Det förfärliga, som inte fick hända

Jag läste dagstidningen idag
Där kunde jag läsa om det förfärliga
Som också drabbade oss för snart två år sedan
Inte personligen, men ändå så nära
Ett barn dog

Innan det ens fick möjligheten att leva i vår värld

Begravningen
Mina egna barn sade: måste vi också komma på begravningen?
Jag sade: han skulle ha varit er kusin, klart att ni skall komma

Begravningen i sjukhuskapellet
Fint och så vackert
Ändå kändes det som att väggarna runt om oss höll på att kväva oss, de kom närmare in på hela tiden
Fel, fel, overkligt!
Tryckande tystnad och våra svarta kläder
Prästens ord; jag kan inte minnas vad han sade
Våra tårar, några småbarn som plockade på sina leksaker
De förstod inte; varför är alla vuxna så stela?

Den lilla kistan

Hans far bar ut kistan
Det blåste och regnade, kylan rev i oss
Vi frös

Begravningsplatsen
Snöblandat regn och iskallt
Skulle han, den lille lämnas här?
Så fel det kändes

Han skulle ju ha varit med oss på kaffestunden efteråt
Begravningskaffet, som ju skulle ha varit dopkaffet!

Så blev det ju inte, vi blev tvugna att lämna honom kvar på den kalla begravningsplatsen

Vi tänder ljus för honom, vi minns honom

Vila i frid, Roope