Ur min dagbok, del 8

Vad skulle hända nu? Hemma trodde de ju att jag var på jobbet, istället låg jag här som ett kolli, fastkopplad till en övervakningsapparat.



Hösten 2006

Ambulansfärden gick hastigt och knyckigt genom stan. Ena ambulansföraren frågade om han skulle sätta på sirenerna, men då svarade jag hastigt att, nej det behövs inte. Så det blev bara blåljusen istället.

Ambulansmannen som satt där bak med mig, frågade hela tiden hur jag mådde. Jag bara nickade sammanbitet och muttrade att, inte så bra, och koncentrerade mig på att inte börja kasta upp igen. Det skulle säkert gå, det var ju inte så jättelång väg.

När vi var framme steg jag på darriga ben ut ur ambulansen. Vi gick in på det större sjukhuset via ambulansingången. Skönt, då skulle jag iallafall slippa sitta i deras väntrum, och ingen skulle behöva tro att jag slapp före kön bara för att jag var vitklädd.

Nu blev jag förd till övervakningen, och blev tvungen att lägga mig ner igen för att kopplas till en övervakningsapparat. Jaha, blodtrycket var ännu lika högt och pulsen ännu lika snabb.

I samma sal, bakom skärmar, låg också andra patienter kopplade till apparater. Vissa var riktigt dåliga, det kunde man förstå utifrån ljuden man hörde.

Jag suckade och försökte tänka klart. I morse hade allt varit som vanligt, en riktigt vacker höstdag. Nu, vid sextiden på kvällen låg jag här, och min familj visste inget. Ingen svarade på telefonen, men jag visste ju att de alla var på äldste sonens fotbollsmatch. Tänk om de hade vetat om att här låg frun och mamma, som mådde så skit att jag mest av allt skulle ha velat slita loss alla elektroder och krypa längs väggarna istället!

Tiden blev ändlös. Ibland korta avbrott när en ny hjärtfilm skulle tas, eller nya blodprov. Jag var redan stucken i båda armvecken, och i ena handleden. En läkare hade också kommit för att titta till mig, och han ordinerade vätskedropp. Därför fick jag en nål instucken i högra handen, och en flaska med slang kopplades till. Mera kol att dricka hade han också ordinerat.

Skulle jag kanske bli tvungen att stanna här över natten, fastkopplad till både vätskedroppet och övervakningsapparaten? Hur i sjutton skulle det gå, att ligga stilla här hela tiden, när man mest ville krypa ur skinnet?

Ibland satte jag mig upp att sitta i sängen, när jag inte stod ut med att ligga ner, men då tjöt apparaten till, och jag måste lägga mig ner igen.

Jag drack av mitt kol, och var glad att jag fick behålla det. Då kanske jag skulle slippa magpumpningen iallafall.

Fortsättning följer...