Ur min dagbok, del 11

Hem, hem till det normala! Det känns väl inte normalt så länge man måste ligga fastkopplad till en droppflaska heller?!







Hösten 2006

Jag vaknade av att jag hörde dova ljud och röster. Var var jag, varifrån kom alla rösterna? Och allt slamrande i porslin?

Min blick föll på min rumskamrat mitt emot mig som nu hade vaknat, och med ens mindes jag. Giftsvamparna. Så skönt det hade varit att för några ögonblick kunna glömma dem. Jag satte mig försiktigt upp i sängen, det gick ju riktigt bra att sätta sig upp idag.

Ett mörkhyat biträde kom in med frukost till min rumskamrat och mig. Hon log vänligt mot mig, och småpratade lite lågmält, frågade hur jag mådde och så.


En blond sköterska kom in med morgonmedicin till rumskamraten, och mig mätte hon blodtrycket på. Nu hade blodtrycket sjunkit lite. Yess! Säkert skulle jag kunna åka hem idag.

Jag försökte att se riktigt frisk och hurtig ut när jag åt min frukost. Allt gick ner utom smörgåsarna. Det krampade i magen när jag hade ätit, men jag lade mig hastigt ner i sängen för att vila. Inte sjutton skulle jag väl börja spy igen?


Nu blev det också tal om att sätta ännu en droppflaska att droppa åt mig, men nu lovade jag att jag skulle dricka istället. Vad som helst bara jag slapp nålen i högra handen, man fick väl inte åka hem om man ännu behövde dropp heller?!


Så nu skärpte jag till mig rejält.


Jag hade överlevt skräcken jag känt i magtrakten, då genast, när jag förstod att jag hade ätit giftsvampen igår vid lunchdags.

Jag hade överlevt Golgatavandringen genom kulverten, från jobbet till akuten utan att klappa ihop.

Jag hade överlevt det äckliga att spy upp ett halvt ämbare med giftsvamp.

Jag hade överlevt att i timtal ligga fastkopplad till övervaknings apparatur, när jag mest av allt hade velat krypa ur skinnet.


Nu gällde det bara att tänka framåt.


Nu ville jag hem.


Fortsättning följer...