Arthur och alla familjemedlemmarna satt till bords. Det var sent på eftermiddagen och alla var hungriga efter dagens arbete. Den klibbiga, vattniga korngrynsgröten luktade inte speciellt gott, men var man så hungrig som Arthur var, så smakade den himmelskt.
Farbror Matt som satt på Arthurs högra sida hade redan lagt upp en rejäl portion åt sig. Arthur tog sleven för att börja lägga upp på sin tallrik. Han fick en rejäl smäll över handen av tant Agdas hårda matsked.
- Tänker du tränga dig före oss andra? Tant Agda var högröd i ansiktet och hon viftade i luften med matskeden som hon just slagit Arthur över handen med.
Arthur gned sig över handen, det hade kommit ett rejält rött märke där som gjorde riktigt ont. Han fick tårar i ögonen. Att tant Agda alltid måste vara så elak mot honom.
- Du ska ta maten sist, efter alla oss andra, du bara är inhyst här! Skulle det inte vara för Matts och min goda vilja skulle du var barnhusbarn istället, eller såld på auktion. Du har fått ett hederligt hem här, och du ska visa mig tacksamhet och respekt! Tant Agda stod upp nu, och viftade med sin matsked under hakan på Arthur medan hon gick på. Till slut slog hon honom över huvudet med matskeden.
- Förlåt, viskade Arthur och nu grät han på riktigt, fast han kämpade för att låta bli. Tant Agda skulle bli riktigt vred ifall hon märkte att han satt vid matbordet och bölade.
- Vad sitter ni och glor på alla? Ta åt er av gröten, har ni inte förstånd att vara tacksamma över att vi har mat på bordet? Tant Agda tog grötsleven och dängde upp en portion till två årige Emil, som satt och såg på uppträdet med stora ögon.
Alla tog i tur och ordning grötsleven, och lade tigande upp gröt på den egna tallriken. När det blev Arthurs tur fanns det ingen gröt kvar längre i kastrullen. Allt var bortskrapat.
Arthur satt och såg ner i sin tomma tallrik medan de andra åt. Tårarna droppade i tallriken, och han försökte att inte visa att han grät. Han visste att han måste sitta kvar vid bordet tills alla hade ätit klart, fast han inte fick någon mat.
När alla äntligen hade ätit upp, och han fick stiga upp från matbordet, gick han ut och lade sig på höskullen. Det började bli kallt här ute nu så här på senhösten, och han försökte bädda ner sig ordentligt i höet.
Det vred till igen i magen av hunger, men också av rädsla. Det var så många olika slags ljud där ute i mörkret, och det kändes otryggt att vara tvungen att sova här ensam. Så olikt den tiden när han hade sovit skavfötters med sin syster Anna hemma i den lilla stugan.
Arthur snörvlade och tårarna började rinna nerför kinderna igen. Han strök bort dem och satte sig upp. Han hade fattat ett viktigt beslut, något som kanske kom att styra hans liv mera än han just då kunde ana.
7 kommentarer:
Tänkte han rymma? Kan han inte flytta tillbaks till farsgubben sin han hade väl inte kommit sig iväg nånstans ännu?
Kent: Ja, rymma och rymma, vad skulle han ha levt på då?
Och för farsgubben har det gått mer utför än vad någon trodde, jag tror att han håller på att stryka med själv. Han kan nog inte ta hand om Arthur.
Jag tror att Atrhur trots allt är en vinnare. Han beslutar sig för att härda ut tills han kan ge sig ut i världen. Men jag är rädd för att han kommer att bli ganska hård i hjärtat,dock inte mot de svaga, han kommer säkert att leta upp sina syskon för att "se till" dem så småningom. Men det kommer ju att ta tid.
annepauline: Ja, Arthur är en vinnare, tänk bara på allt han har varit tvungen att stå ut med på senare tid.
Och inte en enda vettig vuxen har han att ty sig till, och vissa av syskonen har faktiskt det ännu värre än Arthur. Fast som tur är vet Arthur inte om det än.
Men vilken sorglig historia. Nu får det väl nog komma till en vändpunkt här.
Propaganda: Ja, visst är det eländigt för Arthur, man riktigt undrar ju hur han ska överleva.
Han tycks ju vara omgiven av satmaror och suputer, och inte ens inomhus får han sova, utan ute i stallet som en häst.
Stackars Artur...
Ska fortsätta läsa i morgon.
Skicka en kommentar