söndag 31 maj 2009

Arthur och Olof, hösten 1928

Arthur och Olof gjorde sig beredda att gå av fartyget. Äntligen hade de nått Sverige! Olof kände sig lättad, det hade inte varit någon lätt resa. Tidvis hade det varit hård sjögång, och då hade Arthur varit så rädd, och bara klamrat sig fast vid Olof.

Arthur stod bredvid Olof och trampade i den stora folksamlingen, han kände sig också lättad över att vara framme. Han hade känt sig så instängd på fartyget, ibland hade han trott att han höll på att bli tokig på riktig.

Nu började folkmassan trycka på bakifrån, alla hade bråttom i land. Olof höll hårt i Arthurs hand för att inte tappa bort honom. Ett litet barn skrek i sin mammas famn, när mamman höll det hårt intill sig. Två små pojkar blev rädda när folkmassorna trängde på, och började gråta. Plötsligt undrade Arthur hur hans egna små pojkar hade det nu.

Ingrid hade visst hamnat på hospital. Hur hade det kunnat gå så utför med henne? Hon som hade varit ett så rejält fruntimmer. Och pojkarna bodde visst hos en av Ingrids släktingar här i Sverige; Alina.

Nu skulle han själv ta hand om sina pojkar! Det var det minsta han kunde göra nu, efter alla år som frånvarande. Alina skulle han också betala för pojkarnas uppehälle, när han väl fick ihoptjänat pengar.

Förresten hade han redan pengar, insytt i fodret på sin väst. Hur virrigt och konstigt allt än hade varit under den sista tiden i Amerika, hade han ändå sett till att komma över pengar.

Predikanterna från väckelserörelsen, hade under de senaste åren frivilligt gett honom pengar. Arthur visste, att det var för att de fruktade honom. Av Janes far hade det inte heller varit svårt att förskingra pengar. Till och med från Jane hade Arthur stulit pengar ur hushållskassan.

Nu slapp de äntligen att gå i land av fartyget. Vad härligt det kändes med fast mark under fötterna, när de gick över landgången. Äntligen fick de stå på svensk mark, och den kalla höstvinden blåste i deras ansikten.

Arthur och Olof släppte ner packningen i gräset. Gula, våta höstlöv glänste i den bleka höstsolen, och Arthur slogs över hur vackert allt var. Han drog att djupt andetag, och kände hur glädjen spred sig i kroppen. Förvånat tänkte han, att det måste vara många år sedan han sist hade känt sådan här lättnad.

torsdag 28 maj 2009

Arthur, hösten 1928

I fartygets sjabbiga matsal satt två män mitt emot varandra vid det lilla bordet. Den ene satt och såg ner i sin nästan orörda mattallrik, och flyttade nervöst på fötterna hela tiden. Den andre åt långsamt och med god aptit av sin mat, samtidigt som han såg vaksamt över bordet.

Arthur flyttade och flyttade på sina fötter. Olof; Ingrids bror, stannade upp mitt i en tugga och sträckte ut sin arm över bordet, och förde Arthurs tallrik närmare honom.

- Ät nu, kommenderade han, fast han visste att det var lönlöst. Arthur satt bara och svettades och var alldeles grå i ansiktet. Han hade knappt ätit något alls under hela resan.

Arthur och Olof var på väg till Sverige. Olof hade lovat Jane, att se till att Arthur kom lyckligt fram till sina släktingar.

I Amerika hade inte Arthur kunnat stanna. Janes far hade krävt att Arthur måste resa tillbaka till Sverige. Han hade kontaktat Olof om saken, och lovat honom en stor summa pengar ifall han åtog sig uppdraget. Olof hade tvekat, men han behövde pengarna, han hade inte heller haft det så lätt i sitt nya hemland.

Tiden på fartyget, som övervakare till Arthur hade hittills inte varit lätt. Det gick inte att lämna honom ensam alls. En gång hade han irrat sig ner i maskinrummet, och satt där i ett hörn och skakade, när han efter några timmar blev hittad.

Ett annat problem var, att Olof inte visste vad han skulle göra med Arthur när de kom fram till Sverige. Arthur hade ju inte alls hållit någon kontakt med sina släktingar, och vem av dem ville ta sig an honom nu?

Och Ingrid hade ju fått något slags nervöst sammanbrott, och var sedan länge inlåst på hospitalet. Hon skulle knappast bli till någon människa längre.

Arthur hade ju också två söner i Sverige, och den yngre var visst stupid. Tänk att Alina hade tagit hand om pojkarna! På något sätt måste han få sänt lite av pengarna han fått av Janes far, till Alina.

Nu började Arthur röra oroligt på sig och muttra. Olof reste sig upp från stolen, och gick fram och tog honom under armen. Det var bäst att leda Arthur direkt till hytten, man visste aldrig när han kunde få ett raseriutbrott här ute bland alla de andra passagerarna.

Det blåste ikväll och fartyget gungade lätt. Arthur gnydde till, och Olof skyndade på stegen. Han visste att det skulle bli en lång natt ifall vinden tilltog. Då skulle Arthur komma att gråta och ropa efter mor hela natten som ett skräckslaget litet barn, och Olof skulle bli tvungen att vyssja honom.

onsdag 27 maj 2009

Arthur, sommaren 1928

Arthur satt i finrummet hemma i hans och Janes hus. Han satt ensam vid det vackra matsalsbordet, och såg en fluga spatsera över bordsduken. Det var alldeles tyst i huset, det enda som hördes var regnet som strilade ner bakom det öppna fönstret, och åskan som mullrade på avstånd.

Slött lyfte Arthur blicken och lät den vandra runt i rummet. På bordet, framför honom stod en tom whiskeyflaska och ett urdrucket glas. Hur länge hade han suttit här? Varför var han ensam? Var fanns alla de andra, eller hade han suttit ensam här hela tiden?

Nu dånade åskan till ordentligt. Arthur kände hur det knöts till i magen av fruktan.
- Mor, gnällde han ynkligt.

Vad var nu detta? Hade han blivit åskrädd plötsligt? Och där satt ju mor nu, på en stol bredvid honom vid det vackra bordet. Hon satt och såg ner på sina händer som hon gned mot varandra.
- Mor, sade Arthur igen och försökte röra vid henne. Mor log blekt mot honom, som om hon ville ta honom i sin famn.
- Ja mor, jag kommer! Nu reste sig Arthur ostadigt upp för att gå fram till henne, men nu fanns hon inte där längre.

Arthur såg sig villrådigt omkring. Vart hade mor försvunnit? Hon hade ju suttit här alldeles nyss. Han svängde på huvudet, åt höger, åt vänster och sedan snurrade han runt, runt i rummet, var fanns mor?

En klar blixt sken upp i rummet, och åskan dånade öronbedövande till igen.
- Mor, vrålade Albert och rösten skar sig av fruktan. Mor! Ropande föll han ner på golvet och blev liggande på sidan och kved.

I dörröppningen till finrummet stod Jane bredvid doktor Hill. Doktorn nickade bekräftande mot henne.

tisdag 26 maj 2009

Albert och Gunnar, våren 1928

Den kalla vårvinden blåste friskt bakom ladan där de två pojkarna högg ved. Den större klöv veden, och den mindre staplade upp den i en stadig hög. Det var kallt om deras fingrar och öron, men tant Alina hade sagt att veden måste klyvas färdigt idag.

- Du Albert, kommer mamma någonsin att komma hem från det där hospitalet? Gunnar skuffade upp mössan i pannan och koncentrerade sig på att få vedhögen rak och fin.
- Det tror jag inte, hon är ju sinnessvag och kan inte ens prata längre. Albert klöv hårt med yxan så att vedklabbarna flög åt varsit håll.
- Som en liten baby då? Gunnar var förvånad, hade mamma blivit liten igen?
- Nej, men hon är galen, tokig. Jag hörde när tant Alina berättade för en annan tant i affären, att mamma sitter ju bara på golvet där på hospitalet och muttrar. Hon kan inte ens äta själv längre, hon bara klottar med maten. Albert tog fram sin näsduk och torkade sin rinnande näsa.
- Precis som en liten baby då, sade Gunnar förundrat.

- Pappa då, varför kommer inte han hem från Amerika och tar hand om oss, frågade Gunnar vidare.
- Jo men det kommer han att göra, han måste bara tjäna ihop tillräckligt med pengar först.
- Kommer han att komma hem? Nu var Gunnar riktigt förvånad, det här var verkliga nyheter för honom.
- Jaa, det är ju klart att han kommer... Han är rik skall du veta, en riktigt fin herre är han. Ett riktigt stort hus har han, och många dollar på banken. Men han vill tjäna ännu mera, och så vill inte folket i Amerika släppa iväg honom heller, han är en bra affärsman skall du veta. Han är högt uppsatt där.

Gunnar satte sig ner på en sten för att smälta allt det nya han just hade fått höra.
- Hur kan du veta allt det här, frågade han tillslut.
Albert klöv några vedklabbar och spottade i marken. Gunnar väntade tålmodigt, vad spännande allt var!
- Det skall du inte bry dig om, sade Albert till slut. Du skall inte fråga så mycket, du är ännu för liten för att fatta.

måndag 25 maj 2009

Albert och Gunnar, vintern 1928

De två duktigt påpälsade pojkarna gick sida vid sida på den smala igensnöade vägen. Ibland manade den större pojken på den mindre att gå snabbare, men det ville inte lyckas eftersom den lilla pojken hade ena benet kortare än det andra.

- Kom nu Gunnar, vi måste hinna hem innan det skymmer, sade Albert med hög röst intill Gunnars vänstra öra.
- Ja, ja allt är så vitt här, jag ser nästan inte vägen alls, sade Gunnar och försökte mödosamt se vägen framför dem.
- Håll mig i handen, så går det bättre, sade Albert och ångrade genast att han hade manat på sin lillebror. Han tog Gunnar i handen och saktade ner farten lite, det var ju svårt för Gunnar att gå snabbt, när han hade ena benet kortare än det andra.

- Ptrroo!! Båda pojkarna ryckte till inför det oväntade ljudet bakom dem, plötsligt hade det dykt upp en häst med släde bakom dem. Albert föste Gunnar mot sidan av den smala vägen, för att ge plats åt hästsläden.
- Är ni inte kloka ungar, gå så där mitt på vägen och drömma! Mannen som satt på hästsläden spottade av ilska och viftade med hästpiskan. Han var högröd i ansiktet.
- Få nu undan det stupida missfostret, vad går du här och vallar honom på vägen för? Mannen trängde upp pojkarna i snödrivan, och de undgick nätt och jämt att bli påtrampade av hästen.
- Horungar, ropade han efter sig med hög röst när han piskade fart på hästen igen. Hästen gnäggade uppgivet och satte fart, och de två pojkarna lämnade att stå kvar i snödrivan.

Den lille pojkens enfaldiga ansikte fick ett betänksamt uttryck.
- Du Albert, vad betyder horungar egentligen?

Albert svarade inte, men hans ögon lyste av hat när han såg efter den försvinnande slädskjutsen.

söndag 24 maj 2009

Hemma igen :)


Ahh, mina två söner är hemma igen :)
Eller hemma och hemma; äldste killen for direkt med flickvännen hem till hennes, det gällde väl att passa på nu eftersom det inte gick för sig när han måste vara "barnvakt" här hemma före stafettkarnevalen.

Men han har det bra hemma hos dem, så det känns nog som att han är hemma iallafall :)

Yngste killen var trött men nöjd när han kom hem. När han hade släppt ner sina väskor innanför dörren tänkte jag att det där skippar vi att packa upp ikväll, vi tar det imorgon istället.

Men nej, det gick inte för sig, för på måndagmorgon är det klassresa på programmet! Så imorgonkväll måste alla kläder vara tvättade, torra och ihopvikta i väskan inför nästa resa.

Så det blev till att börja packa upp redan nu och starta tvättmaskinen i denna sena kväll. Och bra var det väl att det blev upp packat redan nu, för i ena väskan fanns också en massa rester av ät och drickbart som mådde bra av att bli omhändertaget genast. Flera nästan tomma limsaflaskor grävde jag fram. Med mera.

Nu har stafettlöparen gått och lagt sig, och det skall jag också göra genast efter att tvättmaskinen har tvättat klart och tvätten är hängd.

Godnatt.

fredag 22 maj 2009

Ingrid, hösten 1927

Ingrid satt på golvet, gungandes på stjärten i hospitalets stora dagrum. I rummet runt omkring henne fanns tjugo andra kvinnor, alla inne i sin egna värld.

Några surrade och hummade utan att vara medvetna om det. Flera satt på golvet gungandes på stjärten, eller planlöst vandrandes runt i rummet, runt, runt... Några hade också kraftiga tvångsrörelser, och vissa hade egna ritualer de utförde gång på gång, utan något slut.

Ingrid slickade med tungan över läpparna. Om och om igen. Sedan strök hon med handen över vänstra knäet några gånger, för att sedan låsa båda armarna runt benen igen, och sittandes gunga vidare och vidare...

Hon hade blivit steriliserad; tvångssteriliserad. Överläkaren var av den åsikten, att det var bäst att hon inte skulle föra sina sjuka gener vidare. Hon hade ju redan fött en stupid son, så det fanns helt klart svaga gener i släkten.

- Blommorna, blommorna....nynnade Ingrid gungandes på stjärten, när de två vitklädda sköterskorna kom fram till henne med ett halvfullt glas vatten, som den ena rörde om i.

- Det är medicindags Ingrid, sade den äldre sköterskan och satte stadigt glaset till hennes mun, och Ingrid slickade och slickade med tungan över läpparna oupphörligt.

Den yngre sköterskan höll fast Ingrid, och försökte hindra henne ifrån att försöka gunga för mycket. Den äldre sköterskan höll kvar glaset tillräckligt länge vid Ingrids mun, att hon var säker på att Ingrid hade svalt medicinen.

Så där ja. Sköterskorna nickade belåtna mot varandra. Skönt att det gick bra med Ingrid idag, att hon inte hade börjat sparkas och rivas.

Stafettkarnevalen



Oj då. Här sitter jag med mobilen i handen och bara väntar på SMS från huvudstaden. Man vill ju veta hur allt framskrider där.

Min äldste och yngste son är där för att kämpa för sina skolor. Det var ganska bökigt och kämpigt innan de kom sig iväg, det är så när båda föräldrarna råkar jobba natt och kidsen är home alone (socialen; blunda: det är väl inte olagligt att en sextonåring dejourerar över sina yngre syskon när föräldrarna måste jobba?)

Hur som helst krävs mycket planering, när stafettkarnevalslöparna på något sätt måste komma sig iväg till bussen i alldeles för tidig morgon. Och packningen då, allt måste ju vara med, tänk ifall man råkade glömma löparskorna hemma! Eller pengarna.

Men det lyckades! Min yngste kille hade fått med sig allt, fast mamma befann sig nio kilometer hemifrån. Äldste killen packade på egen hand, han är van resenär inom idrotten.

Åhh, vad jag väntar på SMS...

kätblög om met uhrrspprrung (pö sänt)


Det pågår en debatt om olika katters ursprung på en annan blogg: http://bloggen.fi/stig
Stig är halvt norsk skogskatt han, och det är ett ursprung att vara stolt över!

Norska skogskatter, det är verkligen fina katter det...

Och nu skall ni få höra det bästa menchurr: JAG EHHR OCKSÅ HALV NÖRSK SKÖGSKÄT!!

Så är det, take a look at the picture så ser ni själva! Kolla mina tofsiga öron, min blick (den speciella för norska skogskatter, det är inte alla som har DEN blicken). Min svans, min päls, ALLT tyder ju på att ursprunget är norskt!

Jag är så stöllt!!

Äntligen har det blivit lite klarhet här, Smörblomman har hittills påstått att mina föräldrar var syskon. Inget ont i det, ibland är det bara bra att hålla sina goda gener inom släktet och inte sprida dem för mycket.

Men nu när man ser på bilden, ser man ju att mitt ursprung tydligt kommer från Norge.

Min pappa är (var?) norrman!

De är så rhhuuligt när man äntligen får klarhet i sitt uhhrsprrunghh! Slut på alla gliringar om inavel.

Jag är så till mig! Borde jag börja släktforsta nu? Menchhurna jag bor hos har ivriga släktforskare i släkten, det har till och med getts ut böcker om saken!!

Tänk en bok med titeln: Nisse, den norska skogskatten....

//Nisse

torsdag 21 maj 2009

Arthur, sommaren 1927

Det var tidigt på morgonen och daggen låg våt över gräset. Solen höll på att stiga upp, och fåglarna hade vaknat och kvittrade sin morgonsång. Klockan var knappt fyra, och de flesta av staden invånare sov ännu.

Arthur låg och vred sig oroligt i sängen bredvid Jane. I vaggan en bit bort låg lilla Jennifer; hans dotter. Jane och Jennifer sov båda två djupt och andades med små pustar.

Arthur andades stånkande. Allt var så overkligt, sov han eller var han vaken? Lilla Jennifer, andades hon verkligen där hon låg? Tänk om Jennifer också var stupid, som Gunnar. Och Jane då, hon såg inte alls vacker ut nu när hon sov.

Arthur vred på huvudet och försökte fästa blicken på Janes ansikte. Plötsligt förvreds hennes ansikte till en gammal häxas. Arthur kände hur det luktade illa om henne.

Plötsligt märkte han att han inte längre låg i sängen, utan stod en bit därifrån. Fast han låg ju där bredvid Jane, han såg sig själv ligga där bredvid henne!

Hur kunde detta vara möjligt!?

Med ett ryck vände sig Arthur på sidan och föll tungt ur sängen. Han låg på golvet och skakade, ja nu låg han iallafall här på golvet och stod inte bredvid sängen längre.

En liten pojkes röst ropade på honom inne i hans huvud. Höll han på att bli tokig?

måndag 18 maj 2009

Not again :(

F*n. Min unge damp i backen igen. Inte på studsmattan som på bilden här, även om det ju också skulle kunna hända.

Istället damp han på cementuppfarten till garaget med högra armbågen före när han åkte skatebord.
För en halv vecka sedan gjorde han en vurpa med cykeln, och *surprice* landade då också på högra armbågen.
På fredagen skall han springa stafettkarnevallöpning i Helsingfors, hur mycket mera skall hinna hända innan dess?
Just nu sitter han med armbågen nerkyld, och f*n mitt i natten är det också :(

Arthur, våren 1927

Jane stod i köket och tillredde middagsmaten till Arthur och sig själv. Hon hade blivit riktigt duktig på det nu, det var ju viktigt att en hustru kunde sköta hushållet, fast man hade hjälp av sin hushållerska.

Jane trivdes verkligen i sin roll som nygift. Nu bodde hon med sin Arthur i ett fint hus i stan, som pappa hade köpt som bröllopsgåva till de unga tu. Hushållerskan hade också ingått i bröllopsgåvan.

Pappa hade ju bråkat först, förstås. Hade inte tyckt att Arthur var tillräckligt god för Jane, bara för att han var invandrare. Pappa hade bråkat så pass mycket, att Jane hade blivit tvungen att dra fram sitt trumfkort att hon var gravid.

Då hade det blivit etter värre, pappa hade rasat och mamma hade gråtit. Arthur hade försvunnit, och blivit som uppslukad av jorden. Då hade Jane låst in sig i sitt rum och suttit där i en hel vecka utan att knappt äta något.

Det hade gått så långt, att pappa hade blivit tvungen att söka upp Arthur och medla med honom. Vad medlingen hade bestått av visste inte Jane riktigt, fast visst ville hon tro att Arthur hade gift sig med henne av fri vilja, och inte för att pappa hade övertalat honom.

Fast strunt samma! Jane var van att få som hon ville, och det spelade egentligen ingen roll hur det gick till då.

Arthur hade verkat lite frånvarande i deras nya hem, men det var ju förstås för att han inte var van vid att leva så här fint. Snart skulle han nog vänja sig, det var Jane övertygad om.

Han var så ambitiös, hennes Arthur. Han arbetade långa dagar, Jane visste egentligen inte riktigt vad Arthur jobbade med för att försörja sig. Och det spelade hur som helst ingen roll heller, pappa skulle nog ta med Arthur i affärsvärlden, bara han lärde känna Arthur på riktigt.

Jane stod vid fönstret och spanade, det var värst vad Arthur dröjde ikväll.

fredag 15 maj 2009

Arthur, hösten 1926

Arthur och den vackra, unga kvinnan promenerade längs stadens dammiga huvudgata. Kanske var det dumdristigt att synas ute såhär tillsammans, men Jane hade bara skrattat och kastat med sina mörka lockar, och de mörka ögonen glittrade.

Sedan hade hon sträckt sig upp på tå och gett Arthur en smällkyss på kinden. Skulle de inte bli man och hustru, kanske! Vad var det då för fel i att tillsammans gå ut för att köpa en riktig finkostym till Artur.

Jane tyckte att Arthur var alldeles för blygsam. Inte ens en finkostym ägde han! Det borde väl varje karl äga, speciellt i Janes kretsar var det alldeles ofattbart att inte ens äga en riktig kostym.

Jane var nitton år, och dotter till en av de rikaste affärsmännen i stan. Och nu skulle hon bli gift också, Arthur var verkligen den rätte för henne. Det skulle också far komma att tycka, när han väl fick träffa Arthur.

Kanske skulle far först muttra något över att Arthur inte var god nog, invandrare som han var. Men Arthur hade ju kommit sig upp, eget hus och hemman hade han ju! Fina vänner hade han också från kyrkan, och de riktigt högaktade honom. Arthur verkade vara som någonslags högre chef över dem.

Så det var väl klart att far skulle tycka om Arthur! Jane kunde inte fatta varför Arthur inte var lika entusiastisk över giftermålet som hon själv var. Han sade bara att de inte behövde ha så bråttom.

Men nu växte det lilla livet i Janes mage, och nu kunde Arthur inte längre dra ut på det.

Jane höll Arthur ännu stadigare under armen, där de gick på den dammiga gatan. Hon log lyckligt, det var bara bra att babyn hade blivit till redan nu, vilket perfekt sätt att fånga Arthur på förrän någon annan kvinna hann före.

Det gällde att hålla sig fram, så fick man den bäste!

torsdag 14 maj 2009

Arthur, sommaren 1926

Sverige,
juni 1926

Käre Arthur,

Vi har ju inget hört från dig där i Amerika, är du ens kvar i livet? Ingrid och båda pojkarna är ännu kvar här i Sverige, och de bor alla här hos mig, jag är Ingrids moster.

Nu ber jag dig om ekonomisk hjälp med barnen, Arthur.

Ingrid är inte längre frisk. Hon är inlagd på hospital.

Hon började träffa en man, Rafael, och han var inte bra för henne. Han var en drinkare, en skrävlare, som inte gjorde rätt för sig i något avseende.

Han lovade att gifta sig med Ingrid, fastän hon hade barnen och allt. Ingrid var lycklig, hon har inte haft det lätt, speciellt inte med Gunnar som verkar att vara både blind och döv.

Ingrid har haft tjänst som hembiträde hos en rik herre det här senaste året. När hon i senaste veckan kom hem ur tjänst, fann hon Albert gråtandes under trappan.

Först vägrade pojken att tala, men sedan hulkade han fram att Rafael hade gjort något med honom. Rört vid honom. Pojkens byxor var blodiga i stjärten.

Ingrid blev rasande, och nästa gång hon träffade Rafael tog hon med sig lien. Skrikandes och ylandes fäktade hon och slog mot honom, och ett av hans finger skars loss. Ena ögat förlorade han också. Bakom hans högra öra fanns ett djupt skärsår som blödde ymnigt.

Rafaels bröder ordnade så att Ingrid blev intagen på hospitalet. Kanske likaså bra, hon har på senaste tid bara skrikit och vrålat i ett kör, och så har hon skurit sig själv med saxen.

Jag är i trängande behov av pengar Arthur, eller så måste jag ge bort barnen till barnhem.

Vänligen, Alina Smeds

Arthur, våren 1925

Sverige,
februari 1925

Käre Arthur,

Du har blivit far till en son, som har döpts till Gunnar!

Han är så söt, kan du tro. Han är redan två månader gammal, eftersom han kom för tidigt.

Albert är ännu kvar hos mig, Emmy var helt omöjlig av sig. Inte på några villkor ville hon ta honom till sig, hon har inte Stina hos sig heller. Stina bor hos Emmys föräldrar, och de var inte heller villiga att ta emot Albert. Emmy arbetar för övrigt som kontorist åt en rik herre i staden.

Jag och Albert blev kvar i Sverige, eftersom jag försökte komma i kontakt med hans släktingar. Ännu har jag inte lyckats få tag på någon som är villig att ta hand om honom.

För tillfället bor vi hos min ingifta moster här i Sverige, som är änka. Vi har det knapert, men det går.

En kall decembernatt föddes Gunnar. Det var bitande kallt, minus tjugofem grader ute och barnmorskan dröjde.

Förlossningen blev utdragen, och tillslut föddes Gunnar, med sätet före. Han var alldeles blå när han kom ut. Det dröjde flera minuter innan han började andas. Han vänstra ben var också kortare än det högra, och foten inåtvriden.

Doktorn här i byn har sagt att Gunnar troligen är stupid. Vilket gammalmodigt uttryck! Gunnar är så söt, så söt, fast det kan hända att han är blind, ingen kan ju säga med säkerhet ännu.

Vi ligger ganska dåligt ekonomiskt till, Arthur. Kan du skicka över en summa pengar, och sörja för dina söner?

Jag ber dig.

Vänligen, Ingrid




onsdag 13 maj 2009

Arthur, hösten 1924

I det lilla samhället var alla skakade. Det hade hänt något förskräckligt; något som ingen kunde dra sig till minnes, hade hänt här omkring förut.

I väckelserörelsens kyrka pratade ena predikanten med allvarlig röst om det skedda. I bänkarna satt alla med förstenade ansikten och hörde predikanten tala om det ofattbara. Arthur kunde inte heller förstå innebörden av vad predikanten talade, och runt omkring honom i bänkarna började människorna snyfta, för att sedan brista ut i allt högre jämmergråt.

Tidigt i morse hade ena predikanten hittats död strax bakom kyrkan. Han hade hängt sig i ett av de höga träden. Han måste ha hoppat ner från den höga stenen strax bredvid trädet, och strypts i sin snara.

Vilken smärta en människa måste känna inombords, när han tar till ett sådant drastiskt drag, kunde någon föreställa sig sådan smärta, mässade den andre predikanten nu för församlingen.

Arthur visste.

Han satt med röda värkande ögon, och hörde på den högljudda gråten från bänkraderna. Så ofattbart, vilken sorg de alla kände. Var det sorg, rädsla över det ofattbara, eller var det något annat de alla kände?

Arthur visste.

Kunde man ärligen sörja en människa man egentligen inte kände, annat än som en predikant?

Arthur visste. Och han ångrade inget.

måndag 11 maj 2009

Arthur, hösten 1924

Arthur satt på den stora stenen under de höga träden, en bit utanför väckelserörelsens kyrka. Han såg de sista männen och kvinnorna komma ut från kyrkan, själv hade han gått ut bland de första idag.

Idag hade han inför alla människor i kyrkbänkarna, blivit tvungen att komma fram och bekänna sina synder. Predikanterna sade att Arthur borde straffas för att han inte hade klarat av att hålla ihop sin familj. Det var en skam för hela väckelserörelsen att en av medlemmarna hade låtit sin hustru löpa iväg, och dessutom tagit hans son med sig! Så tafatt skulle ingen riktig man vara.

Dessutom hade väckelserörelsen lagt märke till att Arthur hade problem med starka drycker. Inget sådant tolererades inom väckelserörelsen.

För att sona sina gärningar ville väckelserörelsen att Arthur skulle skriva över sitt hus på dem. De sade att han ändå skulle ha sitt hem hos dem, att han inte skulle gå utan tak över huvudet.

Arthur hade tvekat, vilket ledde till många högljudda röster från kyrkbänkarna. Predikanterna var också missnöjda, och deras ansikten såg ut som huggna ur sten. Arthur visste att de igen skulle komma hem till honom ikväll för att fortsätta övertalningen.

Han visste rakt inte vad han skulle göra. Han hade ont om pengar, för alla pengar han drog in tog väckelserörelsen hand om. De sade, att eftersom de nu var istället för hans familj, måste han bidraga.

Arthur steg hastigt åt sidan i skydd av en buske. Han ville inte bli sedd av predikanterna som nu kom ut ur kyrkan.

När predikanterna hade lämnat kyrkan, samlade Arthur ihop säcken med nattvardsvinet som han hade kommit över tidigare idag i kyrkan. Han hade tagit allt som fanns, och han visste att han skulle dricka upp allt innan dagen var slut.

lördag 9 maj 2009

Arthur, sommaren 1924

Arthur satt vid köksbordet, och tummade på brevet som Ingrid hade lämnat, innan hon åkte iväg för fyra veckor sedan. Brevet började bli riktigt solkigt nu, han hade läst det om och om igen utan att riktigt fatta innebörden.

Varför hade Ingrid tagit Albert med sig och lämnat honom? Hade han inte sörjt för dem tillräckligt bra? Ett gott kristet hem hade han försökt att ge dem, där inget hade fattats.

Albert hade ju också börjat bli lite fogligare; tyst och stillsam hade han blivit, pojken. Ingrid hade också varit tyst och stillsam av sig, och Arthur kunde inte förstå vad som varit fel.

Predikanterna från väckelserörelsen sade att Ingrids agerande var oförlåtligt. Att det bästa som kunde hända, var att hon hade lämnat honom. Albert var inte heller gudaktig nog i predikanternas ögon. Han hade ju inte kunnat visa någon tacksamhet, över att hans far hade erbjudit honom ett gott hem.

Arthur suckade. Han visste inte vad han skulle tro längre.

Han satt mest här vid köksbordet nu och grubblade dagarna i ända. Dåligt med pengar hade han också, eftersom Ingrid hade åkt iväg med hela hushållskassan.

En kväll hade en av predikanterna suttit hemma hos Arthur. Tillsammans hade de bett för att Arthur skulle få kraft och råd att gå vidare.

En stund senare sade predikanten att han hade fått ett tecken till sig. Arthur sträckte ivrigt på sig, vad var nu detta tecken från Gud?

Med spänt och koncentrerat ansiktsuttryck hade predikanten suttit tyst en stund. Sedan berättade han att en röst hade talat till honom. Rösten hade sagt, att det bästa Arthur kunde göra nu, var att upplåta sitt hus till väckelserörelsen. De skulle bli hans nya, heliga familj och så småningom kanske Arthur skulle börja få predika också!

Förväntansfullt hade predikanten sett på Arthur. Det var tyst en lång stund, Arthur visste inte vad han skulle säga.

Predikanten hade rest sig upp och tackat för ikväll. Han bad Arthur att tänka över tecknet som han hade fått till sig, och att sedan höra av sig till väckelserörelsen.

Efter den kvällen hade Arthur i stort sett suttit här vid köksbordet och grunnat. Vad skulle han göra, han behövde ju pengar för att kunna leva.

Med en trött suck tog han tog en lång sup ur den snart tomma whiskeyflaskan.

fredag 8 maj 2009

Katblög (pö sänt)


Hello. Nisse här igen. Tänkte passa på att skriva några rader, Smörblomman har varit väldigt upptagen på de sista dagarna. Hon har ungefär bara varit hem för att sova.

Men; the show must go on, eller hur? Någon måste väl stå för inläggen, eller!?

När Smörblomman kom hem idag, gick hon ganska omgående och lade sig på soffan. Först drog hon några snabba tag med handen över soffan, för att putsa bort katthår och skräp som hon sade att jag hade släpat in. Sedan sov hon på soffan i en timme. Det störde henne inte alls att kidsen såg på TV runt omkring henne, samtidigt.

När hon vaknade, sade hon något om att nu hade hon pratat med en kattexpert om hur man kan avmaska katter, utan vare sig ge tabletter eller pasta. Då borde jag ha stuckit, men det gjorde jag inte, utan jag låg lugnt kvar på mattan under bordet och solade (jag solar ofta inomhus också).

Hon försvann in i köket, och grävde i medicinskåpet. Hon kom tillbaka med en pipett i ena handen, och en hög skinkskivor i den andra handen. Skinkskivorna hällde hon ut på golvet i vardagsrummet, och klart att jag gick dit för att kolla vad som var på G.

Det var god skinka, familjens smörgåspålägg var det. Men Smörblomman är van att handskas med pipetter skall ni veta. Hon tog ett raskt tag; bröt sigillet på pipetten med ena handen, med andra handen benade hon snabbt upp en bena i min nacke, och tryckte dit MUÄSKMEDLET, FESTINGMEDLET, FÖGELLÖPPSMEDLET, what ewer.

F*n vad det stank.

Sedan sade alla, att nu fick jag gå och lägga mig precis var jag ville, för nu var all ohyra väcks.

Precis som om jag inte hade varit hygienisk, tillräckligt?! Jag som tvättar mig i ett kör?!

Hittills har jag inte ens fått komma med i deras badtunna, som synes. Istället skaffade de ett eget litet badämbare till mig, men man måste väl hålla till godo med vad man får.

Gluäd fruedägskvel menschur; 03

// Nisse

torsdag 7 maj 2009

Arthur, sommaren 1924

Måndag, klockan 02.45


Käre Arthur,

När du läser detta, har jag redan lämnat dig. Jag tar också med mig Albert. Vi kommer att resa till Sverige, jag tänker återföra Albert till hans mor. Jag hoppas att hon kan ta emot honom. Vad det skall bli av mig vet jag ännu inte. Kanske fortsätter jag vidare till Norge, jag har ju min släkt där.

Försök inte hindra mig, du hinner iallafall inte ikapp oss. Om en timme kommer min bror och hämtar upp oss, han för oss till fartyget.

Jag har under hela tiden som vi bott här haft kontakt med min bror, det visste du inte Arthur? Min bror var väldigt emot att jag skulle åka västerut med dig, därför lovade jag att hålla kontakten med honom ifall att jag skulle behöva honom en dag.

Min bror har ordnat resan för Albert och mig. Delvis har han bekostat den eftersom mina pengar inte räckte till. Det var jag som tog pengarna ur hushållskassan, litet i taget. Under ett års tid har jag samlat på mig pengar därifrån nu.

Jag vet ju inte hur det skall bli med dig nu, men troligtvis kommer du väl att ha stöd från väckelserörelsen. Jag skulle ändå vilja be dig att du lämnar rörelsen så snabbt du kan. Den rörelsen äter upp människor; straffar dem, sårar dem.

Jag kan inte längre se på hur predikanterna fortsätter att bryta ner Albert. Han är snart ett vrak, stackaren.

Du Arthur, har alltid sagt, att jag inte blir med barn igen därför att jag är en syndig människa. Att Gud skulle ha vänt mig ryggen, att jag inte förtjänar bättre.

Kanske var det så, att jag svek både mig själv och Albert genom att stanna kvar.

Nu väntar jag barn igen, det visste du inte Arthur! Det barnet skall inte väckelserörelsen kunna rå på, därför reser jag och Albert nu.

Var inte ond på mig.

Din tillgivna, Ingrid

onsdag 6 maj 2009

Arthur, vintern 1924

Vintern hade kommit på allvar, och inne i väckelserörelsens kyrka satt människorna påpälsade. De lyssnade andäktigt till vad predikanten hade att säga idag. Arthur, Ingrid och Albert satt på första bänkraden, och Albert satt och skruvade oroligt på sig.

Idag var det åter igen dags för syndabekännelse för honom. Far hade nämligen fått för sig att det saknades pengar i hushållskassan. Först hade han frågat Ingrid om hon visste något om saken, men hon hade bara sagt att hon inte hade använt något extra.

Därför ansåg far att den skyldige måste vara Albert. Men Albert hade inte tagit något, så han nekade bestämt. Far blev ond, men samtidigt tveksam och nu visste han inte riktigt hur han skulle gå tillväga med pojken. Därför hade han frågat predikanterna i väckelserörelsen om råd.

Predikanterna sade att Albert måste bekänna sin synd. Det var enda vägen till förlåtelse. Dessutom måste pojken också få något straff, för stöld var en allvarlig sak. Arthur var lättad över att predikanterna hade gett honom råd i saken.

Nu var det dags för Albert att stiga fram och bekänna sina gärningar. Arthur förde fram den motsträviga pojken och tvingade ner honom på knä.

Den ena predikanten uppmanade Albert att bekänna, men pojken skakade bara på huvudet. Predikanten uppmanade honom igen, nu med högre röst att erkänna stölden av pengarna. Gråtande skakade Albert på huvudet, han visste ju att han inte hade rört hushållskassan.

Nu började folket i bänkarna, först lågmält och sedan allt högre också uppmana Albert att bekänna. Albert kände hur fars grepp om hans axlar hårdnade allt mer, han satt fast som i ett skruvstäd nu.

Predikantens röst dånade nu i hela kyrkan när han än en gång uppmanade Albert att bekänna sina synder. Fars grepp hårdnade också. Tillslut nickade Albert, och bekände med låg röst. Han ville bara bort härifrån, bort från alla dessa människor i kyrkan som alla tvingade honom att bekänna något som han inte var skyldig till.

Efter bekännelsen nickade alla nöjda. Det var bra att pojken fick lära sig skillnad på rätt och orätt.

När mötet var över trodde Albert att de nu skulle gå hem, men så var inte fallet denna gång. Nu skulle han också få sitt straff. Inför Arthur och Ingrid piskade predikanten Albert tio gånger med livremmen över hans bara rygg. Ingrid såg bort, men Arthur visste ju att det var för pojkens eget bästa.

Sent på kvällen efteråt, när Arthur hade somnat och sov djupt, smög Ingrid sig upp och hämtade linimentflaskan. Hon visste att Albert inte kunde sova när ryggen var så öm. Hon hade redan hört honom gråta i flera timmar nu.

Ingrid strök ovant pojken tröstande över huvudet, och började sedan varsamt stryka in linimentet över hans sjuka rygg.

tisdag 5 maj 2009

Arthur, sommaren 1923

Albert låg i sin säng, och kände hur huvudet värkte av all tillbakahållen gråt. Alla ljuden i natten lät främmande här i Amerika. Mor hade ju sagt att han skulle få det bra här med sin riktige far. Albert tyckte inte att någonting hade blivit bra.

Far låg nu i sin säng och snarkade högljutt. Albert var lite rädd för far, han pratade hela tiden på så fanatiskt om väckelserörelsens läror. Han sade att Albert måste lära sig att leva enligt dem.

Ikväll hade det igen varit väckelsemöte hemma i deras stuga. Far och predikanterna hade tvingat Albert att komma fram och knäböja mitt på golvet, för att bekänna sina synder.

Tillslut hade Albert bekänt att han längtade hem till Sverige, till sin mor. Till svar hade en av predikanterna slagit honom hårt över kinden, och sagt att Albert var otacksam. Hans far hade ju öppnat sitt hem; ett rättskaffens hem för honom, istället för den synd Albert hade levat i, där borta i sitt gamla hemland.

Predikanterna hade också sagt att Alberts mor var en slyna. En gift kvinna, som lössläppt hade gett sig till en annan man. Predikanterna sade att Albert var avlad i synd, och att han nu måste be om nåd för att bli förlåten för sitt gamla liv.

Snyftande hade Albert bett om nåd, och far och predikanterna hade förnöjsamt nickat på sina huvuden. Sedan hade de lagt sina händer på Alberts huvud och välsignat honom.

Ingrid hade bara suttit i ett hörn och sett ut genom fönstret. Albert undrade om hon månne var arg på honom? Hon pratade iallafall inte mycket till Albert, hon sade inte mycket till någon alls över huvudtaget. Hon verkade bara mest arg hela tiden.

Sedan, när Albert väl hade fått resa sig upp igen, klappade predikanterna honom vänligt på axeln och sade att det nog skulle bli en god Guds son av honom också. Far såg nöjd ut.

Efter tillställningen var det dags för husfolket att ge kollekt, och far stack en summa till den ena predikanten. Far såg lite bekymrad ut, men predikanten klappade honom lugnande på axeln. Ingrid sade ingenting, hon bara fortsatte att se ut genom fönstret.

Albert kände att han hatade Amerika och människorna här.

måndag 4 maj 2009

Arthur, hösten 1922

Arthur stod nere vid hamnen, och spanade ivrigt ut mot havet. Han kände knappt av den kalla blåsten, fastän han var alldeles röd om öronen. Det var idag hans son skulle komma! Äntligen!

Som han hade väntat på att Albert skulle komma sig iväg till Amerika. Det hade varit krångel med båttrafiken, och det hade räckt länge innan allt var ordnat. Arthur visste inte till sig av lycka nu, när fartyget äntligen syntes som en liten prick där ute på det öppna havet.

Först hade han inte riktigt vetat hur han skulle ställa sig, när brevet från Emmy kom. Ingrid hade inte alls blivit så glad som han hade förväntat sig, över att få höra om Albert. Först hade hon inte ens velat ta emot honom i deras hus.

Väckelserörelsens predikanter hade tillslut övertygat Ingrid om att Arthur gjorde rätt i att ta hand om sitt eget kött och blod. Arthur hade känt sig lättad över att väckelserörelsen hade lett honom på rätt väg.

Det kändes bra att hans pojke skulle få komma till ett kristet och rättskaffens hem! Kanske pojken skulle bli en framtidens predikant, till och med.

Ingrid verkade må sämre och sämre av att hon inte lyckades bli gravid igen. Predikanterna hade rått henne att rannsaka sig själv över de gamla synderna. När hon hade rannsakat sig själv tillräckligt, skulle hon säkert välsignas med ett nytt barn.

Arthur tänkte, att det säkert skulle göra Ingrid gott att Albert kom in i deras hem. Nu skulle hon ju ha en pojke att slösa sin moderskärlek på.

lördag 2 maj 2009

Arthur, vintern 1922

Sverige, julafton 1921


Käre Arthur

Det var länge sedan jag hörde ifrån dig, fastän jag har skrivit flera gånger. Du kanske inte har fått mina brev?

Anledningen till att jag skriver, är först och främst för att framföra den tråkiga nyheten att din far har dött. Fastän Edvin på senare åren mest drack, var han iallafall en god make. Han gav ju mig och pojken tak över huvudet, trots att han visste att Albert inte var hans son.

Vid hans dödsbädd erkände jag för honom att du; Arthur är Alberts far. Först blev Edvin vred, och fick mig att lova att skriva till dig angående Albert. Edvins sista önskan var att du Arthur, skulle ta emot Albert och mig i Amerika och sörja för oss. Edvin visste att här hemma finns ingen framtid för pojken och mig; vi skulle bara bli tvugna att utstå spott och spe.

Edvin lugnade sig när jag hade lovat honom att jag skulle skriva till dig. Fyra timmar senare; igår vid eftermiddagstid somnade han lugnt och stilla in.

Nu ber jag dig Arthur: Kan du ta emot pojken hos dig i Amerika? Mig behöver du inte bry dig om, jag tänker resa till huvudstaden för att ta tjänst där. Men Albert kan jag inte ta med mig dit, därför vädjar jag till dig nu.

Albert är nu fem år gammal, och vet att hans riktiga far bor i Amerika. Han är stolt över det och ser fram emot att få bo hos dig.

Jag vet ju inte hur du har det ställt där borta. Kanske har du familj? Jag utgår iallafall ifrån att det kan vara så. Trots allt vädjar jag till dig: Ta emot din son, ge honom den framtid jag själv inte är kapabel till att ge honom.

Ps. Din yngsta syster Ellen har kommit sig ganska bra upp här i livet. Moster Elna har sörjt riktigt väl om henne, alldeles som om Ellen vore hennes egen dotter. De två har tillsammans öppnat en klädbutik i staden! Ellen är fin av sig nu skall du veta, hon går med näsan i vädret hela tiden! Ds.

Din tillgivna, Emmy

fredag 1 maj 2009

Arthur, sommaren 1921

Det var varmt och kvalmigt i den lilla kyrkan. Stämningen var tät och intensiv. Mötesdeltagarna satt i bänkarna och hörde andäktigt på predikanten som talade framme i kyrkan. Ingrid satt och vred på sig, och kände att det knöt sig i magen på henne.

En fluga klättrade på hennes arm, och hon sjasade iväg den. Hon såg på Arthur som satt bredvid henne, han såg alldeles andäktig ut i ansiktet och ögonen lyste på honom.

Predikanten talade om syndernas förlåtelse, och kallade fram mötesdeltagarna, en efter en, alla som behövde få förlåtelse. Ingrid visste att det snart skulle vara hennes tur. Hon flyttade oroligt på fötterna.

Nu. Nu var det hennes tur. Arthur tog henne ivrigt under armen och föste fram henne. När hon stod där framme, knäböjde hon framför predikanten. Predikanten, Arthur, och två andra män lade sina händer på hennes huvud.

Predikanten började mässa om syndernas förlåtelse. Om hur hon i synd hade avlat sitt barn, som ogift kvinna. Gud hade i sin rättskaffenhet tagit barnet ifrån henne, förrän det hade fått födas. Nu väntade predikanten på att Ingrid skulle bekänna sin synd.

Ingrid nickade, och bekände knappt hörbart. Hon kände hur tårarna började rinna av förnedring. Männen som höll händerna över hennes huvud tog ett steg bakåt, och predikanten sade att hon nu hade fått syndernas förlåtelse.

På vägen hem från kyrkan lade Arthur armen runt hennes axlar, och sade att hon nu var förlåten, och att de säkert snart skulle välsignas med ett nytt barn.

Arthur, sommaren 1921

Arthur stod lutad över räfsan och såg belåtet ut över sin jordplätt. Det verkade ta sig nu, hans och Ingrids lilla jordbruk.

För tre år sedan hade de flyttat västerut, och de hade fått en liten, bördig jordplätt att bruka. Arthur tänkte ofta, att det hade blivit hans och Ingrids räddning att de beslöt sig för att flytta hit.

Livet i hamnstaden, på pensionatet hade blivit olidligt tillslut. Husbygget som Arthur hade börjat på med, hade inte ens blivit halvfärdigt eftersom det helt saknades pengar. Barnet som Ingrid bar på, hade slutat i missfall. Det hade blivit väldigt komplicerat och utdraget för Ingrid, hon hade blött väldigt mycket i samband med missfallet. Efteråt fick hon feber och var svag i flera veckor.

Ingrids föräldrar hade varit rasande på Arthur, och hade krävt att Ingrid inte längre umgicks med honom. Kort därpå förolyckades emellertid Ingrids far i en arbetsolycka, och Ingrid började igen att umgås med Arthur. Det var då de beslöt sig för att flytta västerut, för att börja om.

Arthur hade redan före flytten börjat tänka i religiösa banor. På den nya platsen fanns en religiös väckelserörelse, som Arthur snabbt hade dragits till. Nu såg han det som viktigt att han och Ingrid skulle gifta sig, och i den nya församlingen hade de äntligen blivit man och hustru.

Arthur trivdes med sitt nya liv här på farmen, han och Ingrid hade det riktigt bra nu, eftersom Arthur hade blivit absolutist. De hade sitt lugna liv här, och tillbringade mycket tid tillsammans med väckelserörelsen.

Arthur hade blivit ombedd att bli predikant i väckelserörelsen, något som gladde honom väldigt mycket. Ingrid var inte lika glad, hon tyckte att väckelserörelsen redan styrde deras liv för mycket.

Speciellt obehagligt var det när predikanterna hela tiden drog upp Arthurs gamla liv och leverne. De sade att Arthur måste få syndernas förlåtelse, att han måste sona sina gamla gärningar. Därför drogs Arthur fortsättningsvis med sina demoner och drömde mardrömmar nattetid. Predikanterna sade att, den dagen när Arthur inte längre drömde sina mardrömmar, skulle demonerna ha lämnat honom och han skulle då ha fått syndernas förlåtelse.

Unge Arthur, sommaren 1917

Arthur balanserade vingligt upp för pensionatets smala trappa. Det var sent, och han ville inte väcka någon. Försiktigt låste han upp sin dörr, och stängde den försiktigt efter sig.

- Var har du varit så här länge? Ingrid satte sig upp i den smala sängen och strök bort det ljusa håret från ansiktet.
- Bara nere på baren, en av arbetarna pratade om att han kanske hade ett bättre arbete på lut åt mig, sluddrade Arthur.
- Bättre arbete! Du är ju full, och skall upp till gruvan om några timmar! Ingrid kastade med huvudet och började gråta.
- Här har jag ljugit för far, och sade att jag skulle komma hem i tid ikväll, och så kommer du först nu. Han kommer att bli rasande ifall jag stannar kvar här över natten. Ingrid hulkade och skakade i sängen.
- Har du inte berättat för honom om barnet då, frågade Arthur och satte sig vingligt på sängkanten.
- Nej! Han skulle ha ihjäl dig om han visste det. Och inte får du huset färdigtbyggt någon gång heller, när du bara är ute och dricker varje kväll. Var har du tänkt att vi skall bo när barnet kommer?

Arthur suckade. Han tänkte på Pamela på baren, hur enkelt allt var med henne. Bara en stund uppe på hennes rum, och allt kändes så bra.

Trött drog han av sig stövlarna och lade sig i sängen bredvid Ingrid. Det kunde kvitta om hon sov här i natt, eller gick hem till sin familj.