Halloweenaftonen, del 7

Ute på den kalla, mörka trappan såg de båda systrarna på varandra och skrek. Båda var lika chockade över synen som mötte dem. Tillslut lyckades Amanda tända utelampan.


Bland all veden som låg utspridd på trappan fanns ett par galoscher, ett bylte, och ett brev. Byltet var det som Lydia hade snubblat över. Byltet hade öppnat sig litet, och där inne syntes en kappa av något slag. Utan att säga något började systrarna samla ihop veden, byltet, brevet och galoscherna. Sakta och tigande gick tillbaka in i huset, först Amanda och efter henne Lydia, haltandes av den hårda smällen mot stentrappan.



Nu satt de igen inne vid köksbordet och drack sitt te. Byltet hade innehållit en kappa som hade varit Almas. Den hade systrarna hängt upp över en stolsrygg vid köksbordet, de satt nu och beskådade den. Galoscherna som stod på golvet bredvid köksbordet, hade varit Almas galoscher. Brevet hade de läst, men nu bad Amanda Lydia att läsa det ännu en gång. Lydia började läsa:



”Kära Amanda och Lydia

Jag återlämnar härmed Almas kläder, jag tycker att de hör mera hemma hos er än hos mig. För ett år sedan gick er syster ut för att träffa mig, hon hade något viktigt att berätta sade hon. Nere vid ån träffades vi, och det hon hade att berätta för mig chokade mig så djupt att jag såg ingen annan utväg. Hon sade att hon väntade mitt barn. Det kunde jag inte på några villkor acceptera, det fick inte vara så.

I det ögonblicket påminde Alma väldigt mycket om min döda mor. Bemästrande och bestämmande. Hon försökte tvinga på mig ett ansvar som jag inte var redo att ta på mig. Hon sade att barnet skulle födas om fyra månader, och att hon vägrade att adoptera bort det.

Amanda och Lydia, ni skall veta att Alma svek mig. Aldrig hade jag trott att hon längre skulle kunna bli havande. Som jag ser det, ljög Alma för mig, för att sedan pressa på mig ansvaret, som jag inte var redo att ta.

Det uppstod en kamp mellan oss, på liv och död. Det bara måste bli så, varför måste hon vara så oresornerlig? Varför kunde hon inte förstå?

Alma stretade emot. I kampen mellan oss två, på liv och död, for kappan och galoscherna av henne. Jag samlade ihop kläderna och tog med mig dem hem, jag visste inte vad jag skulle göra av dem. Kläderna, som jag har förvarat längst bak i garderoben har plågat mig under ett års tid nu och gett mig mardrömmar.

Därför returnerar jag dem nu. Jag vill inte ha på mitt samvete att behålla dem. Jag vill bli fri och utan skuld. Allt var Almas fel.

Er tillgivne, Per Stenfors”


-------