På en strand någonstans i Syd Europa
Två månader senare
Klockan 05.00
Det är disigt på stranden, och solen har ännu inte stigit upp. Luften är rå och lite kylig.
Kylig är också Maries kropp, hon ligger där på stranden för evigt väntandes på Julius, med ett svärd stucket genom hjärtat. Hennes ögon är vidöppna och stirrar rakt ut. I ögonen syns ännu smärtan, frågorna som aldrig fick något svar.
Vart lämnade Julius, varför kom han inte?
I de glasartade ögonen syns också smärtan över att barnets liv släcktes, förrän det ens hade fått börja. Att hon hade tvingats släcka både sitt eget liv och barnets.
Inne i den höga borgen en bit bort på stranden, står en gammal man och ser ut genom borgens lilla fönster. Yrvaket blinkar han med ögonen när han ser ut över stranden. Han ruskar olustigt på kroppen, och sträcker på sin morgonstela rygg.
Mannen ser den unga kvinnan som ligger nere på stranden, och blodet som rinner ur hennes kropp. Livet har flytt, och hennes kropp håller på att täckas av sanden, som blåser i virvlar på stranden.
Vinden från havet kommer att bli kraftig idag.
2 kommentarer:
Åh, så tragiskt. Det är i alla fall tur att det inte är så där idag. Trots allt är det inte mer än 30 - 40 år sen som det var en stor skam att föda en "oäkting". Och kvinnan bar hela ansvaret.
annepauline: Visst är det tragiskt för Marie. Tänk att köra svärdet genom sitt eget hjärta sådär!
Och sedan ligga där på stranden och förblöda, och bli halvt begraven av sanden.
Och gubben i borgen, då. Han var ju någon slags uteliggare som hade övernattat i borgen, och vaknade tidigt den här morgonen. Tänk att mötas av denna skräcksyn!
Skicka en kommentar