onsdag 15 april 2009

Lille Arthur, våren 1906

Hjälpehjonet Lilja skurade trägolvet i Anderssons storstuga. Hennes händer var röda och svullna av det kalla skurvattnet, och ryggen värkte efter många timmars hårt arbete.

Kvinnan i huset var en elak en. Redan när Lilja tidigt i morse hade kommit för att hjälpa till i huset, hade kvinnan varit missnöjd. Hon hade högljutt klagat på att Lilja var för mager och klen för att man skulle kunna få någon riktig hjälp från henne.

Nu var det sen eftermiddag och Lilja hade arbetat hårt hela dagen, knappt hade hon fått något att äta heller. Nu skulle det äntligen vankas potatissoppa. Artur lyfte den tunga kastrullen från vedspisen, och med tungan rätt i mun bar han den heta kastrullen mot matbordet. För ett ögonblick undrade Lilja om hon borde ha hjälpt honom med den tunga kastrullen.

Men Lilja vågade inte säga något, kvinnan såg så ilsken och otålig ut där hon satt vid matbordet, med den sjuka foten framför sig sträckt.

Artur såg inte foten som mor hade sträckt ut framför sig, han såg bara den heta kastrullen som han bar på. Därför snubblade han över foten, och den heta potatissoppan flög ut över det nyskurade golvet och mors sjuka fot.

2 kommentarer:

annepauline sa...

Ojoj, nu börjar det bli dramatiskt här igen, hur gick det sen? Nu får säkert Lilja skäll för att inte hon tog kastrullen istället för Artur. Väntar med spänning på fortsättning...

Smörblomma sa...

annepauline: Ja, Lilja är jätterädd. Hon är bara tretton år, och har måstat slita hela dagen, ända från klockan sex på morgonen i det där hopplösa huset. Ändå är frun i huset missnöjd.

Och nu när det äntligen skulle vankas mat, gick det så här.