Arthur, januari morgonen 1930

Ute grydde den kalla, klara morgonen och nattens stjärnor bleknade sakta bort. Inne i den lilla stugan gick Arthur nervöst fram och tillbaka, han hade inte ro att sitta ner.

Det var flera timmar nu sedan Alina och Albert hade gett sig iväg; Alina till arbetet och Albert till skolan. Arthur skulle ta hand om Gunnar idag, och han var riktigt sjuk nu.

Nu låg Gunnar och stönade i sängen och hans panna var brännhet. Han hostade rosslande och Arthur hörde hur slemmet gurglade i halsen på honom. Han kippade efter andan.

Skulle han kvävas nu? Skulle Gunnar; hans pojke dö nu?

Arthur gick hastigt fram mot sängen och rörde valhänt vid pojken. Så het han var! Nu hade Gunnar riktigt svårt att andas, och munnen var full med slem. Försiktigt försökte Arthur svänga Gunnar på sidan, men det var svårt, pojken var riktigt slapp i hans händer.

Gunnar drog ansträngt efter andan, men nu verkade det som att all luft hade tagit slut. Hans läppar började långsamt blåna.

Arthur blev riktigt rädd. Fastän Gunnar var stupid, halvdöv och halvblind; inte förtjänade han att dö så här.

Nu rätade Arthur upp Gunnar att sitta, och medan han stödde upp Gunnar gav han honom några rejäla klappar i ryggen. Gunnar flämtade efter andan, och Arthur fortsatte att klappa honom i ryggen.

Till slut stod Arthur upp med Gunnar hängandes i sina armar. Så stod de i flera minuter och nu rosslade Gunnar inte längre. Nu lyfte han istället ansträngt upp sitt huvud och såg med sina halvblinda ögon rakt in i Arthurs ögon. Så stod de länge. Det kändes som om tiden stod still.

Arthur kände hur värmen spred sig i hela hans kropp.

Försiktigt log han mot Gunnar.