Det gamla dårhuset, del 3

Rummena på övrevåningen var inbäddade i damm och spindelnät. Några få kvarlämnade möbler från en svunnen tid stod övergivna. Tiden verkade länge ha stått stilla här, döda flugor och spindlar låg på fönsterbrädena och i drivor på golvena.


På ena väggen, i övrevåningens bakre rum, hängde en tavla föreställande en gård. Ett rött hus, några betande kor bakom en gärdesgård. Huset låg nere vid vattnet, och korna betade förnöjsamt av det gröna, frodiga gräset. En vacker tavla.


Tavlan hade målats av den unga Signe, en blyg, skör flicka som hade kommit att bo här i det gamla dårhuset under nästan hela sitt liv.


De efterkommande släktingarna skulle säkert ha uppskattat tavlan. Det hade också varit meningen att Signes son skulle ha tavlan, men Signe hade dött hastigt och då hade ingen kommit ihåg tavlan längre.


Signe hade levt ett sorgligt liv. I aderton årsåldern hade hon insjuknat i skitzofreni, efter att ha fött en utomäktenskaplig son.


Släkten hade inte sett någon annan råd än att sätta Signe på dårhuset. Hon sprang ju utomhus nattetid, halvklädd i bara nattskjortan, hörde röster och pratade med osynliga. Sin nyfödde son brydde hon sig bara sporadiskt om, hon kunde lämna honom ensam i timtal, när hon nattetid sprang ute längs vägarna som en osalig ande.


Det blev Signes mor som fick ta hand om den lille nyfödde, och Signes far skötte om så att Signe kom till dårhuset. Vad annat kunde de göra? Signe var ju helt vansinnig.


Hon hade varit underlig i hela sitt liv den flickan, skygg som en hind och ägnade sig åt de mest märkliga intressen. Kunde sitta i skogen och peta i kottar i timtal, och bara muttra för sig själv.


Eller så målade hon tavlor. Det var hon i alla fall duktig på. Fast hon målade så bisarra tavlor efter att hon hade insjuknat, ingen visste ju riktigt vad de föreställde.


Men Gertrud, som hade arbetat som tvätterska på det gamla dårhuset, berättade att Signe ibland målade riktigt vackra tavlor. Då, när Signe hade bra perioder, målade hon riktigt fint. Som tavlan av hemgården, där korna var utsläppta på bete nere vid vattnet.