Arthur balanserade vingligt upp för pensionatets smala trappa. Det var sent, och han ville inte väcka någon. Försiktigt låste han upp sin dörr, och stängde den försiktigt efter sig.
- Var har du varit så här länge? Ingrid satte sig upp i den smala sängen och strök bort det ljusa håret från ansiktet.
- Bara nere på baren, en av arbetarna pratade om att han kanske hade ett bättre arbete på lut åt mig, sluddrade Arthur.
- Bättre arbete! Du är ju full, och skall upp till gruvan om några timmar! Ingrid kastade med huvudet och började gråta.
- Här har jag ljugit för far, och sade att jag skulle komma hem i tid ikväll, och så kommer du först nu. Han kommer att bli rasande ifall jag stannar kvar här över natten. Ingrid hulkade och skakade i sängen.
- Har du inte berättat för honom om barnet då, frågade Arthur och satte sig vingligt på sängkanten.
- Nej! Han skulle ha ihjäl dig om han visste det. Och inte får du huset färdigtbyggt någon gång heller, när du bara är ute och dricker varje kväll. Var har du tänkt att vi skall bo när barnet kommer?
Arthur suckade. Han tänkte på Pamela på baren, hur enkelt allt var med henne. Bara en stund uppe på hennes rum, och allt kändes så bra.
Trött drog han av sig stövlarna och lade sig i sängen bredvid Ingrid. Det kunde kvitta om hon sov här i natt, eller gick hem till sin familj.
4 kommentarer:
Men usch. Han måste nog börja se upp nu. Han håller på att bli riktiga svinet.
Propaganda: Ja, det bär utför för honom. Han är faktiskt värre än far sin, far var aldrig otrogen mot mor, hur mycket han än skulle ha druckit.
Arthur verkar ju så sin vildhavre lite här och var, han. Raskt marscherat för en sjuttonåring.
Vem är Pamela då är hon en barflicka?
Kent: Ja, Pamela är en barflicka. Arthur verkar höra till hennes kundkrets.
Skicka en kommentar