Ur min dagbok, del 7

Jag har överlevt! Fast måste jag nu iväg till nästa sjukhus?!







Hösten 2006



Dörren mittemot mig slogs upp med ett ryck. I dörröppningen stod doktorn, som för en sekund såg på mig halvsittandes på britsen. Sedan, med en vid gest med ena armen, sade han "kom in".



En sköterska hjälpte mig upp, fast det egentligen inte behövdes, det kändes jättebra att få stiga upp istället för att ligga ner.



Inne i doktorns rum satte jag mig ner på en stol, och igen fick jag förklara att jag tidigare under dagen hade ätit en halv tallrik med pluggskivling. Jag vände och vred på mig på stolen, eftersom det inte alls kändes bra att sitta ner.



Doktorn bläddrade i en svampbok, läste sedan högt några rader om pluggskivlingsförgiftning ur boken. Därefter slog han igen boken med en smäll.



Jag undrade smått oroligt vad som skulle ske härnäst. Inte magpumpning, väl?



Nej, ingen magpumpning, förklarade doktorn. Istället måste jag iväg till ett annat sjukhus, där de hade bättre möjligheter att ta hand om förgiftningar.



Nu började jag vrida mig riktigt ordentligt där jag satt. Ett annat sjukhus? Måste jag? Hur skulle jag slippa dit, då?



Med ambulans, svarade doktorn självklart. Bråttom var det också, för innan jag åkte iväg skulle det först tas hjärtfilm.



Doktorn, två sköterskor och jag förflyttade oss snabbt in i nästa rum. Jag fick lägga mig ner på en brits och fick elektroder fastsatta lite överallt. Ena sköterskan ringde till min arbetsplats och meddelade att jag inte kommer i jobb mera ikväll, att jag nu skulle iväg till nästa sjukhus. Sedan ringde hon och beställde en ambulans för transporten.



Plötsligt kryllade det av folk i rummet, nu visste hela akutintaget om att här ligger en svampförgiftad kollega.



Nu fick jag äntligen stiga upp igen, och fick en flaska medicinskt kol att dricka. Att dricka gick ganska bra, om man tänker på att jag just hade kasta upp väldiga mängder. Jag gick fram till tvättstället i hörnet, och sköljde mig hastigt ur ansiktet. Tog igen en klunk kol ur flaskan och såg mig själv i spegeln.



Du är för fan inte klok, tänkte jag och såg mig själv i ögonen. Se vad du nu har ställt till med! Dina barn hade kunnat bli moderslösa! Det härjade ansiktet i spegeln såg trött och skuldmedvetet tillbaka på mig.



Plötsligt stod ambulansmännen i dörren, och fick skötare till skötare rapport av de som hade tagit hand om mig. En hög papper fick de också i handen.



Nu var det bråttom, iväg skulle vi. Jag tackade sköterskorna och doktorn som hade tagit hand om mig, fast jag egentligen inte ville iväg till nästa sjukhus, visste jag ju att det var det enda rätta. De hade nu gjort sitt, och tagit bra hand om mig.



På vägen ut till den väntande ambulansbilen, passerade jag igen väntrummet, och kände än en gång alla de övriga patienternas blickar på min vitklädda gestalt. Kvällens händelse, kanske på sätt och vis.



Jag rätade på ryggen och tog en klunk kol ur min flaska.



Fortsättning följer...