Lille Arthur, våren 1906

Arthur högg ved ute på bakgården. Det var tungt atbete för en sexårig pojke, men det måste göras för nu var all ved slut. Far skulle komma hem som först ikväll, han arbetade också ute i skogen nu om dagarna.

Arthur såg sig omkring, för att se att alla fyra småsyskonen fanns inom synhåll. De hade alla fått klä på sig och gå ut, när doktor Gran hade kommit för att se till mor.

Mors fot såg inte bra ut. Det var en vecka nu sedan Arthur hade spillt ut den heta soppan över foten. Mor hade skrikit och ylat, när den redan sjuka foten blev skållad.

Anna och Lilja hade hjälpts åt att torka bort soppan från foten. Mor hade bara vrålat, och daskat båda flickorna över ryggen, så ont hade det gjort.

Då hade far kommit in i stugan, och mor tystnade äntligen. Far såg på foten som var röd och uppsvullen, och nu började det bildas små blåsor där också. Det ännu oläkta såret från yxhugget såg fult ut, och det rann ut något gult därifrån.

Under hela den här sista veckan hade mor legat till sängs. Lilja hade under hela den här tiden bott hos Anderssons, farbror Frans hade motvilligt gått med på det.

Men Lilja behövdes i Anderssons hushåll, och hon behövdes till att sköta om mor. Mor hade blivit så svag att hon inte slapp upp ur sängen själv längre. Såret på foten vätskade mycket och luktade illa, och omslaget måste bytas ofta.

Tillslut hade mor också börjat svettas otroliga mängder, och då hade far skickat bud efter doktor Gran.

Doktor Gran hade varit inne i stugan ganska länge nu, och småsyskonen gnällde runt Arthur att de ville gå in nu. Två åriga Lina gnällde att hon frös om händerna, och vantarna var alldeles våta.

Nu öppnades dörren och doktor Gran kom ut. Han gav de fem barnen på gårdsplanen en hastig blick, fällde upp rockkragen, och hastade iväg. Det blåste kallt från norr idag.