Ur min dagbok, del 3

Förnekelse. Förtvivlat griper man efter förnekelse, hoppas att det inte är sant, att det inte var så farligt.

Hösten 2006

Sådär ja. Nu var kantarellstuvningen färdig. Nog var detta kantareller alltid, nu såg det riktigt läckert ut! Nu kom maken hem också, så bra då kunde han ju också få.

När han kom in, stod jag alltså med kantarellstekpannan i handen som en riktig husmor. Men han ville inte ha, sade att han inte åt svampar! Ja men, då fick jag väl ha allt för mig själv då.

Det var riktigt mycket jag hade skördat idag, en halv tallrik blev det när jag hällde upp det. En riktigt perfekt lunch, det skulle inte behövas något annat till.

Det såg riktigt läckert ut, men riktigt gott smakade det inte, det var nästan lite surt istället. Skulle kantareller verkligen smaka så här? Äsch, men nu skulle man inte vara kinkig, någon giftsvamp kunde det väl inte vara frågan om, de borde väl smaka beskt istället.

Jag åt alltså upp allt.

Genast efter måltiden ångrade jag mig. Något var fel, det visste jag på något obestämt sätt. Inte för att jag mådde dåligt på något sätt, men ändå visste jag.

Jag tog svampboken och sökte. Genast jag såg bilden, visste jag. Tre kors (ett inom parentes) och farligt giftig, stod det i boken. Giftet lagras i kroppen vid förtäring. Sjukdoms- och till och med dödsfall har rapporterats.

Pluggskivling. Jag hade just ätit en halv mattallrik med pluggskivling. Inte alltså bara smakat på svampen.

Måste jag kanske försöka spy upp svampen nu då? Säkert bäst så.

Men det blev inget av med spyandet, ingenting kom upp. Kanske det inte var så farligt då, om det skulle vara frågan om ett verkligt farligt gift, skulle väl kroppen själv göra allt för att bli av med det? Och jag mådde ju inte alls dåligt heller, bara obehagskänslan i magtrakten som fanns där och berättade att något var fel, allvarligt fel...

Jag beslöt mig för att åka till jobbet, jag ju mådde helt bra. Fast jag nu hade ätit giftsvamp skulle jag väl klara av det, allt kändes ju helt okay. Säkert hade jag stark fysik, eftersom jag inte kände något.

Jag vinkade adjö till maken, som frågade om jag hade ätit svamparna. Jag svarade att jag hade ätit upp allt. Jag nämnde inte något om att de hade smakat surt.

Fortsättning följer...