Såja. Birgitta fäster blicken på det gamla trädet utanför pensionatet, tänk att det trädet syns ända hit upp! Just när Birgitta ska häva sig iväg kommer två tranor flygandes från ingenstans, varifrån kom de? Tranor vid alperna!? Vad ska man tro om det!? Birgitta stannar i alla fall upp och kommer av sig. Känns lite underligt; olustigt för ett ögonblick, fast det skakar hon av sig. Hon ska ju susa ner! Visa John att hon inte platsar i hans nybörjargrupp! Hon häver sig iväg. Det glider verkligen fint idag, första kurvan går med den glans, och som med den elegans hon skulle ha velat visa för John…
****
Nu har blodet slutat att susa i öronen, och Birgitta känner att andningen har lugnat ner sig. Hon lyfter blicken mot pensionatets dörr, och lyfter handen igen för att knacka på. Hejdar sig ännu en gång, känner att hon blir svag i hela kroppen. Vänder sig mot taxichauffören som håller henne stadigt under hennes vänstra arm och säger med svag röst: ”Du kan ge mig rullstolen, det blir lite tungt för mig att stå”.
1 kommentar:
Det var ett fyndigt slut:)
Har börjat läsa din blogg från början.
Skicka en kommentar