Arthur satt vid köksbordet, och tummade på brevet som Ingrid hade lämnat, innan hon åkte iväg för fyra veckor sedan. Brevet började bli riktigt solkigt nu, han hade läst det om och om igen utan att riktigt fatta innebörden.
Varför hade Ingrid tagit Albert med sig och lämnat honom? Hade han inte sörjt för dem tillräckligt bra? Ett gott kristet hem hade han försökt att ge dem, där inget hade fattats.
Albert hade ju också börjat bli lite fogligare; tyst och stillsam hade han blivit, pojken. Ingrid hade också varit tyst och stillsam av sig, och Arthur kunde inte förstå vad som varit fel.
Predikanterna från väckelserörelsen sade att Ingrids agerande var oförlåtligt. Att det bästa som kunde hända, var att hon hade lämnat honom. Albert var inte heller gudaktig nog i predikanternas ögon. Han hade ju inte kunnat visa någon tacksamhet, över att hans far hade erbjudit honom ett gott hem.
Arthur suckade. Han visste inte vad han skulle tro längre.
Han satt mest här vid köksbordet nu och grubblade dagarna i ända. Dåligt med pengar hade han också, eftersom Ingrid hade åkt iväg med hela hushållskassan.
En kväll hade en av predikanterna suttit hemma hos Arthur. Tillsammans hade de bett för att Arthur skulle få kraft och råd att gå vidare.
En stund senare sade predikanten att han hade fått ett tecken till sig. Arthur sträckte ivrigt på sig, vad var nu detta tecken från Gud?
Med spänt och koncentrerat ansiktsuttryck hade predikanten suttit tyst en stund. Sedan berättade han att en röst hade talat till honom. Rösten hade sagt, att det bästa Arthur kunde göra nu, var att upplåta sitt hus till väckelserörelsen. De skulle bli hans nya, heliga familj och så småningom kanske Arthur skulle börja få predika också!
Förväntansfullt hade predikanten sett på Arthur. Det var tyst en lång stund, Arthur visste inte vad han skulle säga.
Predikanten hade rest sig upp och tackat för ikväll. Han bad Arthur att tänka över tecknet som han hade fått till sig, och att sedan höra av sig till väckelserörelsen.
Efter den kvällen hade Arthur i stort sett suttit här vid köksbordet och grunnat. Vad skulle han göra, han behövde ju pengar för att kunna leva.
Med en trött suck tog han tog en lång sup ur den snart tomma whiskeyflaskan.
3 kommentarer:
Det där var nog ett riktigt Herrens tecken det! Arthur borde visst ge upp huset. Sälja det och ge allt åt de fattiga, som det står i bibeln att man ska göra. Sedan kunde han resa hem istället.
Nu är goda råd dyra för Arthur. Han börjar kanske ana att väckelserörelsen inte är vad de gett sig ut för att vara. Och whiskeyflaskan har åkt fram igen. Det var inte bra i det här läget, nu blir han väl övertalad att lämna det sista han har: huset, till rörelsen och sedan sparkar de ut honom med buller och brak. - Frågan är hur Albert blir bemött av sin mor, jag tror dessvärre inte alls att hon blir glad...
Propaganda: Väckelserörelsen vill HA Arthurs hus, utan att ge en endaste cent för det!
Att resa hem har inte ens slagit honom att han kunde göra, fast det vore ju det bästa, för vad har han kvar i Amerika. Väckelserörelsen då, kanske :/
annepauline: Ännu har han inte fattat vad de i väckelserörelsen egentligen är för några, men det kommer väl att gå upp för honom.
Han super också hej vilt igen, och kan egentligen ta till vilka medel som helst för att komma över starkt.
Och ja. Alberts mor blev INTE glad.
Skicka en kommentar