Det gamla dårhuset, del 5

Nu hade flickorna tröttnat på sökandet. Det var ju också så mörkt, att man inte längre kunde söka heller. Dessutom var det ju bara fånigt, att på det här sättet bryta sig in i ett hus, för söka efter en tavla som Malena bara hade drömt om.


Att man drömde samma sak upprepade gånger, det behövde väl inte betyda något. Det kunde väl vem som helst göra, tyckte den ljushåriga flickan som nu försökte övertyga Malena om att ge upp sökandet.


Malena såg sig ännu några gånger planlöst omkring, och tyckte också att de kunde väl lika gärna ge upp. Det skulle ju i vilket fall som helst snart vara beckmörkt här inne, och ju mörkare det blev, desto kusligare blev det. Flickorna vände om, och började gå mot trappan som ledde tillbaka ner till undervåningen.


Nej! Vad var nu detta?! Skulle inte Malena hitta tavlan heller?


Hon och hennes ljushåriga kamrat hade nu börjat gå tillbaka mot trappan, hand i hand, sakta och försiktigt så att de inte skulle snubbla över något i mörkret.


Signe samlade ihop all sin vilja, all sin önskan, nu fick inget gå fel. När hon öppnade upp sina ögon, ögon som egentligen inte existerade, kunde hon nöjt konstatera att tavlan inte längre hängde på väggen i bakre rummet.


Signe log belåtet. Hon kunde återvända. Bara en sak till återstod. Malena måste ju säkert få tavlan med sig. Tavlan hon hade kommit hit för att hämta. Den fick inte bli kvar här.