söndag 25 oktober 2009

Halloweenaftonen, del 7

Ute på den kalla, mörka trappan såg de båda systrarna på varandra och skrek. Båda var lika chockade över synen som mötte dem. Tillslut lyckades Amanda tända utelampan.


Bland all veden som låg utspridd på trappan fanns ett par galoscher, ett bylte, och ett brev. Byltet var det som Lydia hade snubblat över. Byltet hade öppnat sig litet, och där inne syntes en kappa av något slag. Utan att säga något började systrarna samla ihop veden, byltet, brevet och galoscherna. Sakta och tigande gick tillbaka in i huset, först Amanda och efter henne Lydia, haltandes av den hårda smällen mot stentrappan.



Nu satt de igen inne vid köksbordet och drack sitt te. Byltet hade innehållit en kappa som hade varit Almas. Den hade systrarna hängt upp över en stolsrygg vid köksbordet, de satt nu och beskådade den. Galoscherna som stod på golvet bredvid köksbordet, hade varit Almas galoscher. Brevet hade de läst, men nu bad Amanda Lydia att läsa det ännu en gång. Lydia började läsa:



”Kära Amanda och Lydia

Jag återlämnar härmed Almas kläder, jag tycker att de hör mera hemma hos er än hos mig. För ett år sedan gick er syster ut för att träffa mig, hon hade något viktigt att berätta sade hon. Nere vid ån träffades vi, och det hon hade att berätta för mig chokade mig så djupt att jag såg ingen annan utväg. Hon sade att hon väntade mitt barn. Det kunde jag inte på några villkor acceptera, det fick inte vara så.

I det ögonblicket påminde Alma väldigt mycket om min döda mor. Bemästrande och bestämmande. Hon försökte tvinga på mig ett ansvar som jag inte var redo att ta på mig. Hon sade att barnet skulle födas om fyra månader, och att hon vägrade att adoptera bort det.

Amanda och Lydia, ni skall veta att Alma svek mig. Aldrig hade jag trott att hon längre skulle kunna bli havande. Som jag ser det, ljög Alma för mig, för att sedan pressa på mig ansvaret, som jag inte var redo att ta.

Det uppstod en kamp mellan oss, på liv och död. Det bara måste bli så, varför måste hon vara så oresornerlig? Varför kunde hon inte förstå?

Alma stretade emot. I kampen mellan oss två, på liv och död, for kappan och galoscherna av henne. Jag samlade ihop kläderna och tog med mig dem hem, jag visste inte vad jag skulle göra av dem. Kläderna, som jag har förvarat längst bak i garderoben har plågat mig under ett års tid nu och gett mig mardrömmar.

Därför returnerar jag dem nu. Jag vill inte ha på mitt samvete att behålla dem. Jag vill bli fri och utan skuld. Allt var Almas fel.

Er tillgivne, Per Stenfors”


-------

10 kommentarer:

Jean-Michael sa...

Roligt att du gillade mitt inlägg.
Alltid lika roligt att läsa i din blogg

Augusta sa...

Vilken egoist till Per Stenfors :(

Blir det fortsättning eller är berättelsen slut nu? Den var bra iallafall. Bra skrivet av dig :)
God Natt till dig, timmen är sen
kram

Smörblomma sa...

Jean-Michael: :)



Augusta: Visst var han egoist, ja. Beslöt sig bara för att dränka Alma, och ansåg dessutom att allt var hennes och bara hennes fel.

Berättelsen slutar här, tack för berömmet :)
Visst är timmen sen, men jag skall vaka hela natten. Gonatt, gonatt och kram.

Anonym sa...

Godmorgon i stugan denna mörka och blöta måndagsmorgon! Vilken fruktansvärd människa...Antar att det var hans avskedsbrev och att han valt att ta sitt liv...Fast det kanske bara är min fantasi som rusar iväg...Kramiz Fenixmona

annepauline sa...

Hmm, den här Skräddar-Per hade nog inte alla koppar i skåpet...

Smörblomma sa...

Fenixmona: Mmm, Skräddar-Per var sist och slutligen en ganska störd person, som inte ens riktigt fattade att han ju hade tagit livet av en annan människa.

Nej, istället tyckte han att nu först börjar livet för honom på riktigt, när han slapp ha Almas kläder som en påminnelse i sitt hus.



annepauline: Nej, han hade inte det, nej. Sist och slutligen var han riktigt rubbad, fast det hade ingen kunnat tro, han såg så ....alldaglig och vanlig ut.

Ellis sa...

Vilken skum männisch! Spännande slut på berättelsen!
Ha det så bra!
Kramar

Smörblomma sa...

Ellis : Ja, Skräddar-Per var verkligen oberäknelig. Ingen man skulle vilja ha att göra med! Trevlig Halloween!

Rhea sa...

Riktigt så långt skulle nog inte en "normal" person gå. Men det finns ju många som inte verkar veta hur barn blir till. Verkligen bra skrivet av dig!
Vad trevligt att du gör reklam för andra bloggares inlägg. Det tackar man för :)
Kram

Smörblomma sa...

Rhea: Nej, Skräddar-Per verkade nog blunda för vekligheten lite där. Tack så mycket för att du uppskattade berättelsen :) Kram