer mot varandra och blåste på dem.
- Är det något speciellt ärende Alina är ute i? Sköterskan stod kvar och hennes ögon var vaksamma nu. Det ryktades ju om att Ingrids man hade kommit tillbaka till Sverige, för att söka upp henne...
- Nej det är inget speciellt, det var bara länge sedan jag var hit och hälsade på henne, sade Alina och strök med händerna över kjolen. Aldrig att hon tänkte berätta för den här stränga harpan, att Arthur snart skulle dyka upp i byn.

- Ja, den här vägen då, sade den surmulna sköterskan till slut, och vaggade långsamt iväg mot en dörr lite längre bort, som hon låste upp med en nyckel från sin nyckelknippa.

När dörren till det stora rummet öppnades hördes ett monotont surrande. Där inne satt kvinnor i olika åldrar, klädda i sjaskiga kläder och alla hade olika slags ljud och hummanden för sig. Somliga satt på golvet och gungade, några satt på de hårda trästolarna, och några satt uppflugna i fönsternischerna.

Det luktade instängt, och svagt av matos i rummet. En gammal stupid kvinna reste sig upp från en stol, och kom springande med utsträckta armar och ett tandlöst leende, mot den barska sköterskan. Hon blev genast knuffad åt sidan av sköterskan, som istället vände sig mot Alina och sade:
- Ingrid sitter på golvet, där borta i hörnet. Fast jag tror inte att hon förstår vad du har att säga, det var länge sedan man fick ett vettigt ord ur henne.

Alina gick genom rummet med alla kvinnorna, några sträckte ut händerna mot henne och ropade något obegripligt. Andra satt och såg ner på sina händer och verkade inte ens märka att Alina kom in i rummet.

Alina stannade framför Ingrid. Ingrid satt på golvet och såg på sin hand, som hon vände fram och tillbaka, om och om igen och log inåtvänt.

Alina suckade, och visste att detta inte skulle bli lätt.