tisdag 12 juni 2012

Pansarhjärtat; 1. (under arbete)

Han sprang längs stranden med händerna uppsträckta mot henne. ”Mamma, mamma” ropade han och jagade henne medan hon tog några steg baklänges och låtsassprang undan. Den vilda jakten fortsatte några meter till och tillslut snubblade hon omkull med honom över sig. Han doftade småpojkssvett och våt sand. Hans fuktiga hår klibbade fast mot hennes nyckelben och de höll bägge på att kikna av skratt.  Hinken och spaden hade han slängt ifrån sig en liten bit längre bort.

En enträgen metallisk melodi skar genom rummet. Samma snutt om och om igen och till slut vaknade Anna upp så pass mycket att hon förstod att det var mobilen där på nattduksbordet som ringde. Att någon försökte få tag på henne. Den lille pojken på sandstranden gled allt längre bort och hon ansträngde sig att få hålla honom kvar i sina armar. Det hjälpte inte, mobilen fortsatte envist sin monotona ringsignal och nu kändes inte doften av våt sand längre. Istället lade sig doften av damm och uppgivenhet över sovrummet igen. Hon sträckte sig efter mobilen och lade den till sitt öra.

   ”Anna Ljung.” Hon hörde själv hur raspig hennes stämma lät.

   ”Hallå, hallå, det är Evelina Sand, Emmas lärarinna som ringer. Jag hoppas att jag inte väckte dig?” Den smått forcerade rösten var spänd och Anna kunde höra hur lärarinnan andades snabbt och ytligt.

   ”Nej visst är jag uppe.” Anna krängde sig mödosamt upp och satt i sängen medan Kjell som låg bredvid henne grymtade och drog täcket tätare om sig. Klockradion på nattduksbordet visade på 11.29. Solstrålarna letade sig in mellan spjälgardinerna.

   ”Jag kan inte i ord förklara och beklaga hur ledsen jag är över er förlust… och, och…” Lärarinnan började staka sig och Anna kom på sig själv med att tänka på hur svårt det var. Hur klär man det riktigt i ord, när man ringer och beklagar sorgen åt någon som nyligen har förlorat en nittonårig son? Lärarinnan verkade inte klara av samtalet bättre än så här, så Anna fortsatte i hennes ställe:

   ”Visst kommer både Emma och Ellen att infinna sig i skolan någon av de närmaste dagarna. Det var psykologen som tyckte att det var bäst så här, att flickorna är hemma den här veckan ut för att tillsammans med familjen få bearbeta allt.” Anna kände sig förvånad, var det hon själv som just hävt ur sig hela den där yrkesmässiga svadan? 

   Det var visst ett effektivt sätt att få tyst på Evelina Sand, den snipiga lärarinnan i trettioårsåldern som alltid skulle verka så beskäftig och kompetent av sig på föräldramötena. Nu verkade lärarinnan mest lättad över att psykologen fanns till för familjen, då trauman och kriser i hemmamiljö ju inte i första hand är skolans och lärarens sak. Men ändå, man måste ju se till att det rullade på för familjen, i värsta fall kunde familjen ju isolera sig helt och bara leva för sin svåra förlust ifall inga yrkesmänniskor fanns där och tog sig an fallet. Det kunde också inträffa att familjer föll emellan i systemet, och av en eller annan anledning blev utan professionell hjälp. Sådant hade Evelina Sand sett inträffa förr. Till all lycka verkade den här familjen bli väl omhändertagen och Evelina avslutade hastigt med att säga att hon än en gång beklagade familjens tragiska förlust av sonen och att hon såg fram emot att se Emma och Ellen i skolan igen nästa vecka. 

   Anna låg kvar i sängen en stund och blängde på mobilen som ryckt bort henne från den lilla stunden i drömlandet hon haft med Niklas. Det hade känts så verkligt, Niklas var två år gammal och hans sandiga små fingrar som drog i hennes hår. 

   ”Vem fan var det? Någon från socialen?” Kjell hade vänt sig mot henne och hon betraktade hans fyra dagar gamla skäggstubb. Det var konstigt, men samtidigt så självklart, vissa saker slutade man att göra i och med att ens son dog och togs ifrån en. Man slutade raka sig, slutade borsta tänderna, slutade gå i duschen, slutade handla, slutade städa, slutade äta, slutade nästan dricka och existera. Istället hölls man uppe av hemservicen som kom dagligen och gjorde allt det där åt en, snart skulle väl hemhjälpen börja tvinga dem alla i duschen också, en efter en. 

   ”Nej, det var skolan” sa Anna likgiltigt. ”Men klockan är redan halv tolv och snart är väl hon från hemservicen också här och börjar sno runt ifall vi alla ännu ligger till sängs då hon kommer. I värsta fall gör hon väl anmälan om oss ifall vi bara ligger med spjälgardinerna nere i hela huset.”

   ”Ska hon ge fan i.” Kjell vände på sig igen i sängen med ryggen mot henne och täcket ännu tätare om sig. Han markerade tydligt att han inte tänkte stiga upp.


”Hur är det med Kjell?” Hemvårdaren sörplade på det smaklösa kaffet som hon bryggt till sig och Anna. 

   ”Inget vidare.” Anna rörde håglöst i kaffet. Hon hade inte ens smakat på ostsmörgåsen som hemvårdaren Margit gjort till henne och flickorna, som också satt med runt bordet med varsitt saftglas framför sig. Gul saft, lade Anna förvånat märke till. Ellen drack ju aldrig apelsinsaft då hon var allergisk mot citrusfrukt. Borde man kanske säga till om det till hemvårdaren, om hon ändå tänkte handla flera gånger åt dem?

   ”Det är ju så…” Hemvårdaren sopade bort några osynliga brödsmulor framför sig på köksbordet. ”Det är ju så”, fortsatte hon igen, ”Att ni idag blir tvungna att åka ner till sjukhuset för att identifiera Niklas.” Hon tog Annas kalla hand i sin, mest för att kontrollera att Anna hört vad hon just hade sagt. 

   Annas hand ryckte till lite, i övrigt verkade hon inte reagera alls. Sedan steg hon oväntat upp från köksstolen och meddelade att hon tänkte väcka Kjell. Hemvårdaren såg överraskad ut inför Annas oväntade agerande. Det var första gången under dessa fyra dagar som Anna över huvudtaget ens hade reagerat nämnvärt på något. Kjell hade Margit inte sett av alls på de två senaste dagarna, han låg visst mest till sängs.

   Flickorna verkade också förvånade över att Annas apati var bruten, och Emma frågade Margit ifall de alla skulle åka med dit till sjukhuset. Margit berättade att vid identifiering av döda var det inte önskvärt att barn var med, istället skulle Emma och Ellen få vara kvar här hemma med Margit. Tioåriga Emma nickade allvarligt och åttaåriga Ellen körde runt, runt med pekfingret i en liten saftfläck på bordet.

   Femton minuter senare stod Anna och Kjell i hallen färdigt påklädda och såg vilsna ut.
   ”Ja, då åker vi till Niklas, dit till sjukhuset då” Anna svalde nervöst och Margit nickade mot henne.

   ”Vill ni att jag ska köra er? Jag har bilen här utanför.” Margit såg frågande på de två förtvivlade, handlingsförlamade gestalterna framför henne i hallen.

   ”Nej, jag kör.” Kjell knyckte åt sig bilnycklarna ur nyckelskåpet i hallen och föste ut Anna framför sig genom ytterdörren.


Jasså hon skulle till Niklas nu, fast han var död. Alltid Niklas, Niklas, Niklas. Lång och blond och vacker. Han fick alltid mamma att skratta bara genom att dyka upp i rummet och genom att finnas till. Nu skulle han snart inte längre finnas till. Han skulle ju begravas, långt ner i jorden. Först skulle bara mamma och pappa dit till sjukhuset för att se att det verkligen var Niklas som hade hittats där i bergen, död efter flygkraschen. Fast det var nog säkert Niklas. Som det hade stått i tidningen fanns det heller inga överlevande från olyckan och alla skulle ju i vilket fall som helst begravas då.


Ellen lyfte upp fötterna under sig och satte sig bekvämare i soffan bredvid Emma. Tillsammans slöglodde på den trista såpoperan som sändes dagtid från en amerikansk tv-kanal. Från det angränsade rummet hördes dammsugarens surrande och Margits sjungande av en gammal rocklåt medan hon städade.

3 kommentarer:

Ellis sa...

Klart spännande att få följa vad som händer med familjen, hoppas de tar sig dit utan problem, kanske får veta mer snart! =)
Nu har studenterna sprungit ut, tror de hann en runda på stan i vagnarna innan störtregnet kom! =)
Strax middag och sedan möte om husen vi bor i, står inför en massiv renovering om 2 år!
Kram Elenor

Blommen sa...

Wow! Vissa kan verkligen skriva och du är en av dem, mycket hänryckande läsning du åstadkommer, jag är redan helt såld...

Nett sa...

Så spännande att få läsa vidare.. och en ännu en fortsättning hoppas jag. Kram