söndag 10 juni 2012

Pansarhjärtat; Prolog (under arbete)

Han satt i den obekväma flygplansfåtöljen och halvsov. Flygplansmotorerna surrade dovt och sövande och han sträckte på sina stela vrister. Klockan var två på natten och om en timme beräknades planet vara framme i Alanya. Bredvid honom satt Jesper och snarkade lätt och de andra kompisarna verkade också trötta då planet varit försenat redan från starten. Men vad gjorde det, snart skulle de vara framme i Turkiet på resan som han fått i present när han fått sin studentexamen. Som han hade väntat! Han log lite för sig själv och rättade till kroppen i försök att få till en bekvämare ställning.

   Resan skulle inte heller ha blivit av om inte föräldrarna hade skjutit till med resepengarna och han drog leende på läpparna igen när han tänkte på mamma och pappa. De var bäst när man tänkte efter, en all inklusive resa kostade skjortan och de hade ju nog också annat att lägga sina pengar på. Han suckade belåtet av förväntan inför den kommande veckan just när planet svagt krängde till. Måste de snart vara framme!

   Ingen reagerade på det svaga krängandet inne i flygplanet då de flesta passagerarna halvsov . Bara piloten framme i kaptenshytten rynkade på pannan när han såg över mätarna på instrumentpanelen. Att ena flygplansmotorn hade stannat betydde i sig katastrof, men hade man bara möjlighet att nödlanda behövde det inte betyda att man inte skulle klara sig ur den hastigt uppkomna situationen. En flygvärdinna kom in i kaptenshytten med ett oroat uttryck i ansiktet och drog hastigt igen draperiet ut till passagerarna. Piloten viftade avvärjande mot henne, medan han försökte komma i kontakt med basen.

  ”Ingen panik” mumlande piloten till henne. ”Gå ut och säg till passagerarna att de tar på säkerhetsbältena och att vi förbereder eventuell nödlandning då ena motorn krånglar. Ingen panik, allt är under kontroll. Jag söker som bäst om landningstillstånd vid närmaste flygfält. Gå nu!” Han viftade otåligt mot henne och hon såg att han hade svettdroppar i pannan. Hans röst lät också gällare än vanligt. Andrepiloten som satt bredvid honom såg blekare ut än vanligt och verkade nästan ha gått i något chocktillstånd då han bara satt alldeles stilla.

   Flygvärdinnan svalde och klistrade på sitt yrkesmässiga leende när hon gick in till passagerarna för att meddela om den akuta situationen. I kabinöppningen växlade hon nervösa blickar med de två andra flygvärdinnorna, som bägge såg uppskrämda ut. Den lilla blonda som hade börjat jobbet en månad tidigare såg alldeles vettskrämd ut, kanske var det här hennes första långresa? Stackaren, hon såg ut som hon trodde att planet skulle störta när som helst. Inte bra i det här yrket, man måste klara av att hålla sig lugn och kall, tänkte flygvärdinnan och gav sin yngre jobbarkompis ett lugnande leende, och till sin egen förvåning kände hon hur leendet stelnade fast i mungipan till en grotesk mask.

   ”Allt är under kontroll” viskade flygvärdinnan lågt till sina två kollegor. Då hon kom in till passagerarna lutade flygplanet svagt åt höger och krängde hastigt till. Ljudet från motorerna hördes starkare inne i flygplanet nu, då de måste jobba på övervarv för att kompensera den motor som hade stannat.

   ”Mayday, mayday!” hörde hon piloten med gäll och hög röst fram ifrån kaptenshytten. Hans röst lät främmande och hon började också själv känna av skräcken som en hård boll längst inne i magen. Flygplanet krängde till igen och motorerna brummade ännu högre. Flygvärdinnan öppnade munnen för att säga de lugnande ord till passagerarna som hon tränat på under Första Hjälpkurserna många gånger men aldrig behövt använda på riktigt förrän nu.  Förvånad märkte hon att läpparna rörde sig stelt och ljudlöst, nästan som om hon inte kunde prata längre.

   Den nittonårige pojken som just hade halvsovit satt nu med ögonen vitt uppspärrade av skräck. Han mötte flygvärdinnans glasaktiga blick just innan flygplanet började störta neråt hastigt och mot höger rakt in i klippbergen många kilometer ner under dem. Motordånet var öronbedövande, tänkte han förvånat.

”Flygplanet som skulle ta passagerarna från Vasa i Finland till Alanya i Turkiet störtade natten till torsdag på grund av ett motorfel i ena motorn. Piloten sökte förgäves efter landningstillstånd vid närmaste flygfält, men situationen utvecklades snabbt så att planet störtade ner i klipporna i Uralbergen. Enligt FNB hittades inga överlevande på platsen, och alla passagerare antas ha omkommit vid flygplanskraschen.”

Anna lyfte blicken från den tre dagar gamla dagstidningen. Hennes ögon var svidande torra, tårarna var slut för länge sedan. Inne i bröstet kändes en hård klump, som ett pansar. Niklas var död, han hade störtat nere i Uralbergen på sin resa till Turkiet och slagits blodig och sönder när planet träffat berget. Det hade alla berättat för henne och det stod i tidningen, så det måste ju vara sant. Hon satte tidningen åt sidan omsorgsfullt så hon kunde läsa den igen imorgon när hon steg upp. Om hon steg upp. Fast det blev hon ju tvungen till, Emma och Ellen fanns ju där och behövde sin mamma, som krisjouren hade sagt åt henne i förrgår.

   Någon från krisgruppen skulle visst komma på besök idag också såg hon på en gul post-it lapp på kylskåpsdörren. Om det var den tolfte idag, alltså. Själv mindes hon inte, egentligen visste hon inte ens om det var juni eller juli månad heller. Blicken ut genom köksfönstret avslöjade inget heller, allt var bara en grågrön massa där ute med några gula solstrålar som lyste igenom. Kanske var det förmiddag där ute när solen lyste så stark. Säkert var det förmiddag.

3 kommentarer:

Ellis sa...

Hej!
Visst har du skrivit lite om detta innan? Spännande att få veta fortsättingen!
Inte direkt så att man åker på nöjesresa till Vasa numera!
Kram Elenor

Nett sa...

Spännande och nog en massa tragedi misstänker jag. Kram

Ninja sa...

Spännande....