Så förgängligt allt kan vara. Beslut man fattar i sin iver inom loppet av några få sekunder, kan få oerhörda konsekvenser.
Hösten 2006
Nej, här dög det inte att bli sittandes. Jag satte ifrån mig den tomma kaffekoppen, steg upp och gick över den daggvåta gräsmattan. Skorna blev alldeles våta, men det gjorde ingenting, det var bara härligt med morgondagg!
Jag tog en korg med mig, och gick bakom huset för att plocka äpplena som hade fallit under natten. De lyste röda där i gräset under äppelträdet, oj så många det fanns!
När äpplena var plockade hade det blivit riktigt varmt här ute. Jag beslöt att strunta i lövräfsandet, det fick vänta till en annan dag, för nu hade jag blivit riktig svettig.
Istället strövade jag runt på gården, och vidare in i skogen bakom huset. Men vad var nu detta!?
Kantareller? I åratal hade jag förgäves försökt odla kantareller, just här på den här skogsplätten.
Hade odlingen äntligen burit frukt!?
Ivrigt sprang jag in för att hämta en stor skål. Nu skulle det äntligen vankas kantarellstuvning! Synd bara att jag var ensam hemma för att njuta av det goda, men å andra sidan blev det ju mera över till mig själv då.
Jag plockade allt som jag kunde hitta. Här lönades det inte att spara på något, de kunde ju ruttna bort då. Efter all möda med odlingen, ville jag verkligen få med allt!
Oj då, var klockan redan halv elva nu. Bäst att gå in och tillreda kantarellerna då. Nöjt gick jag mot huset, och sparkade av mig skorna på terassen.
Jag tvättade och tillredde svamparna som nu såg lite mörka ut. En snabb föraning om att jag borde ha kastat dem i soppåsen dök upp, men jag viftade hastigt bort den. Vad annat än kantareller kunde detta vara, jag hade ju försökt mig på odlingen i åratal. Förresten hade det ju aldrig ens vuxit några andra svampar just där i skogen, så risken för misstag var nog inte så stor, resonerade jag för mig själv.
Bara det, att det aldrig hade vuxit några svampar där förr borde ju ha fått varningsklockorna att ringa, kan jag tänka så här efteråt.
Fortsättning följer...
10 kommentarer:
Oj, nu är det spännande!!!Jag väntar...Kramiz!!
Fenixmona: :) Kramiz.
Ajaj, alla svampar kan man visserligen äta men vissa bara en gång...
Spännande ....
Kram
Åt du dom??
Du lever farligt! Å andra sidan finns det ingen som överlever livet. :-)
Väntar också med spänning på fortsättningen... *Fnissar* Ha en bra dag!
annepauline: Ja. Så är det, nu vet jag det också. Jag har min starka fysik att tacka att jag lever idag...
Augusta: Ja, det är spännande och värre blir det. Kram.
Kent: JA, jag åt dem, och jag åt upp allt! Ännu idag vänder det sig i magen på mig när jag publicerar detta, mycket tankar kommer upp till ytan, men detta får bli ett slags terapiarbete för mig.
mrwalker: Jag har levt farligt många gånger, du skulle bara veta. Men jag tror faktiskt att det här tar priset.
Olivia: *Fnissar också* Fast det låter högtidligt, så kan jag ändå säga att jag har fått en ny chans här i livet.
Så illa det kunde ha gått!
Här äter vi ofta kantareller.
Mollan70: Tänk det, det kunde ha gått hur illa som helst.
Hos oss äter vi inte svampar alls längre överhuvudtaget, det var ju mest jag som åt förr också.
Och tänk om jag hade förgiftat familjen! :(
Skicka en kommentar