lördag 3 oktober 2009

Det gamla dårhuset, del 4

Nu hade de två flickorna klättrat upp längs den mörka, branta trappan till husets övrevåning. Villrådiga såg de sig omkring i det halvmörka rummet, och nu skymde det snabbt utomhus.


Vad här var dammigt och ödsligt! Här, i det första rummet som de kommit fram till här uppe, fanns ett gammalt, lågt stålbord på hjul. En slags sjukhuskärra som man kunde sätta rena lakan på, när det var dags att bädda rent i sängarna.


Två pinnstolar stod längs med väggen, och en skranglig säng längs den andra väggen. På väggarna gapade det dock tomt, så nära som på en almanacka från år 1960. Flickorna gick tätt tryckta intill varandra, vidare in till nästa rum för att fortsätta sitt sökande av tavlan.



I nedrevåningen hade pojkarna heller ingen tur. Allt de kunde hitta var en hel del bråte. Gamla muggar i stål, som hade använts för att de sinnessjuka ibland under sina raserianfall, slängde mjölkmuggarna i väggen. En stor matportör som hade använts vid soppdagar. En vattenkanna i stål.



Ingen tavla syntes till, fast nu började det bli så mörkt, att det började bli svårt att se ordentligt.



I sista rummet på övrevåningen där den vackra tavlan hängde, hade ännu ingen sökt. Rummet var täckt av damm. Sängen, pinnstolen och det lilla bordet vid fönstret, möbler som kommunen inte brytt sig om när de byggde det nya åldringshemmet i kommunen. Ett nytt hem för åldringarna, och de sinnessjuka flyttades till ett sinnessjukhus dit var de hörde hemma.



Som om tid och rum inte längre existerade, såg Signe sig själv stå framför sin igendammade tavla. Luften darrade och vibrerade, och Signe kände sina händer så svagt, så svagt ta form och finnas till. Bara lite till, bara lite till, Signe kände hur det bultade och vibrerade i hela hennes väsen.



Snart skulle Malena komma för att hitta tavlan, och då skulle tavlan var ren och fin till henne. Med ett finger, som egentligen inte existerade, förde Signe sina
fingrar längs tavelramen. Fram och tillbaka. Med en andedräkt, som heller inte borde ha existerat blåste Signe dammet av tavlan.



Såja. Nu var tavlan fin. Nu kunde Malena och hennes vänner komma och hämta tavlan. Och Signes själ skulle äntligen få ro.

6 kommentarer:

Skogens drottning sa...

Hmmm... det artar sig till något spännande här ser jag... väntar på fortsättningen :)

Jo visst är det oroligt när de är ute, hur gammal är din grabb? (eller dina kanske)

Ha det gott!

Mona sa...

Godmorgon vännen! Å´nu är det riktigt spännande...Kramiz

Nett sa...

Spännande =) Hoppas att du har det gott och skönt. Nu har vi Söndag och vilodagen va ? ;) Ha det gott!

Smörblomma sa...

Skogens drottning: Bra om det är spännande :)

Jaa, det är såå oroligt när kidsen är ute och cyklar/kör scooter i halkan :/
Mina grabbar är tretton, fjorton och sexton år gamla. Hur gammal/gamla är ditt/dina barn? Ha det gott du också :)

Skogens drottning sa...

En, som varit den lugna typen som hållit sig hemma, men det verkar bli ändring på det nu, han är 17 strax så det kanske är på tiden i och för sig :)

En hel timme ligger jag sällan, men försöker ligga en stund varje kväll!

Ha det gott!

Smörblomma sa...

Fenixmona: Godkväll på dig, roligt om jag orkar hålla spänningen uppe :) Kramiz



Nett: Japp, jag har haft det gott och skönt, har till och med varit ute på gården i duggregnet. Älskar hösten :) Ha det gott du med!



Skogens drottning: Min fjortonåring hålls också mest hemma, fast det är ju bara roligt för mig :) Ha det gott du med!