Ur min dagbok, del 5

Vid kris blir småsaker, som att på egen hand klara av att gå genom en kulvert jättevärdefullt. Det är inte längre en självklarhet.







Hösten 2006



Kulverten som låg framför mig var lång och alldeles folktom. Bara golvet, stenväggarna och lysrören i taket så långt ögat nådde.



Jag svalde. Framåt, gällde det att tänka nu. Med ena handen tog jag stöd i den skrovliga stenväggen och började försiktigt stapla mig framåt.



Det gick långsamt, för nu mådde jag rejält dåligt. Nu skulle jag lätt ha kunnat spy, men det kunde jag ju inte göra här, på golvet i kulverten. Hur skulle det ha sett ut, med en hög av spyor här?! Och inte skulle jag ju heller orka ta itu med att torka upp efter mig, att börja söka efter några trasor var inte att tänka på, när jag knappt klarade av att flytta benen framåt.



Jag gick framåtböjd och magen krampade. Det susade i öronen, men jag försökte koncentrera mig på att jag snart skulle nå hissen som skulle ta mig en våning ner.



Väl inne i hissen lutade jag mig mot väggen och pustade jag ut. Äntligen fick jag stå stilla en stund. Alldeles för snabbt kom hissen ner och dörren öppnades.



Igen var det dags för en ny lång sjukhusgång. Nu gick det lättare, snart var jag framme, snart var jag framme...



Äntligen nådde jag akutintaget, och jag kände mig jättenöjd över att jag hade klarat mig ända fram utan att börja spy.



Jag anmälde mig vid disken, och blev visad att sätta mig ner på en bänk i väntrummet nära anmälningsluckan. Där satt jag ihopböjd med huvudet mellan knäna och kallsvettades, medan jag undrade vad som skulle ske härnäst. Jag orkade inte ens bry mig om alla andra patienter i väntrummet, som nyfiket stirrade på mig klädd i mina vita sjukhuskläder.



Jag var framme, jag var framme, jag hade klarat av att gå ända hit, och bara det kändes som en seger.



Bara jag inte hade mått så här illa.



Fortsättning följer...