fredag 13 april 2012

Ett besked (SkrivPuff 13.4.2012)

Och det hände sig år 1977:

Jag var sjukanmäld från skolan i hemlighet. Mamma visste nog om det men hon tyckte att det fick gå, på grund av omständigheterna. Ibland är det bäst så och mamma visste.

Jag stod nervöst trampandes utanför rummet längst in i huset. Därinne var min morfar som hade kommit hem till mig för att vara som ett slags stöd för mig. Han hade kommit på eget initiativ, ingen hade bett honom. Jag minns att det kändes bra att ha honom där just då.


Morfar öppnade dörren som jag stod och trampade bakom och jag steg hastigt åt sidan och såg upp på honom. Förväntan; kunde det bara vara så att det hade vänt... Hoppet är ju det sista som överger en.

"Hon är död nu", sade morfar. Jag drog in ett snabbt andetag och det knöt sig i magen på mig. Tveksamt gick jag ändå  förbi honom och in i rummet, då jag visste att jag måste. I en liten låda i hörnet av rummet låg hon. På en mjuk bädd av ljusblå handdukar som jag hade bäddat åt henne några timmar tidigare, så hon skulle få det mjukt och skönt att ligga då hon var sjuk.

Frida låg med halvöppna ögon och glasaktig blick. Hon såg rakt förbi mig istället för på mig. Hennes svarta päls verkade med ens matt och livlös. Ur munnen rann en ljusröd strimma saliv.


"Nej, hon är inte död! Hennes ögon är ju öppna." Med ens tändes hoppet om att morfar hade gett mig fel besked, det tolvåriga barnet kunde inte förstå att en död katt kunde se. Var man död sov man väl?

Då och där lärde jag mig att man dör med halvöppna ögon och att ljuset i blicken har stannat som för Frida när hon inte längre såg på mig, utan förbi mig.

Frida, in memorian.

7 kommentarer:

Maria Vernersson sa...

Fint berättat.

Pia sa...

Underbar text, fint berättad. En text som känns i hjärtat.

Kalle Byx sa...

Du beskriver fint hur hon känner sig.

Malix sa...

en underbar text som jag kände i själen. en sådan beskrivning har jag av min mormor men utan päls då. tänker att ögonen är öppna för att ljuset är där för alltid, :)

Tommy sa...

Vackert och sorgligt..

Chintoh sa...

Å så sorgligt!
Jag hade också en katt,Som blev 16 år och heter Albin.När han dog var det, det liksom en kär vän och det mest sorgliga.Nu har jag två kissar som är våra pärlor.Prinsessan Elvis och Leifi.Tack för att du skrev i min blogg!Inger i Örebro

mimmione sa...

mycket vacker text