Det är mörkt och kusligt ute.
Jag kan inte se ut, alla fönster är fördragna.
Allt är stilla, inte ett ljud hörs.
Det är kallt och jag fryser.
Jag skulle vilja ha en filt att svepa om mig, men det finns ingen.
Jag är stel i hela kroppen och det värker.
Mina ögon är rödsprängda och mitt ansikte likblekt.
Ett ljud hörs och jag stelnar till.
En misstanke om att jag inte längre är ensam.
Vargtimmen.
Jag vänder på huvudet och ser på klockan uppe på väggen. Två minuter över fyra. Borde jag kanske börja göra i ordning medicinerna inför morgonronden? Dricka lite kaffe, för att hållas vaken? Om tre timmar är klockan sju, och då går jag av mitt pass och får äntligen gå hem och sova.
3 kommentarer:
Ryysligt...
Men vad jättekul! Äntligen, säger jag! Äntligen har smörblomman en blogg också! Haha! Vad glad jag blir. Jag ska länka med detsamma. Sorry att jag inte har sett dig förut. Du borde ju ha sagt att du har en blogg. Jag har ju läst lite av dina grejer, så jag vet att du skriver spännande ochbra saker. Jag ska följa med i din blogg jag! Välkommen till bloggosfären, Smörblomman! :)
Kent: Ja rysligt kan det vara. Alla klarar inte av att jobba natt ensam, man ska inte vara räddhågad. Man måste ensam kunna klara av alla olika sorters situationer som kan uppstå.
Propaganda: Tack för välkomnandet. Ja, jättekul är det! Fast det tar mycket tid i anspråk, och tid är något som jag har lite av. Hoppas att jag klarar av hålla liv i bloggen!
Skicka en kommentar