Sverige,
februari 1925
Käre Arthur,
Du har blivit far till en son, som har döpts till Gunnar!
Han är så söt, kan du tro. Han är redan två månader gammal, eftersom han kom för tidigt.
Albert är ännu kvar hos mig, Emmy var helt omöjlig av sig. Inte på några villkor ville hon ta honom till sig, hon har inte Stina hos sig heller. Stina bor hos Emmys föräldrar, och de var inte heller villiga att ta emot Albert. Emmy arbetar för övrigt som kontorist åt en rik herre i staden.
Jag och Albert blev kvar i Sverige, eftersom jag försökte komma i kontakt med hans släktingar. Ännu har jag inte lyckats få tag på någon som är villig att ta hand om honom.
För tillfället bor vi hos min ingifta moster här i Sverige, som är änka. Vi har det knapert, men det går.
En kall decembernatt föddes Gunnar. Det var bitande kallt, minus tjugofem grader ute och barnmorskan dröjde.
Förlossningen blev utdragen, och tillslut föddes Gunnar, med sätet före. Han var alldeles blå när han kom ut. Det dröjde flera minuter innan han började andas. Han vänstra ben var också kortare än det högra, och foten inåtvriden.
Doktorn här i byn har sagt att Gunnar troligen är stupid. Vilket gammalmodigt uttryck! Gunnar är så söt, så söt, fast det kan hända att han är blind, ingen kan ju säga med säkerhet ännu.
Vi ligger ganska dåligt ekonomiskt till, Arthur. Kan du skicka över en summa pengar, och sörja för dina söner?
Jag ber dig.
Vänligen, Ingrid
2 kommentarer:
Men oj, vilket öde. Ingrid fick ta hand om Albert alltså, och så födde hon en handikappad son. Inte lätt idag och ännu svårare på den tiden. Goda råd är dyra, bryr sig Arthur eller sitter han med näsan i flaskan...?
annepauline: Arthur verkar ha gått under jorden, eller så håller han sig undan med flit. Han har ju i en rätt besvärlig situation som han har satt sig i, over there.
Skicka en kommentar