På en strand någonstans i Syd Europa
Nästan 400 år senare
Klockan 12.30
Anette är på semester och strosar på den härliga stranden. Vinden blåser sakta genom hennes mörka hår.
Det här är verkligen ett semesterparadis! Den heta, ljusa sanden och de släta vita stenarna. Vågornas brus. Allt är så vackert.
Vad hon inte kan förstå, är varför det känns så dystert här. Speciellt när man går upp i borgen, och ser ut genom det lilla fönstret som vetter mot stranden.
Anette får varje gång lätt huvudvärk, när hon står där uppe och ser ut över stranden. Hon måste vända sig bort från fönstret, det är något som smärtar.
Precis som om man kunde se genom tiden; genom ett fönster, en tragisk händelse.
Vinden som blåser från havet, vågorna som brusar mot stranden och gör så att sanden skuffas allt högre upp, vad allt har de att berätta?
2 kommentarer:
Tänk, att det där stämmer. Tragiska händelser som har hänt på ett ställe hänger kvar hur länge som helst och ger en "mörk" och kall stämning på platsen. Känner till en sådan plats personligen.
Annepauline: Ja, platsminnen suddas inte ut hur som helst.
Jag känner också till en plats där man riktigt känner obehag, man känner sig iaktagen och "vet" att något hemskt snart kommer att hända. Hundar vägrar att komma med dit, de börjar gnälla och vägrar komma närmare ca femtio meter därifrån.
Skicka en kommentar