Han sprang längs stranden med händerna
uppsträckta mot henne. ”Mamma, mamma” ropade han och jagade henne medan hon tog
några steg baklänges och låtsassprang undan. Den vilda jakten fortsatte några
meter till och tillslut snubblade hon omkull med honom över sig. Han doftade småpojkssvett
och våt sand. Hans fuktiga hår klibbade fast mot hennes nyckelben och de höll
bägge på att kikna av skratt. Hinken och
spaden hade han slängt ifrån sig en liten bit längre bort.
En enträgen
metallisk melodi skar genom rummet. Samma snutt om och om igen och till slut
vaknade Anna upp så pass mycket att hon förstod att det var mobilen där på
nattduksbordet som ringde. Att någon försökte få tag på henne. Den lille pojken på
sandstranden gled allt längre bort och hon ansträngde sig att få hålla honom
kvar i sina armar. Det hjälpte inte, mobilen fortsatte envist sin monotona
ringsignal och nu kändes inte doften av våt sand längre. Istället lade sig
doften av damm och uppgivenhet över sovrummet igen. Hon sträckte sig efter
mobilen och lade den till sitt öra.
”Anna Ljung.” Hon hörde själv hur raspig
hennes stämma lät.
”Hallå, hallå, det är Evelina Sand, Emmas
lärarinna som ringer. Jag hoppas att jag inte väckte dig?” Den smått forcerade
rösten var spänd och Anna kunde höra hur lärarinnan andades snabbt och ytligt.
”Nej visst är jag uppe.” Anna krängde sig
mödosamt upp och satt i sängen medan Kjell som låg bredvid henne grymtade och
drog täcket tätare om sig. Klockradion på nattduksbordet visade på 11.29.
Solstrålarna letade sig in mellan spjälgardinerna.
”Jag kan inte i ord förklara och beklaga hur
ledsen jag är över er förlust… och, och…” Lärarinnan började staka sig och Anna
kom på sig själv med att tänka på hur svårt det var. Hur klär man det riktigt i
ord, när man ringer och beklagar sorgen åt någon som nyligen har förlorat en
nittonårig son? Lärarinnan verkade inte klara av samtalet bättre än så här, så
Anna fortsatte i hennes ställe:
”Visst kommer både Emma och Ellen att
infinna sig i skolan någon av de närmaste dagarna. Det var psykologen som
tyckte att det var bäst så här, att flickorna är hemma den här veckan ut för
att tillsammans med familjen få bearbeta allt.” Anna kände sig förvånad, var
det hon själv som just hävt ur sig hela den där yrkesmässiga svadan?
Det var visst ett effektivt sätt att få tyst
på Evelina Sand, den snipiga lärarinnan i trettioårsåldern som alltid skulle
verka så beskäftig och kompetent av sig på föräldramötena. Nu verkade
lärarinnan mest lättad över att psykologen fanns till för familjen, då trauman
och kriser i hemmamiljö ju inte i första hand är skolans och lärarens sak. Men
ändå, man måste ju se till att det rullade på för familjen, i värsta fall kunde
familjen ju isolera sig helt och bara leva för sin svåra förlust ifall inga
yrkesmänniskor fanns där och tog sig an fallet. Det kunde också inträffa att familjer
föll emellan i systemet, och av en eller annan anledning blev utan
professionell hjälp. Sådant hade Evelina Sand sett inträffa förr. Till all
lycka verkade den här familjen bli väl omhändertagen och Evelina avslutade
hastigt med att säga att hon än en gång beklagade familjens tragiska förlust av
sonen och att hon såg fram emot att se Emma och Ellen i skolan igen nästa
vecka.
Anna låg kvar i sängen en stund och blängde
på mobilen som ryckt bort henne från den lilla stunden i drömlandet hon haft
med Niklas. Det hade känts så verkligt, Niklas var två år gammal och hans
sandiga små fingrar som drog i hennes hår.
”Vem fan var det? Någon från socialen?” Kjell
hade vänt sig mot henne och hon betraktade hans fyra dagar gamla skäggstubb.
Det var konstigt, men samtidigt så självklart, vissa saker slutade man att göra
i och med att ens son dog och togs ifrån en. Man slutade raka sig, slutade
borsta tänderna, slutade gå i duschen, slutade handla, slutade städa, slutade
äta, slutade nästan dricka och existera. Istället hölls man uppe av hemservicen
som kom dagligen och gjorde allt det där åt en, snart skulle väl hemhjälpen
börja tvinga dem alla i duschen också, en efter en.
”Nej, det var skolan” sa Anna likgiltigt.
”Men klockan är redan halv tolv och snart är väl hon från hemservicen också här
och börjar sno runt ifall vi alla ännu ligger till sängs då hon kommer. I värsta
fall gör hon väl anmälan om oss ifall vi bara ligger med spjälgardinerna nere i
hela huset.”
”Ska hon ge fan i.” Kjell vände på sig igen
i sängen med ryggen mot henne och täcket ännu tätare om sig. Han markerade
tydligt att han inte tänkte stiga upp.
”Hur är det med
Kjell?” Hemvårdaren sörplade på det smaklösa kaffet som hon bryggt till sig och
Anna.
”Inget vidare.” Anna rörde håglöst i kaffet.
Hon hade inte ens smakat på ostsmörgåsen som hemvårdaren Margit gjort till
henne och flickorna, som också satt med runt bordet med varsitt saftglas
framför sig. Gul saft, lade Anna förvånat märke till. Ellen drack ju aldrig
apelsinsaft då hon var allergisk mot citrusfrukt. Borde man kanske säga till om
det till hemvårdaren, om hon ändå tänkte handla flera gånger åt dem?
”Det är ju så…” Hemvårdaren sopade bort
några osynliga brödsmulor framför sig på köksbordet. ”Det är ju så”, fortsatte
hon igen, ”Att ni idag blir tvungna att åka ner till sjukhuset för att
identifiera Niklas.” Hon tog Annas kalla hand i sin, mest för att kontrollera
att Anna hört vad hon just hade sagt.
Annas hand ryckte till lite, i övrigt
verkade hon inte reagera alls. Sedan steg hon oväntat upp från köksstolen och
meddelade att hon tänkte väcka Kjell. Hemvårdaren såg överraskad ut inför Annas
oväntade agerande. Det var första gången under dessa fyra dagar som Anna över
huvudtaget ens hade reagerat nämnvärt på något. Kjell hade Margit inte sett av
alls på de två senaste dagarna, han låg visst mest till sängs.
Flickorna verkade också förvånade över att
Annas apati var bruten, och Emma frågade Margit ifall de alla skulle åka med dit
till sjukhuset. Margit berättade att vid identifiering av döda var det inte
önskvärt att barn var med, istället skulle Emma och Ellen få vara kvar här
hemma med Margit. Tioåriga Emma nickade allvarligt och åttaåriga Ellen körde
runt, runt med pekfingret i en liten saftfläck på bordet.
Femton minuter senare stod Anna och Kjell i
hallen färdigt påklädda och såg vilsna ut.
”Ja, då åker vi till Niklas, dit till
sjukhuset då” Anna svalde nervöst och Margit nickade mot henne.
”Vill ni att jag ska köra er? Jag har bilen
här utanför.” Margit såg frågande på de två förtvivlade, handlingsförlamade
gestalterna framför henne i hallen.
”Nej, jag kör.” Kjell knyckte åt sig
bilnycklarna ur nyckelskåpet i hallen och föste ut Anna framför sig genom
ytterdörren.
Jasså hon skulle till Niklas nu, fast
han var död. Alltid Niklas, Niklas, Niklas. Lång och blond och vacker. Han fick
alltid mamma att skratta bara genom att dyka upp i rummet och genom att finnas
till. Nu skulle han snart inte längre finnas till. Han skulle ju begravas,
långt ner i jorden. Först skulle bara mamma och pappa dit till sjukhuset för
att se att det verkligen var Niklas som hade hittats där i bergen, död efter
flygkraschen. Fast det var nog säkert Niklas. Som det hade stått i tidningen
fanns det heller inga överlevande från olyckan och alla skulle ju i vilket fall
som helst begravas då.
Ellen lyfte upp
fötterna under sig och satte sig bekvämare i soffan bredvid Emma. Tillsammans slöglodde
på den trista såpoperan som sändes dagtid från en amerikansk tv-kanal. Från det
angränsade rummet hördes dammsugarens surrande och Margits sjungande av en
gammal rocklåt medan hon städade.
3 kommentarer:
Klart spännande att få följa vad som händer med familjen, hoppas de tar sig dit utan problem, kanske får veta mer snart! =)
Nu har studenterna sprungit ut, tror de hann en runda på stan i vagnarna innan störtregnet kom! =)
Strax middag och sedan möte om husen vi bor i, står inför en massiv renovering om 2 år!
Kram Elenor
Wow! Vissa kan verkligen skriva och du är en av dem, mycket hänryckande läsning du åstadkommer, jag är redan helt såld...
Så spännande att få läsa vidare.. och en ännu en fortsättning hoppas jag. Kram
Skicka en kommentar