Arthur satt vid köksbordet och rörde långsamt om i kaffekoppen. Det var tidigt på morgonen, och den kyliga morgonluften letade sig in genom köksfönstret som stod på glänt. Fåglarna kvittrade och någonstans långt borta skällde en hund.
Arthur drack lite av det heta kaffet och sedan såg han ut genom fönstret. Det skulle bli en fin dag idag. Förhoppningsvis skulle det blåsa upp lite, annars skulle det bli stekhett ute vid sågen idag.
Arthur bet en tugga av sin smörgås, och tänkte att om en halvtimme skulle det vara dags att väcka upp Albert och Gunnar. Själv trivdes Arthur med att stiga upp tidigt på morgonen, och få sitta för sig själv och filosofera en stund.
Det var fem år nu, sedan Arthur och pojkarna hade flyttat in hit i stugan. Först hade Alina satt sig emot flytten, men Arthur hade bestämt sig. Då, den kalla januarimorgonen för fem år sedan, när Gunnar mirakulöst hade överlevt lunginflammationen, hade Arthur gett sig själv ett löfte om att från och med nu skulle han själv ta hand om sin familj.
I familjen ingick också Ingrid, fastän Arthur och Ingrid inte längre ju var gifta. Arthur hade ändå beslutit sig för att ta hem Ingrid till sitt nya hem, hon var ju trots allt Gunnars mor, och väl nog Alberts mor också.
Länge hade han fått strida mot överläkaren på hospitalet. Överläkaren var av den åsikten att Ingrid var så svårt scizofren, att ett liv utanför hospitalet aldrig skulle vara möjligt.
Men Arthur hade framhärdat, och tillslut hade han fått ta hem Ingrid på prov. Det var tre år sedan nu, och i början hade det blivit några turer tillbaka till hospitalet, men nu under det sista året, hade Ingrid bott här hemma hela tiden.
Det hade inte alltid varit enkelt att ha Ingrid hemma, ibland gick hon ut mitt i natten och vandrade. Men för pojkarnas skull var det bra att Ingrid bodde hemma, Arthur märkte att de mer och mer tydde sig till henne hela tiden.
Pojkarna började ju i och för sig vara ganska stora nu; Albert var aderton år och Gunnar tio år. Albert bodde ännu hemma, och Arthur fick en rynka i pannan när han tänkte på sin äldste son.
Nu hördes steg över golvet, och Arthur vände på huvudet när Gunnar nyvaket kom upptassande. Rynkan i Arthurs panna rätades ut, och istället log han brett nu. Gunnar fick honom alltid att le, han var en riktig gudagåva.
- Kom här min pojke, så skall vi dricka kaffe du och jag innan vi väcker Albert, sade Arthur och drog fram en stol åt Gunnar. Gunnar satte sig ner på stolen, och far och son log mot varandra.
5 kommentarer:
Hej! Och tack för din kommentar! Det är mycket bra råd du kommer med!
I dagsläget är jag inte ensam med treåringen =/ Han går på förskolan hela dagarna och sedan är min man hemma eller så är de två iväg. Vi har redan ordnat med vem och vilka som ska vara barnvakt till treåringen när det sätter igång. Flera backup utifall att någon är iväg osv. Där känner jag absolut ingen panik. Även om det sätter igång nattetid, så är det ordnat så att folk kommer hit och ser efter sonen.
Jag får se hur det blir med vattenavgång, för med sonen fick de sticka hål så att vattnet gick nämligen. Inte för att det behöver bli samma sak denna gång.
När vände sig (fixerade) dina barn i magen?
Tack så mycket för din kommentar i bloggen ang bilerna.
Ja den bilden där ida sitter och tittar ut genom fönstret har jag fotat.
Den andra bilden där jag och Ida håller om varandra har hennes lillasyster fotat.
Alltid roligt att höra vad människor tänker när de ser bilder.
Du har spännande inlägg i din blogg ser jag.
Läser mer snart.
Emma-Lou Pesonen: Fint att du redan har det ordnat med vem som skall komma som barnvakt, det hade ju inte jag!
När första barnet föddes, hade jag all tid i världen på mig, och på sjukhuset fick de sticka hål på hinnorna för att vattnet skulle gå.
Därför trodde jag väl att jag hade det under kontroll när tvåan skulle födas, men istället blev det lätt panikartat.
Min man var ute på stan för att handla något, och jag var ensam hemma med ettåringen. Plötsligt känner jag att jag ligger i en sjö av vatten, samtidigt som jag pratar i telefon med en kompis. Ettåringen satt i allsköns ro och såg på Pippi Långstrump.
Vi hade ju inte alls kunnat förutse att det skulle hända så här, och det blev min svägerska som fick stänga frissasalongen för att komma hem till oss, och passa ettåringen!
När trean föddes visste vi ju att det kan hända snabbt också, vilket det igen gjorde; den här gången forsade vattnet under mig i soffan, bara plötsligt! Men den här gången hade vi bara att ringa till barnens farbror, som var i stand by.
Alla mina barn fixerade sig i vecka 36, och alla är födda i vecka 39.
Alla tre är födda tre dagar före beräknat datum :)
Vilka tider det var, man blir riktigt nostalgisk!
Jean-Michael: Bilder är väldigt talande när de är skickligt fotade. Man kan läsa ut väldigt mycket ur en bild, känslostämningar osv.
Jag skulle själv behöva ta itu med att lära mig bildbehandlingsprogram, jag ligger otroligt mycket efter sedan digitalkamerorna kom.
Jag äger inte ens en egen digikamera! Därför är många av fotona här på min blogg fotade med mobiltelefonen, och den håller ju ingen hög kvalitet, precis ;)
Meeen, vi skall se hur det blir framöver. I dagsläget satsar jag ändå mest på skriverier här på min blogg :)
Jaha, det var ju oväntat att Arthur skulle rycka upp sig så där.
Skicka en kommentar