Ur min dagbok, del 9

Nu kändes det äntligen som att jag hade tagit in det som hade hänt. Skrämmande, jag hade ju kunnat dö! Och det kunde jag väl ännu också, faran var väl ännu inte på något vis över?!







Hösten 2006

En ny doktor steg fram bakom min skärm. Han såg stressad ut, det fanns väl mycket jobb på övervakningen ikväll, vi var ju många som låg bakom våra skärmar.

Doktorn sade att jag skulle flyttas till en avdelning, att tillståndet var någorlunda stabilt nu. Just så, då blev det till att övernatta här på sjukhuset då, tänkte jag. Det ansåg doktorn var bäst, jag behövde ännu vätskedropp och övervakning.


Nu fick jag också äntligen kontakt med hemmafolket på telefonen! De blev ganska skärrade, det är ju klart när frun och mamma ligger förgiftad på sjukhus, när hon istället borde ha varit på sitt jobb! De tyckte hur som helst att det var bra att jag skulle stanna kvar över natten.

Nu flyttades jag över från britsen till en sjukhussäng, och droppflaskan hängdes på en droppställning. Övervakningsapparaten slapp jag, vilket kändes oerhört skönt.

För tredje gången ikväll hörde jag skötare till skötare rapport läsas angående mitt tillstånd, nu skullle ny personal igen ta över. Genast när jag kom upp till min avdelning, greppade jag droppställningen med ena handen ,och stapplade iväg med den rullandes framför mig till toaletten bara för att få röra på mig.

Så skönt att få röra på sig igen!


Mitt rum var var ett fyra personersrum, och vi var två patienter i rummet. Min rumskamrat var lite äldre än mig och i ganska dåligt skick.


Ännu mera kol att dricka dukades fram till mig, och blodtrycket och febern mättes igen. Högt blodtryck och feber hade jag ännu, men nu slapp jag ju iallafall att röra på mig! Nu fick jag också försäkrat att ingen magpumpning behövdes, all svamp hade säkert redan kommit upp, och allt kol jag hade druckit hade jag ju fått behålla.


Nu dök också min man upp med min handväska som han hade hämtat från mitt jobb. Förvirrat såg jag på klockan och såg att den redan var halv tio! Så konstigt, hade tiden verkligen gått såhär snabbt?


Det måste säkert ha känts konstigt för honom också, jag skulle ju faktiskt lika väl ha kunnat vara död nu. Det blev lite känslosamt, och jag var tacksam över att han inte hade barnen med sig. Om det skulle gå så att jag hastigt blev sämre inatt, skulle barnen iallafall inte behöva ha några sista minnen av mig, sönderstucken i armarna och droppet med slangen instucket i handen.


Det kändes ensamt när maken hade gått.


Fortsättning följer...