Aldrig någonsin har jag kunnat föreställa mig hur det känns när man mår så dåligt, att man helst skulle vilja krypa ur skinnet och klättra längs väggarna.
Hösten 2006
Plötsligt flög jag upp från bänken. Nu skulle svamparna upp och nu var det bråttom. Den utländska kvinnan som satt bredvid mig på bänken och väntade på sin läkartur, såg hastigt upp på mig.
Med snabba steg gick jag igen fram till anmälningsluckan, och väste ur mig något om att jag mådde dåligt.
Jag fick en engångsrondskål i handen och såg mig vilt omkring efter något avskillt ställe. Där borta var ju en dörr öppen till ett sköterskerum, och jag siktade dit. Jag fick framväst att jag behövde något större att spy i för nu var det mycket på gång, det visste jag.
Jag blev invisad i nästa rum och fick en hink satt framför mig. Då kom det. Och kom, och kom, och kom...
En snäll sköterska höll undan mina flätor, annars hade jag ju spytt ner dem också. När jag kände att jag var klar rätade jag upp mig, för att genast igen böja mig ner och fortsätta spyandet.
Efter en stund kändes det som att nu kommer det inget mer, och jag rätade upp mig igen och kastade en snabb blick mot ämbaret. Nästan ett halvt ämbare hade kommit upp, hur var det överhuvudtaget möjligt att spy så mycket?!
Hastigt vände jag bort blicken, jag stod inte ut med att se på giftsvamparna som flöt omkring där.
Men nu kändes det faktiskt bättre! Kanske det var över nu, när jag hade fått upp allt spytt?!
Nu blev jag visad att sätta mig på en soffa mitt emot läkarrummet, vilket ju betydde att jag skulle få gå förbi hela kön där ute i väntrummet. Jag kände mig bara så lättad över att magkramperna var borta, och nu kom två sköterskor fram för att mäta feber och blodtryck på mig.
Blodtrycket hade inte alls sjunkit, det var ännu 165/115 och pulsen var också ännu 115. Feber hade jag plötsligt också fått, 37,4.
Jag blev visad att lägga mig ner på en brits, och sköterskorna sade att jag snart skulle bli inkallad till läkaren.
Det kändes obehagligt att ligga ner, det gick inte alls så jag satte mig upp, för att sedan igen lägga mig ner. Mest av allt kändes det som att jag skulle ha velat krypa ur skinnet, och klättra längs väggarna. Pulsen hackade och jag kallsvettades.
Jag försökte skärpa mig och ligga ner, nu skulle allt bli bra, svampen var ju uppspydd nu.
Förtsättning följer...
9 kommentarer:
Juä, d vuärrrh enguä horböluärrrh d.
Anonym: Nej det var det inte *ryser*
Fast du blev ju ganska dålig du också av ditt växtätande.
Puh, visserligen kom svamparna ut, men kroppen och nervsystemet var tydligen redan förgiftat...huu, så hemskt.
annepauline: Ja, det var en verklig pärs.
Stackars du, kan du verkligen äta ätliga svampar idag? Skulle nog få äckel åt all svamp efter ha spytt så mycket svamp.
Kram på dig :)
Augusta: Nej, jag äter inte alls svamp idag, det smakar helt enkelt inte mer. Och jag som har ätit så mycket svamp förr, det har varit en riktig hobby för mig att plocka svamp på hösten...
Och skulle jag av misstag råka att få i mig bara lite pluggskivling igen, kommer ämnet som ligger latent i kroppen att rusa till angrepp igen.
Det är därför förgiftningen kallas för pluggskivlingsallergi... Kram
Oj, jag kan riktigt känna hur dålig du är...Jag tycker ändå att personalen borde agerat mer...Väntar på fortsättningen!!Kramiz Fenixmona
Stackars dig, som inte kan äta svamp mera...
Fenixmona: Ja, jag kände mig riktigt dålig, skall du veta. Faktiskt har jag aldrig mått så dåligt i hela mitt liv!
Nej personalen agerade nog, hela händelseförloppet gick egentligen jättesnabbt :)
Lite senare blev det trots allt riktigt bråttom. Kramiz
Olivia: Ja, först tänkte jag också så, men faktum är att det inte alls smakar mera :)
Skicka en kommentar