fredag 21 augusti 2009

Ur min dagbok, del 9

Nu kändes det äntligen som att jag hade tagit in det som hade hänt. Skrämmande, jag hade ju kunnat dö! Och det kunde jag väl ännu också, faran var väl ännu inte på något vis över?!







Hösten 2006

En ny doktor steg fram bakom min skärm. Han såg stressad ut, det fanns väl mycket jobb på övervakningen ikväll, vi var ju många som låg bakom våra skärmar.

Doktorn sade att jag skulle flyttas till en avdelning, att tillståndet var någorlunda stabilt nu. Just så, då blev det till att övernatta här på sjukhuset då, tänkte jag. Det ansåg doktorn var bäst, jag behövde ännu vätskedropp och övervakning.


Nu fick jag också äntligen kontakt med hemmafolket på telefonen! De blev ganska skärrade, det är ju klart när frun och mamma ligger förgiftad på sjukhus, när hon istället borde ha varit på sitt jobb! De tyckte hur som helst att det var bra att jag skulle stanna kvar över natten.

Nu flyttades jag över från britsen till en sjukhussäng, och droppflaskan hängdes på en droppställning. Övervakningsapparaten slapp jag, vilket kändes oerhört skönt.

För tredje gången ikväll hörde jag skötare till skötare rapport läsas angående mitt tillstånd, nu skullle ny personal igen ta över. Genast när jag kom upp till min avdelning, greppade jag droppställningen med ena handen ,och stapplade iväg med den rullandes framför mig till toaletten bara för att få röra på mig.

Så skönt att få röra på sig igen!


Mitt rum var var ett fyra personersrum, och vi var två patienter i rummet. Min rumskamrat var lite äldre än mig och i ganska dåligt skick.


Ännu mera kol att dricka dukades fram till mig, och blodtrycket och febern mättes igen. Högt blodtryck och feber hade jag ännu, men nu slapp jag ju iallafall att röra på mig! Nu fick jag också försäkrat att ingen magpumpning behövdes, all svamp hade säkert redan kommit upp, och allt kol jag hade druckit hade jag ju fått behålla.


Nu dök också min man upp med min handväska som han hade hämtat från mitt jobb. Förvirrat såg jag på klockan och såg att den redan var halv tio! Så konstigt, hade tiden verkligen gått såhär snabbt?


Det måste säkert ha känts konstigt för honom också, jag skulle ju faktiskt lika väl ha kunnat vara död nu. Det blev lite känslosamt, och jag var tacksam över att han inte hade barnen med sig. Om det skulle gå så att jag hastigt blev sämre inatt, skulle barnen iallafall inte behöva ha några sista minnen av mig, sönderstucken i armarna och droppet med slangen instucket i handen.


Det kändes ensamt när maken hade gått.


Fortsättning följer...

10 kommentarer:

Mona sa...

Godmorgon i stugan denna strålande fina söndag! Jag kan tänka mig att de blev chockade i familjen! Kramiz Fenixmona

Augusta sa...

Livet kan snabbt förändras. Det tycker jag är läskigt. En stunden är allt bra, nästa ...
Trevlig dag! Kram
Kommer och läser fortsättningen :)

annepauline sa...

Så skönt att du slapp magpumpningen, det kan inte vara roligt, fyyy. Men att inte få åka hem utan vara kvar på sjukhus en natt är ju inte heller kul.Tack och lov att du klarade dig så bra som du gjorde, det kunde faktiskt ha gått riktigt illa om du tex haft sämre fysik.

Kent sa...

Ja men va blev det av dig??

Smörblomma sa...

Fenixmona: Godkväll på dig!
Ja de blev chockade, min man kunde inte alls sova på natten efteråt. Han trodde att jag skulle dö! Kramiz



Augusta: Visst är det läskigt. Och det går så himla snabbt när det händer. Ha det trevligt du också och krya på dig! Kram



annepauline: Ja, jag var bara såå lättad när jag fick höra att det inte skulle bli någon magpumpning. Ärligt talat vet jag inte om jag hade klarat av det, med mitt höga blodtryck och allt.

Och tänk om barnen hade ätit av min svampstuvning :(



Kent: Här är jag! Jag är bara så himla upptagen för tillfället ;)

Fenixmona sa...

Godkväll vännen! Nu har gubben läst i kväll och han tycker att spänningen är olidlig, värre än kommisarie Morse, säger han! Kram på dig!

Olivia sa...

Var blev fortsättningen av???

Smörblomma sa...

Fenixmona: Godmorgon! Det är vackra morgnar nu, precis samma väder som den morgonen när jag för tre år sedan plockade giftsvampen, minnena kommer ju onekligen tillbaka.

Vad kul att gubben gillar läsningen; kommisarie Morse, det var inget dåligt betyg det :) Fortsättning kommer! Kramiz



Olivia: Den koommmer!! Är bara mycket på G just nu :)

Mona sa...

Godmorgon i stugan denna onsdag! kramiz Fenixmona

Smörblomma sa...

Fenixmona: God eftermiddag! Yngste sonen och jag är just hemkomna från en riktig stadsrunda: doktorn, biblioteket, klädaffären, mataffären, apoteket... Vilken lycka att man lever och får göra allt detta :) Kramiz