De oönskade

De oönskade föddes en stormig oktobernatt år 1914. Snöslasket yrde och i den otäta stugan på den Österbottniska landsbygden knakade virket i knutarna. Den unga kvinnan låg i kammaren och flämtade och barnmorskan hade redan suttit vid hennes sida i ett par timmar nu. Inte så mycket hade hänt sedan hon kommit hit till gården och Ahlholms unga hustru våndades fortsättningsvis i plågorna som rev i henne.

Inte på fyra timmar hade det framskridit nämnvärt. Den unga kvinnan jämrade sig tystare för varje födslovärk och ansiktet blev blekare i takt med att rörelserna allt lamare. Inget gott tecken, tyckte barnmorskan som hade bistått med förlossningar i fyrtio år nu. Luften i den lilla kammaren var kall och kvav på samma gång.

Halv fem på morgonen föddes flickan. Hon var liten men skrek ljudligt. Femton minuter senare misstänkte barnmorskan att något var fel då moderkakan inte ännu kommit ut som brukligt var. Tio minuter senare, efter att ha flämtat och flämtat skrek Berta ett nytt avgrundsskrik och något blodigt tryckte på ut. Ett barn till, en liten pojke gled ut och han var ännu mindre en flickan. Till skillnad från sin syster skrek han inte alls.

Trashanken; (SkrivPuff 20.03.2014)

-Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text där minst 2 av dem ingår-:

Gråsvart, grådaskig, groda, gnista, gynna

Gråsvart. Så beskrev Elina bäst sitt liv före Trashanken. Ingen sol, ingen blå himmel, inget sommarregn, ingen stjärnklar augustinatt, inte någon vit fluffig snö heller. Utom allt var grådaskigt, i en mörk nyans. Livet malde på, år lades till år, utan att Elina kände någon djupare mening med sitt liv.

Så.

Pansarhjärtats synops slingrar sig som en röd tråd bland stickig väv

Pansarhjärtat håller sakta på att ta form. Det är ett drygt jobb som kräver allt mera ju längre in i skrivandet man kommer. Nu gäller det ju också att driva den stackars familjen framåt i berättelsen så att de inte bara blir sittande där förstenade av sorg boken ut. Nej, så var verkligen inte meningen.

Men lilla Ellen. Om henne kan man väl vänta sig vad som helst, en riktigt kallhamrad liten tjej som hon är. Hon verkar också hata Niklas, varför har ännu inte avslöjats. Som det är nu är det heller ingen i familjen som riktigt märker hur det står till där, då alla är så upptagna av sin egen sorg.

Ja, ja. Världen är grym.

Om hur man skriver Pansarhjärtat

N är tillbaka! Nico alltså, inte Pansarhjärtats Niklas även om han naturligtvis stod modell för skrivandet i Pansarhjärtat. Min egen son Nico som fick i studentgåva en resa till Turkiet, dit han reste på egen hand med åtta av sina kompisar.

Det värsta som kan hända en som förälder är då man skickar iväg sitt nyligen myndiga barn ut på egna vägar och oroar sig för det. Den unga måste ju få pröva sina egna vingar, minns själva hur det var när man var nitton!

Vad man inte som nittonåring visste eller räknade med var våndan, föräldrarnas våndan, om hur den unga ska klara sig där ute i (arab)världen. Visst vet man som nittonåring om att föräldrarna oroar sig ju hit och dit och alltid, men den faktiska våndan föräldrarna lever med när man är borta och på egen hand vet man ingenting om.

Därför var det lätt att börja skriva på Pansarhjärtat när N hade rest iväg. Om det som hänt i boken hade varit verklighet som hänt för mig, hade jag säkert blivit som bokens Anna. Helt sanslös och börjat blanda ihop fantasi och egna önskningar och verklighet. En vilja att räcka till för de två övriga barnen och inte klara av det. Ett äktenskap som är i skör gungning.

Nu består skrivandet av Pansarhjärtats fortsättning av att jag kan försätta mig i situationen att min son faktiskt dog i en flygplanskrasch, istället för att jag ju får fortsätta att ha honom levande, tack gode gud för det!

Får se hur jag lyckas med det. Början av historien var lätt att skriva då jag levde med våndan, osäkerheten över att släppa honom ute på egna vingar.