Trevlig Halloween :)

Nu är det ju Halloweenkväll, och mörkt och kallt ute som sig bör. Här har det till och med kommit ett litet, tunnt snötäcke. Levande ljus och eld i spisen ger värme denna kyliga kväll. Riktig Halloweenstämning.






Ett litet missöde inträffade dock idag. Jag halkade ute på parkeringsplatsen vid jobbet. Flög handlöst och landade på höger handen. Tänderna slog ihop och hela huvudet skallrade, och jag var mest rädd för att jag hade slagit i huvudet. Men det gjorde jag inte, det var som sagt handleden som fick ta emot hela smällen.

Inga Trick or treat barn har ännu dykt upp, kanske det inte kommer några heller. Då får vi väl äta upp godiset själva då, i så fall.

På programmet står ännu att läsa en riktig skräckbok ikväll. Trevlig Halloween, alla!

Kattunge...

Nu kan jag få in bilder från webben till min dator. Min pojke visade mig hur man gör :)

Huejj!

Huejj ijen! Juäg huar ennte örkat blöga pö ett tag, fast nö beslött juag mej för att skrejva nögön radd.

I mett lejv hender dett kanche ennte sö myket, skölle man truhh, men 1 suak henderr detth:

JUAG SKUÄ KUNFFIRMERRAHH MEJJ!!!

Jua, ni lesste retth. Juäg ska & vill kunffirmerra mejj. Käter kuän öxö kunffirmerra sej, vuärfför skölle vi ennte kunna detth??!!

Juäg tenkte passsa pö att gå i skriffskulla i öhr, förrh nu errh detth ledit öhhr herrh i husseth. I fjuhl jek 1 utav hussets sönner i skreffskulla, & nesta öhhr kömmer 1 att gö, & derrpö följande öhhr kömmer 1 att gö. Sö nuhh errh detth ledit öhhr, & juäg tenkte passsa pö dö.

Detth ördnas fejn fesst nerrh man kunffirmerrass, ni skölle buara ha setth i vörras herr pö kunffirmatiunnenn. Laxxturrtta buakade döm öt sin sön, & en muassa anat gött fek huan öxö.

Huan fek öxö penguar, hurrrh myket summ hellst & 1 fejn kusstyym huädde hann.

Senn tugg döm öxö belld huss futtugraff, & smorbluman bestellde tuäk-kurtt tell ala söm huadde vuaritt medd pö fessten.

Juag kuan knapt berrga mej, höpas skreffskullan börjjar snuart!!

//Nisse

Inför Halloween

Vi närmar oss Halloween, vilken ju är en av mina favorithögtider. Skräck och övernaturligheter, kan det bli bättre?!

Ute drar naturen sig tillbaka till vintervila, allt mörkare blir det ju också. Det kan se rätt ödsligt ut också, se bara på bilden ovan! Tysthet och allt är stilla, bara en ensam gunga som gungar, och inget barn syns till...

Nej, det är bara mina författarnerver som spökar, inget allvarligt :)

Blev till intet

Jag har kämpat på alla sätt med att försöka överföra bilder från webben hit till min blogg. Jag har gjort som Fenixmona rådde mig, men det blev ändå till intet. Datorn meddelade bara att bilden har fel format.

Nåväl. I brist på annat lägger jag in en egen bild då, från skogen rakt över vägen mitt emot vårat hus. Vackra granar är det ju iallafall.

Jag kan inte fatta det...

Hur i sjutton gör man, när man laddar upp en bild från webben till sin blogg? Hur får man dit bilden?

Jag får bara in adressen till bilden i mitt inlägg, och ingen bild alls. Det måste ju funka på något sätt, det går ju bra med egna bilder ju...

Halloweenaftonen, del 7

Ute på den kalla, mörka trappan såg de båda systrarna på varandra och skrek. Båda var lika chockade över synen som mötte dem. Tillslut lyckades Amanda tända utelampan.


Bland all veden som låg utspridd på trappan fanns ett par galoscher, ett bylte, och ett brev. Byltet var det som Lydia hade snubblat över. Byltet hade öppnat sig litet, och där inne syntes en kappa av något slag. Utan att säga något började systrarna samla ihop veden, byltet, brevet och galoscherna. Sakta och tigande gick tillbaka in i huset, först Amanda och efter henne Lydia, haltandes av den hårda smällen mot stentrappan.



Nu satt de igen inne vid köksbordet och drack sitt te. Byltet hade innehållit en kappa som hade varit Almas. Den hade systrarna hängt upp över en stolsrygg vid köksbordet, de satt nu och beskådade den. Galoscherna som stod på golvet bredvid köksbordet, hade varit Almas galoscher. Brevet hade de läst, men nu bad Amanda Lydia att läsa det ännu en gång. Lydia började läsa:



”Kära Amanda och Lydia

Jag återlämnar härmed Almas kläder, jag tycker att de hör mera hemma hos er än hos mig. För ett år sedan gick er syster ut för att träffa mig, hon hade något viktigt att berätta sade hon. Nere vid ån träffades vi, och det hon hade att berätta för mig chokade mig så djupt att jag såg ingen annan utväg. Hon sade att hon väntade mitt barn. Det kunde jag inte på några villkor acceptera, det fick inte vara så.

I det ögonblicket påminde Alma väldigt mycket om min döda mor. Bemästrande och bestämmande. Hon försökte tvinga på mig ett ansvar som jag inte var redo att ta på mig. Hon sade att barnet skulle födas om fyra månader, och att hon vägrade att adoptera bort det.

Amanda och Lydia, ni skall veta att Alma svek mig. Aldrig hade jag trott att hon längre skulle kunna bli havande. Som jag ser det, ljög Alma för mig, för att sedan pressa på mig ansvaret, som jag inte var redo att ta.

Det uppstod en kamp mellan oss, på liv och död. Det bara måste bli så, varför måste hon vara så oresornerlig? Varför kunde hon inte förstå?

Alma stretade emot. I kampen mellan oss två, på liv och död, for kappan och galoscherna av henne. Jag samlade ihop kläderna och tog med mig dem hem, jag visste inte vad jag skulle göra av dem. Kläderna, som jag har förvarat längst bak i garderoben har plågat mig under ett års tid nu och gett mig mardrömmar.

Därför returnerar jag dem nu. Jag vill inte ha på mitt samvete att behålla dem. Jag vill bli fri och utan skuld. Allt var Almas fel.

Er tillgivne, Per Stenfors”


-------

Halloweenaftonen, del 6

Amanda linkade mödosamt mot ytterdörren, katten jamade högljutt där ute och ville bli insläppt. Vad gikten i fötterna var besvärlig en kväll som denna. Nordanvinden som nästan lyfte taket av huset, gjorde gikten så skärande att det var ett helt företag att komma sig fram till ytterdörren.


Katten jamade allt högre. Det lät riktigt som att han skrek därute. Kunde en katt skrika så? Det lät ju som en människa. Så skärande. Amanda hade äntligen sluppit fram till ytterdörren och satte handen på det kalla dörrhandtaget.


Det var kallt på den bara marken, isande kallt. Frusna grässtrån, och en storm som gick genom märg och ben. Frusen lera. Kylan, som förlamade kroppen på bara några få sekunder. Det kändes som om hon aldrig skulle klara av att resa på sig igen. Runt omkring kändes det hårt och vasst, och det låg ved över henne också.


Lydia skakade av sig vedklabbarna. Hon måste ha halkat riktigt ordentligt här. Hon tog sig åt sitt värkande huvud, hur länge hade hon legat här? Hon måste ju ha svimmat av och blivit liggande här.


Mödosamt plockade hon ihop veden och började sakta gå mot huset. Oj, vad katten jamade, ja han ville väl in i värmen. Såja, några få steg kvar, så skulle både katten och Lydia slippa in i värmen. Lydia aktade sig noga för att inte halka igen, nu på stentrappan. Plötsligt snubblade hon över något, och föll handlöst för andra gången ikväll. Hon skrek rakt ut, men skriket kom sig inte av smärta ,utan av fruktan.

Halloweenaftonen, del 5

Inne i det allt mörkare köket tände Amanda på flera ljus, för att få det lite trivsammare i den ruggiga kvällen. Hon lutade sig framåt och såg ut genom fönstret, för att se var Lydia fanns. Hon blev länge ute, det kunde väl inte räcka så här länge att hugga lite ved?


Amanda hade redan hunnit dricka ur sitt te, och Lydias te höll på att kallna. Hon suckade lite och rätade på ryggen, och satte tefatet över Lydias tekopp så att den heta drycken inte skulle kallna mer.


Ute på trappan till det gamla trähuset satt systrarnas svarta katt och jamade högljutt. Han frös och lyfte på tassarna, en i taget och ville in i huset. Han hade suttit där ett bra tag nu och jamat, men ingen hörde honom, hans jamande drunknade i blåsten.


Vigt hoppade han över byltet som låg på trappan, han nosade lite på de svarta galoscherna som glänste till i månskenet. Han råkade också trampa lite på brevet om låg instucket under det otympliga byltet.



Väl inne i sitt kök satt mannen under sin skräddarlampa och kände sig nöjd, att gjort var gjort. Han hällde upp ett glas whiskey åt sig och skålade med sin spegelbild i det mörka köksfönstret. Äntligen kunde han gå vidare, det var sannerligen hög tid.

Halloweenaftonen, del 4

Radion brusade och knastrade innan Amanda hittade den rätta stationen. Med monoton röst började nyhetsuppläsaren läsa upp kvällsnyheterna. Nyhetsuppläsaren kunde också berätta att det skulle bli kallt inatt, ända ner till fem minusgrader.


Systrarna visste att de måste hämta in mera ved, för att huset skulle hållas varmt inatt. Lydia reste sig upp med en gång för att få det överstökat. Hon tog på sig sin kappa och yllesjal, och stack fötterna i galoscherna. Med vedkorgen på armen gick hon ut i den blåsiga kvällen, medan den äldre systern reste sig för att värma mera tevatten till dem båda.



Ute på den smala grusvägen, en halv mil från det gamla, gula trähuset, stretade en lång gänglig gestalt på i motvinden. Nordanvinden var kall ikväll, den gick genom märg och ben. Mannen frös om öronen, han försökte hålla händerna över dem, men det hjälpte föga.


Nåja, han hade uträttat det han måste, det som hade plågat honom i ett års tid. Nu var det uträttat, och det kändes gott att Alma äntligen hade fått lite upprättelse. Stel och frusen stretade han vidare i blåsten, nöjd över vad han hade fått uträttat.


Vägen hem kändes genast mycket kortare när han såg skräddarlampan lysa i sitt köksfönster, där bakom nästa krok.

Halloweenaftonen, del 3

De båda systrarna rörde tigande om i sina tekoppar, och mindes yngsta systern Almas begravning, veckan efter Halloween förra året.





Det hade varit kaotiskt utanför kyrkan när Skräddar Per helt sonika hade dykt upp för att närvara vid begravningen. De båda systrarna Amanda och Lydia hade förgäves försökt få iväg honom, så att lite av Almas heder ännu skulle gå att rädda. Det lilla som fanns kvar av den.



Amanda; den äldre av systrarna, hade hyttat med näven åt Skräddar Per att han skulle ge sig iväg, och låta Alma få ett värdigt slut. Många i den lilla skaran utanför kyrkan hade blivit upprörda, och försökte sjasa iväg Skräddar Per, men kyrkvaktmästarn hade ingripit och sade att kyrkan var öppen för alla. Därför hade Skräddar Per suttit längst bak i kyrkan under Almas begravning. Och alla visste varför han hade suttit där. Visste.



- Nej, men nu skall vi väl ta och lyssna på kvällsnyheterna, sade Amanda och ruskade olustig på sig. Minnena, så verkliga de var ikväll. Denna kväll ,för ett år sedan då de hade hört grannens pojke ropa ute på gården, att Alma ligger i ån och att hon håller på att flyta iväg.



De båda systrarna hade rusat ut i den kalla, blåsiga kvällen så snabbt de någonsin kunde ner mot ån. Där höll grannen Gösta redan på att försöka fiska upp den döda kroppen.



Tillslut lyckades han, och nu kunde de se att det var deras yngsta syster som låg död på den frusna marken framför dem. Stel, frusen och kall. Istappar i håret. Halvslutna ögon som blickade dött in i fjärran. Läpparna var blåa, nästan helt vita. Aldrig mera skulle de någonsin kunna berätta vad som egentligen hade hänt; varför deras yngsta syster hade gått ner till ån den här kvällen utan kappa och galoscher. Vad som egentligen hade fått henne att göra så.

Halloweenaftonen, del 2

Den längre av systrarna, som också var den yngre, reste sig och hämtade tepannan från den svarta Högforsspisen. Hon hällde upp av den rykande heta drycken till sig själv och sin syster. Tysta och i sina egna tankar satt de båda och rörde om i sina tekoppar. Tillslut sa den yngre av systrarna:


- Det är jämna året idag. Precis sådant här väder var det förra året också på den här dagen. Tror du att hon frös mycket innan hon… Och tror du att hon han svälja av vattnet, och månne att det kändes isande kallt i hennes lungor?
- Det är frågor som vi aldrig kommer att få svar på, svarade den äldre systern med lugn och praktisk röst. Hon fick i alla fall en fin och hederlig begravning, det fick vi i alla fall igenom med hedern i behåll.

Halloweenaftonen, del 1

Eftersom det drar ihop sig till Halloween vilken är en av mina favorithögtider, tänkte jag passa på att publicera en av mina noveller här.



I den lilla avlägsna byn var det Halloweenkväll. Det var mörkt överallt, så nära som på någon lampa här och var i någons köksfönster. Det var ganska glesbebyggt i byn, och invånarna här var mest äldre människor, som bodde under ganska fattiga förhållanden.


Den isande nordanvinden blåste kallt runt knutarna på det gamla gula trähuset nere vid ån. Huset var inte i det bästa skicket; den gula målarfärgen flagnade, stentrappan var sned och det gröna plåttaket dundrade i stormen.


Inne i husets kök satt två äldre kvinnor. De var systrar och hade bott här i huset under hela sitt liv. Föräldrarna var döda sedan många år tillbaka. Den tredje systern som också hade bott i huset under hela sitt liv, var död sedan ett år tillbaka.


Systrarna satt tysta vid köksbordet i det halvmörka rummet. De hade tänt levande ljus lite här och var i köket, och i den lilla farstun. Det gällde att spara på elektriciteten, för systrarnas pensioner var inte särskillt höga. Ibland behövdes också pengarna till olika reparationer av huset, gammalt och i dåligt skick som det var.

Kvällsfunderingar

Imorgon börjar jag då jobba igen efter min två veckors långa sjukledighet. Det skall nog bli bra att komma in i normala rutiner igen, fast sjukledigheten har nog varit ack så välbehövlig.

Det har varit en hel del att göra ikväll, från och med imorgon skall ju allt rulla på igen.

Klädtvätt, strykning, kolla upp läxläsning, städande av huset, hämta sonen från flickvännen osv...

Så länge man är sjukledig kan allt bara flyta på, och man kan ta det som det kommer. Nu är det slut på det, man kan ju inte åka iväg från jobbet hur som helst ifall något krisar. Jag tror att det blir ännu mera uttalat i en familj där båda föräldrarna jobbar skiftesarbete, man måste planera ALLT på förhand.

Imorgon börjar verkligheten igen, ha en bra vecka alla!

Skriver...

Igen krånglar det med överförandet av bilder, det får väl duga med denna bild då eftersom den kunde jag iallafall få in.

För tillfälle håller jag på och skriver en del, därför har bloggen min gått på sparlåga under de senaste dagarna.

Jag är dock inne och läser varje dag, alla jag har länkade till besöker jag nog.

Återkommer...

Stooorm...

Det krånglar med bilder och det krånglar med inläggen. En massa underligt blir det bara, jag tror jag har lagt in några konstiga inställningar vid "nytt inlägg".

Bilden här är ändå inlagd med flit!

Så här såg det ut sent igår kväll när det ösregnade. En av utelamporna på vår bakgård, i vars sken studsmattan blänker till, inte desto mera konstnärligt! Verkade som småruggigt väder redan då, fast det var inget emot vad det skulle bli senare på morgonkvisten.

Imorse vid sextiden bröt den loss. Stormen.

Hur den har regerat utomhus har jag ännu inte sett över, men man kan ju tänka sig.

Här inne då, kvart över sju imorse:

"Mamma, lampan i köksfönstet FLÖG UT OCH NER PÅ KÖKSBORDET när jag försökte tända på den! Och kylskåpet och frysen har slocknat, och inga lampor alls funkar i köket."

Nu är det så att jag själv är väldigt oteknisk när det gäller elskåp. Så mycket hade jag ju fattat, att någonslags säkring hade gått. Där stod jag och glodde in i elskåpet och på klockan, och var tacksam över att maken kommer hem om tio minuter. Frysen hade ju för sjutton stannat, i värsta fall skulle väl vattnet börja forsa ut därifrån (om någon timme, alltså).

När maken kom hem, vippade han upp knappen som det stod K 13 på. Allt funkade igen! Utom lampan i köksfönstret, som hade flugit ut och ner på köksbordet då. Delar av själva glödlampan satt ännu kvar inne i lampskärmsdelen, det måste ha varit en jäkla smäll!

Och var är Nisse då? Min katt har inte synts till på hela morgonen, hoppas han visar upp sig snart!

Det gamla dårhuset, del 6

Vad nu? Malena stötte mot något hårt med foten just när hon skulle stiga ner för första trappsteget. Hon skulle just lyfta foten över det, när hon fick en lätt puff framåt så hon for ner på knä, och en kall vind drog igenom rummet.



- Nej hu vad otäckt här är, sade den ljushåriga flickan. Nu sticker vi hem. Det är ju iskallt här. Precis som om det blåser härinne.



Malena böjde sig ner över det som hon hade varit nära snubbla över. Hon lyfte upp tavlan. Signes tavla hade hela tiden legat här och de hade inte märkt det i mörkret. Vilken tur att de inte hade trampat på den! Malena tryckte tavlan mot sin kropp och kände igen en kall vindpust. Skönt att slippa härifrån.



En stund senare stod de fyra ungdomarna ute vid den upplysta landsvägen och andades andfådda. Efter att Malena bara så där hade hittat tavlan, hade de alla sprungit ut ur huset så snabbt de bara kunde.



Nu visste de säkert; det spökade i det gamla dårhuset, det var ingen skröna som någon hade hittat på bara för att traktens ungdom skulle hålla sig borta därifrån.



Andfådda beskådade de tavlan. Den såg inte speciellt märkvärdig ut tyckte ungdomarna, tavlan var säkert inte ens värdefull.



- Onödigt att vi gick dit och skitade ner oss för en gammal tavlas skull, sade Robin och strök med händerna mot sina byxben.
Och du då, sade han till Malena, som går och bär på den där gamla dammiga tavlan, var beredd på att tvätta upp dina kläder ikväll!



Malena såg ner på sin jacka och tavlan, och märkte till sin förvåning att tavlan inte hade det minsta lilla dammkorn på sig. Inte heller på hennes jacka fanns det ett endaste dammkorn, där hon just hade tryckt tavlan mot sig.



Bakom ungdomarna blåste den kalla höstvinden, hu så spöklikt det var här ute på landsvägen också! Precis som om någon jagade på dem hemåt.



Signe log. Nu kunde hon gå vidare. Hon måste bara få röra vid Malena en sista gång. Hennes älskade barnbarnsbarn! I den kalla, blåsiga kvällen kände Malena en varm smekning mot sin kind, och som om någon hade kramat om henne bakifrån.



En änglakram.



------

Det gamla dårhuset, del 5

Nu hade flickorna tröttnat på sökandet. Det var ju också så mörkt, att man inte längre kunde söka heller. Dessutom var det ju bara fånigt, att på det här sättet bryta sig in i ett hus, för söka efter en tavla som Malena bara hade drömt om.


Att man drömde samma sak upprepade gånger, det behövde väl inte betyda något. Det kunde väl vem som helst göra, tyckte den ljushåriga flickan som nu försökte övertyga Malena om att ge upp sökandet.


Malena såg sig ännu några gånger planlöst omkring, och tyckte också att de kunde väl lika gärna ge upp. Det skulle ju i vilket fall som helst snart vara beckmörkt här inne, och ju mörkare det blev, desto kusligare blev det. Flickorna vände om, och började gå mot trappan som ledde tillbaka ner till undervåningen.


Nej! Vad var nu detta?! Skulle inte Malena hitta tavlan heller?


Hon och hennes ljushåriga kamrat hade nu börjat gå tillbaka mot trappan, hand i hand, sakta och försiktigt så att de inte skulle snubbla över något i mörkret.


Signe samlade ihop all sin vilja, all sin önskan, nu fick inget gå fel. När hon öppnade upp sina ögon, ögon som egentligen inte existerade, kunde hon nöjt konstatera att tavlan inte längre hängde på väggen i bakre rummet.


Signe log belåtet. Hon kunde återvända. Bara en sak till återstod. Malena måste ju säkert få tavlan med sig. Tavlan hon hade kommit hit för att hämta. Den fick inte bli kvar här.

Det gamla dårhuset, del 4

Nu hade de två flickorna klättrat upp längs den mörka, branta trappan till husets övrevåning. Villrådiga såg de sig omkring i det halvmörka rummet, och nu skymde det snabbt utomhus.


Vad här var dammigt och ödsligt! Här, i det första rummet som de kommit fram till här uppe, fanns ett gammalt, lågt stålbord på hjul. En slags sjukhuskärra som man kunde sätta rena lakan på, när det var dags att bädda rent i sängarna.


Två pinnstolar stod längs med väggen, och en skranglig säng längs den andra väggen. På väggarna gapade det dock tomt, så nära som på en almanacka från år 1960. Flickorna gick tätt tryckta intill varandra, vidare in till nästa rum för att fortsätta sitt sökande av tavlan.



I nedrevåningen hade pojkarna heller ingen tur. Allt de kunde hitta var en hel del bråte. Gamla muggar i stål, som hade använts för att de sinnessjuka ibland under sina raserianfall, slängde mjölkmuggarna i väggen. En stor matportör som hade använts vid soppdagar. En vattenkanna i stål.



Ingen tavla syntes till, fast nu började det bli så mörkt, att det började bli svårt att se ordentligt.



I sista rummet på övrevåningen där den vackra tavlan hängde, hade ännu ingen sökt. Rummet var täckt av damm. Sängen, pinnstolen och det lilla bordet vid fönstret, möbler som kommunen inte brytt sig om när de byggde det nya åldringshemmet i kommunen. Ett nytt hem för åldringarna, och de sinnessjuka flyttades till ett sinnessjukhus dit var de hörde hemma.



Som om tid och rum inte längre existerade, såg Signe sig själv stå framför sin igendammade tavla. Luften darrade och vibrerade, och Signe kände sina händer så svagt, så svagt ta form och finnas till. Bara lite till, bara lite till, Signe kände hur det bultade och vibrerade i hela hennes väsen.



Snart skulle Malena komma för att hitta tavlan, och då skulle tavlan var ren och fin till henne. Med ett finger, som egentligen inte existerade, förde Signe sina
fingrar längs tavelramen. Fram och tillbaka. Med en andedräkt, som heller inte borde ha existerat blåste Signe dammet av tavlan.



Såja. Nu var tavlan fin. Nu kunde Malena och hennes vänner komma och hämta tavlan. Och Signes själ skulle äntligen få ro.

Det gamla dårhuset, del 3

Rummena på övrevåningen var inbäddade i damm och spindelnät. Några få kvarlämnade möbler från en svunnen tid stod övergivna. Tiden verkade länge ha stått stilla här, döda flugor och spindlar låg på fönsterbrädena och i drivor på golvena.


På ena väggen, i övrevåningens bakre rum, hängde en tavla föreställande en gård. Ett rött hus, några betande kor bakom en gärdesgård. Huset låg nere vid vattnet, och korna betade förnöjsamt av det gröna, frodiga gräset. En vacker tavla.


Tavlan hade målats av den unga Signe, en blyg, skör flicka som hade kommit att bo här i det gamla dårhuset under nästan hela sitt liv.


De efterkommande släktingarna skulle säkert ha uppskattat tavlan. Det hade också varit meningen att Signes son skulle ha tavlan, men Signe hade dött hastigt och då hade ingen kommit ihåg tavlan längre.


Signe hade levt ett sorgligt liv. I aderton årsåldern hade hon insjuknat i skitzofreni, efter att ha fött en utomäktenskaplig son.


Släkten hade inte sett någon annan råd än att sätta Signe på dårhuset. Hon sprang ju utomhus nattetid, halvklädd i bara nattskjortan, hörde röster och pratade med osynliga. Sin nyfödde son brydde hon sig bara sporadiskt om, hon kunde lämna honom ensam i timtal, när hon nattetid sprang ute längs vägarna som en osalig ande.


Det blev Signes mor som fick ta hand om den lille nyfödde, och Signes far skötte om så att Signe kom till dårhuset. Vad annat kunde de göra? Signe var ju helt vansinnig.


Hon hade varit underlig i hela sitt liv den flickan, skygg som en hind och ägnade sig åt de mest märkliga intressen. Kunde sitta i skogen och peta i kottar i timtal, och bara muttra för sig själv.


Eller så målade hon tavlor. Det var hon i alla fall duktig på. Fast hon målade så bisarra tavlor efter att hon hade insjuknat, ingen visste ju riktigt vad de föreställde.


Men Gertrud, som hade arbetat som tvätterska på det gamla dårhuset, berättade att Signe ibland målade riktigt vackra tavlor. Då, när Signe hade bra perioder, målade hon riktigt fint. Som tavlan av hemgården, där korna var utsläppta på bete nere vid vattnet.

Det gamla dårhuset, del 2

- Det var nära ögat, det! Den långe ynglingen, som såg ut att vara i femtonårsåldern rätade upp sig. Vad sjutton håller gubben hunden lös för egentligen?


Pojken borstade dammet från sina byxor. Det fanns ett tjockt lager damm på golvet där de fyra ungdomarna hastigt hade kastat sig ner, när hunden utanför plötsligt hade fått upp korn på dem.


- Glöm honom, han är rätt gullig egentligen, sade den ena av flickan, hon med långt ljust hår. Han brukar vara hemma hos oss ibland och ha hunden med sig. Och vad står vi här och snackar om, det börjar ju skymma. Sätt fart på. Malena! Det är din gammefarmors tavla vi har kommit hit för att hämta.


- Jo, svarade den andra flickan, som kände sig lite olustig över att vara här, inne i det gamla dårhuset, nu när det snabbt började skymma utomhus. Hon satte armarna i kors om sin smala kropp och huttrade. Förde det mörka håret bakom öronen.


- Hur svårt kan det vara egentligen? Den långe ynglingen som verkade vara gängets ledare var otålig nu. En tavla borde ju synas. I bästa fall hänger den väl kvar på väggen någonstans. En tavla hittar man lätt i ett tomt hus. Jävlar, vad det är mörkt här. Vi delar på oss, så går det snabbare! Jag och Robin söker här nere, sade han och nickade mot den kortare blonda pojken, så går ni tjejer dit upp.


Flickorna såg tveksamt på varandra, varför måste just de gå upp till övrevåningen för att leta? Upp för den mörka trappan som mest liknade en brant stege.


- Sätt fart på, kommenderade den långe ynglingen och föste iväg flickorna mot den branta trappan. Det är din tavla vi söker Malena, minns att den säkert är värdefull, och lite pengar sitter ju aldrig fel!