lördag 30 oktober 2010

En ruggig spökhistoria, del 3

" Skynda på då!" Björn var otålig där han gick bredvid Tommy några meter framför flickorna. Han hade börjat bli störd på flickorna, såhär blev det varenda gång han och Tommy måste dra på sina småsystrar.        

"Förresten tycker jag att vi ska vända om nu", sa Emilia. "Mamma sa ingenting om att vi fick gå här, hon sa att vi skulle hålla oss på upplysta vägar."

"Hon sa heller inte något om att vi inte fick gå här, eller hur?", sa Björn till sin yngre syster, medan han och Tommy växlade en blick
.
"Jag tycker också att vi ska vända om", sa Malin. "Jag börjar bli kissnödig."
 
  "In i skogen med dig då!", kommenderade Tommy och himlade med ögonen i mörkret mot sin lillasyster. Så irriterande att han och Björn måste dra på småtjejerna ikväll. "Snabbt iväg med dig då", visade han med en irriterad gest mot skogen.
 
  "  Nej jag vill inte", sa Malin. "Jag vill gå hem. Hitåt bor ju ingen, varför ska vi då gå här?"




Tommy och Björn växlade en hastig blick. Björn gjorde en kort och knyckig nick. Tommy vände sig mot flickorna och sa med låg och bestämd röst:


"Vi ska gå till häxans ikväll. Om ni inte vill komma med så är det bara att sticka. Våga inte knysta ett ljud till mamma", fortsatte han med en hotfull blick mot Malin.


  "Och inte du heller", väste Björn och blängde mot Emilia.

"Så hur blir det", sa Tommy uppfodrande mot flickorna, "ska ni med eller inte? Och från och med nu är det vi som bestämmer takten, så ni får lägga på ett kol och inte släpa fötterna efter er!"


Flickorna såg skrämda på varandra och Emilia såg ut som om hon skulle börja gråta.


"Vi får ju inte gå till häxans", snyftade hon. "Det har ju mamma sagt, häxan kan ju trolla iväg oss någonstans dit varifrån vi aldrig slipper hem igen! Till Dödsriket." Nu grät Emilia ordentligt.

"Sluta tjuta" Björn blängde irriterad mot henne. "Vi tänker väl aldrig gå dit så att vi lämnar fast heller. Vi ska bara kolla hur det ser ut där, genom fönstret alltså. Hur hon gör när hon trollar då hon firar Sabbat."

onsdag 27 oktober 2010

En ruggig spökhistoria, del 2


De fyra barnen ute på vägen hade smått ängsliga yttryck i sina ansikten. De bar på varsin halvfull plastpåse med godis som de hade fått ihoptiggt ikväll. Det hade varit en lyckad tiggarkväll, och nu hade de gått igenom de flesta gårdarna nere i samhället. 

Barnen var oense, de två flickorna ville gå hem nu, men pojkarna ville fortsätta tiggarrundan. Det var ju Halloweenkväll och pojkarna hade gjort upp lite egna planer. 

Föräldrarna hade noggrant inpräntat i barnen att inte gå upp till häxans stuga ikväll på sin bus eller godisrunda. Det var väldigt viktigt att de lydde sina föräldrar, för ikväll kunde ju häxan kasta sin förbannelse över barnen; sända iväg dem till något ställe varifrån de aldrig skulle hitta hem igen! 

Ikväll var häxans ondskefulla krafter speciellt starka, eftersom det nu var De Dödas Festkvällen. Häxan firade inte högtider som vanliga människor firade, nej hon firade olika högtider åtta gånger om året; Sabbaterna som de kallades. Det var väldigt många olika ritualer som ingick i hennes firande; farliga saker, hade barnens föräldrar sagt. Så till häxans stuga fick barnen inte gå under sin bus eller godisrunda, det var förbjudet.

" Hu", sa Emilia. "Där flyger ju häxans korp, tänk om den anfaller oss!"
"Neej", sa Malin med svag och osäker röst. "Vi går bara tysta, så låter den nog oss vara."

Flickorna tryckte sig ängsligt mot varandra, de började tycka att det var ett dumt påhitt att gå här längs den mörka vägen, hitåt bodde ju ändå ingen. De skulle ju tigga godis ikväll, för att sedan få njuta av det hemma i värmen, framför tv:n. 

Det kändes bara som ett onödigt tilltag att gå här längs den svarta grusvägen som hela tiden smalnade av, nu kunde de bara nätt och jämt gå två och två i bredd längre. Beckmörkt var det också, eftersom det inte fanns några lampor här, bara fullmånen som kastade sitt kalla ljus över dem. Ibland drog dimman förbi framför månen, och då mörknade det hotfullt kring barnen. 

Flickorna önskade att månen inte skulle försvinna helt bland dimman, då skulle de säkert gå vilse och aldrig hitta hem igen, då skogen omslöt dem tätt nu. 

söndag 24 oktober 2010

En ruggig spökhistoria


Så gott som aldrig ger jag mig på att skriva för barn, därför att jag har fått för mig att... jag inte kan? Nu utmanar jag mig själv och lägger in en ruggig spökhistoria hit.


Kvällen var mörk och blåsig. Vinden ven mellan granarna i den svarta skogen och den lilla, ensamma stugan knarrade i de gamla stockarna. De lät som att de suckade spöklikt och de mörka granarna runt stugknuten knakade och rasslade kusligt.

Ute på gården donade den gamla häxan inför Halloweenkvällen. Med möda tände hon ljuset att brinna inuti det stora pumpahuvudet som hon hade skördat lagom till Halloweenaftonen. I sin trädgård bakom huset hade hon en liten pumpaodling som såg ödsligt kall ut nu när frosten hade slagit till.

Såja, nu fick hon eld på ljuset inne i pumpan och det lyste från ögonen, näsan, och den hackiga munnen, som häxan mödosamt hade karvat fram. Hon rätade mödosamt på ryggen, den värkte ordentligt ikväll. Inte konstigt, tänkte hon, det är ju ikväll som hinnorna mellan de olika världarna är som tunnast. Andevärlden och den riktiga världen. Ikväll var det spökkvällen när ovanliga saker kunde hända     

Den svarta, stora korpen som hade suttit tyst på häxans rangliga brevlåda kraxade hest till. "Lille Farao", sa häxan med låg röst, "här är åt dig." Med värkande, knotiga fingrar grävde hon fram en gammal bit torkat bröd till fågeln, som genast lät sig väl smaka. "Det kommer att bli en kall natt", fortsatte häxan till korpen, "det är alldeles stjärnklart, sitt inte härute för länge du nu. Flyg iväg till ditt bo istället, du skrämmer ju barnen om de nu vågar sig hit ut ikväll. Se så,  iväg nu bara, du har fått ditt nu." Fågeln flög lydigt iväg genom dimmorna och när den flög upp framför fullmånen gav den upp ett långdraget kraxande. 

Några barn nere på vägen hörde korpens hesa stämma och tryckte tätare ihop sig där de gick på den ödsliga vägen. Det var spöklikt ikväll, där flög ju häxans korp nu också, den var det bäst att akta sig för!

torsdag 14 oktober 2010

Första snön (i förrgår)


Det snöar. Tunna, isiga flingor haglar snett uppifrån och skjuter ner som missiler i marken. När de träffar marken liknar de vita, små isbitar som lämnar liggandes i gräsmattan. Det är vinter nu i byn utanför stan.

Förresten är jag sent ute med mitt vinterinlägg, jag borde ha varit på G redan i tisdags. Då föll nämligen första snön här, kvart över åtta  på morgonen. Det vet jag, för jag beskådade snöfallet från köksfönstret och jag visste också om att det skulle komma just den dagen! Så jag var beredd där bakom köksfönstret för att kika.

Hur jag kunde vet det? Jo tidigt i höst, någon gång i augusti, september, fick jag höra på jobbet att någon kvacksalvare hade spått att den tolfte oktober kommer första snön att falla. Så skedde också.

onsdag 13 oktober 2010

Rafflande spänning


Holy shit! Detta var rafflande spänning om något. Jag har varit så helt uppslukad av läsandet av denna bok under de senaste dygnen. Helt otroligt bra skrivet, spänningen växer hela tiden ju fler blad man vänder i boken, det kommer liksom hela tiden upp något nytt och oväntat.

Läs själva, ni lär inte bli besvikna!

fredag 8 oktober 2010

Om ni undrar...

Jag håller ju sakteliga på och städar min blogg och har nu upprättat två nya kategorier, nämligen: Favoritrecept och Hälsa och välmående.

Det finns ju inte så himla många inlägg under dem, jag har kanske inte fått in alla gamla dit än. Och så kommer det ju nya också mellan varven ;)

torsdag 7 oktober 2010

Enkel äppelkaka



Här följer receptet på en verkligt enkel och god äppelkaka!


2,5 dl vetemjöl
2 dl socker
1 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
1 ägg
100 g smält smör
4-5 äpplen

Blanda ihop de torra ingredienserna. Häll sedan smält smör och ägget i den torra blandningen. Smörj sedan en ugnsfast form och lägg i de skivade äpplena. Häll smeten över äpplena, platta ut, och grädda i ugn 175 grader i ca 35 minuter.

Serveras med vaniljsås.

onsdag 6 oktober 2010

Och himlen började storgråta


Oktober månad


Älskade höst
Så genomhärlig
En mulen morgon, grå och full av tårar
Spricker sedan upp i ett blekgult solsken
Sommarens sista hälsning

Nordanvinden sveper fram genom trakten
Grafitgrå moln dansar runt solen
Fångar den, för den med sig någon annanstans

Och himlen började storgråta

tisdag 5 oktober 2010

Drömyrke; veterinär


När jag var elva år gammal ville jag bli, just det veterinär, när jag blir stor. Jag skulle få ta hand om och sköta om djuren dagarna i ända.

Fast för att kunna bli veterinär måste man läsa lång matematik på gymnasiet, något som jag i högstadiet fattade att jag aldrig skulle klara av. Drömmen gick i kras.

I nuläget är jag väl mest tacksam över att yrkesvalet inte blev av, herregud att kuska land och rike runt under dejourerna. Mera arbete skulle ju också ha droppat in i jämn ström under arbetspassets gång, långa arbetsdagar skulle det ha blivit. I oframkomligt väder vintertid och var och när skulle jag ha hållit matpaus? Migränen kan ju slå till för mindre.

Fast ändå; är inte systemet underligt upplagt. Klarar man inte av gymnasiets långa matematik, slås ens dröm i kras. Varför finns det inte alternativ?

Dessutom klarar jag bra av idag att räkna ut läkemedels olika styrkor och dosera och handla enligt detta. Utan gymnasiets långa matematik.

lördag 2 oktober 2010

Ännu namnlös deckare...


Här på min blogg publicerar jag nu prologen av en ännu namnlös deckare jag har på gång. Detta är bara utkastet, säkert kommer texten att ändra form ännu.

Det är också endast prologen som jag kommer att publicera här på bloggen :x


Morgonen var vacker och bitande kall. Dimman höll på att lätta och den bleka höstsolen värmde sakta mellan bladen på de dimvåta äppelträden. Äpplena som ännu satt fast på träden lyste röda mot de torkade bladen på de grå trädstammarna. På marken låg ett helt hav med fallfrukt som lyste i gult och rött i den gröna, oklippta gräsmattan.


Det hade varit ett gott äppelår i år, tänkte Rosita medan hon mödosamt plockade upp fallfrukten ur den långa gräsmattan. Hon rätade på sin värkande rygg medan hon torkade svetten ur det finrynkiga ansiktet och drog av sig mössan. Hennes gråa hår som hade lossnat ur flätan letade sig sakta ner i små slingor över pannan och kinderna. Rosita hade långt och tjockt hår en bra bit ner på ryggen fast hon skulle fylla sextiotre nästa gång.

Det började bli hög tid att flytta in till stan igen, funderade Rosita vidare. Det kunde väl vara så att det inte skulle bli flera såhär varma höstdagar längre. Gärna skulle hon ha bott här ute vid torpet året om, men det blev så kallt och oframkomligt när snön började komma. Inte för att ensamheten härute störde henne, tvärtom.


En skata hade landat på jordhögen en bit bort som skulle föreställa ett potatisland. Den kraxade genomträngande och pickade med ivrigt näbben i den våta jorden. Rosita gick över den våta gräsmattan mot potatislandet för att samla ihop blasten av potatisplantorna som hon bara slängt till sidan tidigare i höst. Det hade varit ett gott potatisår i år, också. Det skulle säkert löna sig att utvidga potatislandet lite, som det var nu var det inte mycket att komma med. Inne i stan hade hon ju också tillgång till jordkällare, och den egenodlade potatisen var mycket godare än vilken köpepotatis som helst. Billigare också.



Inne i det lilla torpet var det mesta redan bortstädat till vintern. De närapå kala väggarna och den slitna trasmattan på köksgolvet såg mest ut att ha gått i vinteride. Det såg sorgligt ut, tyckte Rosita medan hon klädde av sig gummistövlarna i den lilla farstun. Inte för att hon någonsin hade mycket saker omkring sig, hon hade under hela sitt liv levt spartanskt. Den lilla stugan som bestod av ett stugkök, ett sovrum och en liten toalett passade henne förträffligt. Solen silade sina bleka, kalla strålar in genom de skira spetsgardinerna i köket. Skuggorna bildade ett lekfullt mönster på det uråldriga, kala köksbordet. Blommorna på fönsterbrädet skulle också ännu städas bort, eller kanske de fick följa med in till stan i vinter.

Oväntat kände Rosita en hastig impuls av oro. Med yllesockorna på fötterna gick hon över de kalla golvtiljorna in i stugköket. Egentligen var hon inte rädd, oron skulle gå över så som den alltid gjorde. Det gällde bara att fokusera och få kontroll över den. Hon gick fram till väggen bredvid köksfönstret. Där hängde en liten gipsgjutning som föreställde Jesus på krucifixet.

Sakta strök Rosita över figurens smala armar och korset. Hon började sakta gråta tills hon tillslut skakade i hela kroppen. Det var bra med gråt, då skulle oron snabbare klinga av och avta.

Ljudlöst började Rosita frenetiskt rabbla långa ramsor framför Jesus på korset. Läpparna rörde sig ivrigt och små väsande ljud kom stötvis ur hennes mun. Små droppar av saliv stänkte ut från de torra läpparna över figuren på väggen. Rosita böjde hetsigt på huvudet några gånger och gjorde korstecknet över bröstet innan hon tungt föll hon ner på knä med händerna upplyfta och knäppta till en bön mot figuren på väggen. Hennes händer skakade och var alldeles klibbiga av svett. Under armarna och mellan brösten rann kallsvetten och på halsen syntes stora svettdroppar.

Enträget fortsatte hon att be. Allt skulle ordna sig och bli bra, den här gången också. Så som hennes pappa prästen alltid hade lovat henne; att hon hade en plats i paradiset. Bara hon var rättfärdig och gjorde det rätta.

Rosita reste sig långsamt upp i stående ställning och kände lugnet återvända. Sakta böjde hon på huvudet framför Jesus på krucifixet i förvissningen om att hon var en rättfärdig människa.

Han hade talat till henne.