Halloweenaftonen, del 3

De båda systrarna rörde tigande om i sina tekoppar, och mindes yngsta systern Almas begravning, veckan efter Halloween förra året.





Det hade varit kaotiskt utanför kyrkan när Skräddar Per helt sonika hade dykt upp för att närvara vid begravningen. De båda systrarna Amanda och Lydia hade förgäves försökt få iväg honom, så att lite av Almas heder ännu skulle gå att rädda. Det lilla som fanns kvar av den.



Amanda; den äldre av systrarna, hade hyttat med näven åt Skräddar Per att han skulle ge sig iväg, och låta Alma få ett värdigt slut. Många i den lilla skaran utanför kyrkan hade blivit upprörda, och försökte sjasa iväg Skräddar Per, men kyrkvaktmästarn hade ingripit och sade att kyrkan var öppen för alla. Därför hade Skräddar Per suttit längst bak i kyrkan under Almas begravning. Och alla visste varför han hade suttit där. Visste.



- Nej, men nu skall vi väl ta och lyssna på kvällsnyheterna, sade Amanda och ruskade olustig på sig. Minnena, så verkliga de var ikväll. Denna kväll ,för ett år sedan då de hade hört grannens pojke ropa ute på gården, att Alma ligger i ån och att hon håller på att flyta iväg.



De båda systrarna hade rusat ut i den kalla, blåsiga kvällen så snabbt de någonsin kunde ner mot ån. Där höll grannen Gösta redan på att försöka fiska upp den döda kroppen.



Tillslut lyckades han, och nu kunde de se att det var deras yngsta syster som låg död på den frusna marken framför dem. Stel, frusen och kall. Istappar i håret. Halvslutna ögon som blickade dött in i fjärran. Läpparna var blåa, nästan helt vita. Aldrig mera skulle de någonsin kunna berätta vad som egentligen hade hänt; varför deras yngsta syster hade gått ner till ån den här kvällen utan kappa och galoscher. Vad som egentligen hade fått henne att göra så.