lördag 15 augusti 2009

Ur min dagbok, del 5

Vid kris blir småsaker, som att på egen hand klara av att gå genom en kulvert jättevärdefullt. Det är inte längre en självklarhet.







Hösten 2006



Kulverten som låg framför mig var lång och alldeles folktom. Bara golvet, stenväggarna och lysrören i taket så långt ögat nådde.



Jag svalde. Framåt, gällde det att tänka nu. Med ena handen tog jag stöd i den skrovliga stenväggen och började försiktigt stapla mig framåt.



Det gick långsamt, för nu mådde jag rejält dåligt. Nu skulle jag lätt ha kunnat spy, men det kunde jag ju inte göra här, på golvet i kulverten. Hur skulle det ha sett ut, med en hög av spyor här?! Och inte skulle jag ju heller orka ta itu med att torka upp efter mig, att börja söka efter några trasor var inte att tänka på, när jag knappt klarade av att flytta benen framåt.



Jag gick framåtböjd och magen krampade. Det susade i öronen, men jag försökte koncentrera mig på att jag snart skulle nå hissen som skulle ta mig en våning ner.



Väl inne i hissen lutade jag mig mot väggen och pustade jag ut. Äntligen fick jag stå stilla en stund. Alldeles för snabbt kom hissen ner och dörren öppnades.



Igen var det dags för en ny lång sjukhusgång. Nu gick det lättare, snart var jag framme, snart var jag framme...



Äntligen nådde jag akutintaget, och jag kände mig jättenöjd över att jag hade klarat mig ända fram utan att börja spy.



Jag anmälde mig vid disken, och blev visad att sätta mig ner på en bänk i väntrummet nära anmälningsluckan. Där satt jag ihopböjd med huvudet mellan knäna och kallsvettades, medan jag undrade vad som skulle ske härnäst. Jag orkade inte ens bry mig om alla andra patienter i väntrummet, som nyfiket stirrade på mig klädd i mina vita sjukhuskläder.



Jag var framme, jag var framme, jag hade klarat av att gå ända hit, och bara det kändes som en seger.



Bara jag inte hade mått så här illa.



Fortsättning följer...

10 kommentarer:

Anonym sa...

Kuän ent du druä ut pö e liiiiti mejr? ;03

Smörblomma sa...

Anonym: Nej. Allt måste fram ;03.

Och det är konstigt, nu när jag går igenom det igen, så börjar jag minnas saker och små detaljer som hände, som jag trodde att jag hade glömt bort...

Det är väl så att man skyddar sig mot det hemska, och man minns det igen när tiden är mogen...

Fenixmonas sa...

Godmorgon i stugan denna måndag! Du måste vara envis som tog dig fram, men varför agerade de inte direkt och fick in dig på ett rum...Kramiz Fenixmona

annepauline sa...

Men usch, så hemskt, vilken pärs. Man tror alltid in i det längsta att det inte ska vara så farligt och så kommer man till en punkt när man förstår att nää ä, nu är nånting riktigt på tok.

Smörblomma sa...

Fenixmona: Godmorgon!
Ja, jag tog mig fram för att jag måste, fast jag nog ett par gånger tänkte att "jag vänder om, jag kommer ändå aldrig att orka ända fram..."

Jag har också funderat på varför de inte agerade direkt, jag hade ju ändå ätit giftsvamp.
Kanske fattade de inte heller hur illa ställt det var, jag hade ju ändå kommit mig dit på egen hand, gåendes ;)

I och för sig hann jag bara sitta på den där bänken i två minuter, ungefär... Kramiz



annepauline: Ja en pärs var det verkligen.

Ja precis så var det: in i det längsta ville jag inte ta till mig att det var sant, jag VILLE INTE att jag hade ÄTIT GIFTSVAMP :(
Fast verkligheten kommer ju ifatt en, förstås.

Fenixmona sa...

Tänk så lätt det är att vara efterklok...när allt summeras så ser man oftast vad som kunde gjorts annorlunda...Kramiz

Smörblomma sa...

Fenixmona: Jo, jag skulle nog göra annorlunda om det hände igen :) Fast i och för sig tror jag att allt hade gått ännu värre om jag hade råkat ha ledig dag.

Augusta sa...

Oj, envisa kvinna. Men det var nog din envishet som rädda dig. Men det måste ha varit en hemsk upplevelse. Kände riktigt själv hur illa du mådde i gångarna till akuten.
Kram

Fenixmona sa...

Godmorgon i stugan vännen! Nu är även gubben engagerad och väntar med spänning på fortsättningen! Kramiz

Smörblomma sa...

Augusta: Ja, det var väl envisheten som räddade mig, och det var nog jättehemskt. Skall försöka få in fortsättningen idag. Kram



Fenixmona: Godmorgon på dig med, vännen :)Kul att ni bägge är engagerade, skall försöka få in fortsättningen idag. Kramiz