Arthur stod nere vid hamnen och såg sig omkring i det nya hemlandet. För två timmar sedan hade fartyget anlänt till Amerika, och alla passagerarna hade kommit fram relativt välbehållna.
Resan hade inte varit lätt. Det hade funnits smittosamma sjukdomar ombord, och de flesta av passagerarna hade insjuknat. Arthur hade också legat sjuk, i den trånga hytten hade alla de unga pojkarna insjuknat.
De hade alla haft hög feber, väldiga magkramper, och ingen mat hade hållits kvar i magen. Tillslut hade de fått prickar på armarna, benen och i svalget. Prickarna hade kliat alldeles djävulskt, och när de sprack sönder kliade de ännu mer. Ännu syntes sårskorporna kvar på armarna.
Det blåste kallt i hamnen, och Arthur kände att han frös. Han märkte att byxorna hade blivit mycket lösare nu, igen måste han göra ett nytt hål i livremmen.
Vart skulle han ta vägen nu? På fartyget hade det varit tal om något slags hotell, där invandrarna brukade ta in. Ingen av reskamraterna syntes till, hade alla redan sökt sig bort från hamnen?
Arthur började gå på måfå. Han svettades och det dunkade i huvudet. Han måste sätta sig ner, han var alldeses yr nu. En man kom fram och sade något på ett främmande språk. Arthur bara skakade på huvudet för att visa att han inte förstod. Mannen sade något igen, nu med högre röst och skakade om Arthur.
Arthur hörde ändå inte något, han hade svimmat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar