tisdag 5 maj 2009

Arthur, sommaren 1923

Albert låg i sin säng, och kände hur huvudet värkte av all tillbakahållen gråt. Alla ljuden i natten lät främmande här i Amerika. Mor hade ju sagt att han skulle få det bra här med sin riktige far. Albert tyckte inte att någonting hade blivit bra.

Far låg nu i sin säng och snarkade högljutt. Albert var lite rädd för far, han pratade hela tiden på så fanatiskt om väckelserörelsens läror. Han sade att Albert måste lära sig att leva enligt dem.

Ikväll hade det igen varit väckelsemöte hemma i deras stuga. Far och predikanterna hade tvingat Albert att komma fram och knäböja mitt på golvet, för att bekänna sina synder.

Tillslut hade Albert bekänt att han längtade hem till Sverige, till sin mor. Till svar hade en av predikanterna slagit honom hårt över kinden, och sagt att Albert var otacksam. Hans far hade ju öppnat sitt hem; ett rättskaffens hem för honom, istället för den synd Albert hade levat i, där borta i sitt gamla hemland.

Predikanterna hade också sagt att Alberts mor var en slyna. En gift kvinna, som lössläppt hade gett sig till en annan man. Predikanterna sade att Albert var avlad i synd, och att han nu måste be om nåd för att bli förlåten för sitt gamla liv.

Snyftande hade Albert bett om nåd, och far och predikanterna hade förnöjsamt nickat på sina huvuden. Sedan hade de lagt sina händer på Alberts huvud och välsignat honom.

Ingrid hade bara suttit i ett hörn och sett ut genom fönstret. Albert undrade om hon månne var arg på honom? Hon pratade iallafall inte mycket till Albert, hon sade inte mycket till någon alls över huvudtaget. Hon verkade bara mest arg hela tiden.

Sedan, när Albert väl hade fått resa sig upp igen, klappade predikanterna honom vänligt på axeln och sade att det nog skulle bli en god Guds son av honom också. Far såg nöjd ut.

Efter tillställningen var det dags för husfolket att ge kollekt, och far stack en summa till den ena predikanten. Far såg lite bekymrad ut, men predikanten klappade honom lugnande på axeln. Ingrid sade ingenting, hon bara fortsatte att se ut genom fönstret.

Albert kände att han hatade Amerika och människorna här.

6 kommentarer:

Propaganda sa...

Usch ja. Det är nog dags för uppror snart.

Smörblomma sa...

Propaganda: Det hoppas jag också, för detta är ju inte hållbart. Jag tror nog att det kommer att ske någon form av uppror snart.

annepauline sa...

Där ser man vad predikanter kan ställa till med. Klart att lille Albert är förtvivlad, vad ska det bli av honom, han kan ju inte förstå någonting av detta. Ingrid borde verkligen dra sig ur det hela medan tid är. Arthur har all anledning att vara bekymrad, ska han aldrig vakna upp och förstå att rörelsen skor sig på honom, han borde ha annat att sätta sina pengar på.

Kent sa...

Jamen herrejävlar är dendär horbocken Arthur bättre människa då än Emmy?

Smörblomma sa...

annepauline: Arthur fattar ingenting om att rörelsen håller på att ta över hela deras ekonomi.

Han håller bara på med att försöka frälsa Albert nu, pojken skall bli rättskaffens.



Kent: Ja, tänk på Arthurs förflutna....
Han om någon borde väl vara någon att frälsa från alla synder.

Men honom tar aldrig predikanterna upp att knäböja mitt på golvet inför alla för att bekänna sina synder...

Arthur bara betalar kollekt, han...

Tommy sa...

Jaha, nu är det Albert som har det svårt..