fredag 14 augusti 2009

Ur min dagbok, del 4

Panikartat förstår man; det har hänt, det har hänt. Jag har ätit en halv mattallrik med giftsvamp, och nu går det snabbt utför.



Hösten 2006

Vid halv två steg jag in på jobbet, ett av traktens sjukhus, och drog fast dörren i lås efter mig. Hej, hej, till höger och vänster, mina jobbarkompisar är trevliga, jag har alltid trivts med dem.

Naturligtvis berättade jag om mitt svampätande, och de rynkade på näsan och tyckte att det lät otrevligt. Fast det kanske inte var så farligt, eftersom jag inte kände av något. Man borde ju genast bli sjuk om man ätit giftsvamp, tyckte de.

Under eftermiddagen malde tankarna i bakhuvudet, men efterhand blev jag allt säkrare på att det hela bara hade varit ett skrämskott. Jag hade klarat mig med blotta rädslan.

Så fel jag hade.

Vid svår pluggskivlingförgiftning börjar symptomen efter två till fyra timmar efter svampintaget. Symptomen är krampaktiga magsmärtor, svaghetskänsla, kallsvettning och blodtrycksförändringar. Hallucinationer och medvetslöshet kan också förekomma. Patienten bör omedelbart uppsöka sjukhusvård.

I lugn och ro satt jag och mina jobbarkompisar på matpaus, nu var klockan halv fem på eftermiddagen. Allt kändes som vanligt när jag åt, och nu kunde jag skratta åt mitt svampätande tidigare under dagen.

Tio minuter senare skrattade jag inte längre. Nu fanns skräcken i magtrakten på plats igen, nu med ökad styrka. Magen krampade på ett sätt som aldrig förr. Jag visste, jag var svampförgiftad.

Nu gick det hastigt nedåt för mig, hörseln började försvinna. Vad fan, jag hade ju ingen kontroll alls över detta längre. Med möda släpade jag mig iväg till kansliet för att mäta blodtrycket.

I kansliet kallsvettades jag och måste sätta mig ner. Det susade i öronen, jag hörde ju ingenting längre. Blodtrycket var 165/115 och pulsen 115. Långsamt fattade jag, det här händer verkligen. Jag har ätit giftsvamp och blodtrycket och pulsen håller på att skena i höjden. Jag svalde och svalde, och kände hur kallsvetten rann ner längs ryggraden. Det vinglade till framför ögonen.

Något måste göras, här kunde jag inte lämna på jobbet, herregud. Jag ringde akutintaget, och de rådde mig att komma dit genast.

Förvirrad över att allt hände så snabbt förklarade jag för mina jobbarkompisar att nu måste jag genast iväg till akutintaget. De blev jätteoroliga och undrade om jag verkligen klarade av att gå dit själv, det var ju ganska lång väg att gå genom gångar och hissar och trappor.

Jag sade att jag orkade nog.

Fortsättning följer...

6 kommentarer:

Kent sa...

Gick du själv fast du var på väg och kollapsa eller kanske du kollapsade förän du kom iväg?

Smörblomma sa...

Kent: Ja jag gick själv, fast jag var på väg att kollapsa. Jag hade nog inte riktigt fattat hur dåligt ställt det var med mig.

Anonym sa...

Tyng urrrrh d ressten nu! Vi venttuärrrh.

Fenixmonas sa...

Å´men herrejösses, var det då ingen av dina arbetskamrater som fattade allvaret i det hela och följde med dig!? Kramiz fenixmona

Augusta sa...

Men så envis du är är, att inte ta emot hjälp av arbetskamraterna. Väntar på fortsättningen.

Kram
PS. Ny musik på bloggen :)

Smörblomma sa...

Anonym: JA, jag skall tynga ur mig!



Fenixmona: Nej, jag tror faktiskt inte att arbetskamraterna riktigt förstod hur illa det var.
Och så hade jag ju själv påstått att jag nog orkade gå själv, och jag kan ju nog vara ritigt övertygande av mig ;) Kramiz



Augusta: Ja, jag hade nog bordat ta emot den hjälpen fick jag senare erfara.
Skall nog lägga ut fortsättningen snart.

Ja, jag beslöt att variera musik lite :) Kram