tisdag 25 augusti 2009

Ur min dagbok, del 10

Så lång natten var, så många tankar som nu kom ifatt...



Hösten 2006


Natten på sjukhuset blev lång. När min man hade gått, hade en sköterska kommit in med en youghurt och ett glas saft till mig. Det gick riktigt bra att äta, bara man tog det sakta och försiktigt, nästan allt gick ner.


Jag pratade också en stund med min rumskamrat, tills hon fick sin nattmedicin och skulle börja sova.


Sedan låg jag där i det halvmörka rummet, och såg upp på min droppflaska som hängde där i droppställningen. Sakta, sakta droppade vätskan ner i min uttorkade, förgiftade kropp.


Det gjorde ont i handen där var nålen satt instucken. Hur jag än vände och vred på mig, och försökte hitta en lämplig ställning för handen, gjorde det ont. Det blev också många vändor till toaletten under nattens lopp, man blir kissnödig av allt dropp. När droppflaskan var tom, byttes den igen ut till en ny, och droppet fortsatte under hela natten.


Liggandes i sängen i mörkret, försökte jag summera allt som hade hänt under de senaste tolv timmarna. Men det gick liksom inte att fatta, att jag ännu för tolv timmar sedan hade levt på som vanligt, helt ovetandes om vad som komma skulle.


Och nu låg jag här.


Jag hade ju klarat mig, av allt att döma. Fast hur mycket inre skador hade egentligen giftsvampen ställt till med som jag ännu inte visste något om, lever, njurar...


Det hade ju tagits en massa blodprover på mig när jag låg på övervakningen, vad skulle de egentligen komma att visa...?


Jag suckade. Utanför de mörklagda fönstrena hördes dovt en bil gå på tomgång, och några dörrar smällde. Vad var klockan egentligen, jaha, kvart över fyra på morgonen. Om några timmar skulle en ny morgon gry...


Min rumskamrat snarkade. Riktigt hårt. Djupa timmerstockar som man drar, när man sover på ett sömnmedel.


Oroligt låg jag och vände och vred på mig. Det höga blodtrycket kändes ännu av, det kändes inte bra att ligga ner. Vid halv sex på morgonen, slumrade jag slutligen oroligt in.


Fortsättning följer...

9 kommentarer:

Karpstryparn sa...

Usch då, en rolig läsning det här. Men å andra sidan skriver jag själv oftast om allvarliga saker, så........

Svar: Absolut, det tycker jag att du ska göra.
*Kram*

annepauline sa...

Jag kan riktigt känna din vånda du kände den natten, var faran verkligen över eller hade något annat hänt i kroppen efter förgiftningen? Och samtidigt kanske en overklighetskänsla: Har det här verkligen hänt mig? - Man vet inget om det som kommer att hända, skönt är väl det, men det isar lite i min mage när jag läser din berättelse, jag får mig en "eftertänkare" som inte är alldeles angenäm en sån här "...tänk om..." känsla om du förstår vad jag menar.

Smörblomma sa...

Karpstryparn: Nej, läsningen är inte så vidare munter, men väl helt sann.

Jag skriver mest som en bearbetning angående det skedda, och också som en varning till andra människor: ät inte svamp ni inte är helt säkra på. En till synes ofarlig svamp kan vara dödligt giftig.

Listen to your mothers. Mamma varnade mig ofta att inte vara så godtrogen angående svamp.



annepauline: Mmm. Overklighetskänslan var i det här läget starkast.

Visst var jag också rädd att något otrevligt skulle ha hänt; att levern eller njurarna skulle ha kollapsat. Det togs ju en massa prover om det, så jag förstod ju att det var fara och färde...

Men egentligen var det först senare som det hann ikapp mig att, jag kanske inte är helt frisk heller, fast alla verkar tro det...

Fenixmonas sa...

Förstår att det blev mycket tankar och rädsla...Var det över nu eller skulle det bli något mer...Kramiz fenixmona

Augusta sa...

Verkligen inte trevligt att inte kunna sova. Samtidigt om det hade hänt mig samma sak kanske jag inte skulle våga somna. Kommer jag att vakna upp igen om jag somnar så skulle jag nog ligga och tänka.
Återkommer och läser fortsättningen :)
Kram

Karpstryparn sa...

Det går nog bra, men värst är oftast väntan.

Svar: Aaah, okej.

Exakt, flyktingar ska rätta sig efter de saker som gäller i det land som de har kommit till. Om de inte klarar av det, vilket de uppenbarligen inte gör, så kan de åka hem igen.
Detsamma gäller ju oss om vi flyttar till ett annat land, missköter vi oss så ska vi ut.

Smörblomma sa...

Fenixmona: Ja, för det var nu här i nattens mörker, som jag fick tid att tänka över allt.

Mest av allt var jag förbannad på mig själv, för att jag hade kunnat vara så korkad att jag hade ätit en halv tallrik giftsvamp... Kramiz



Augusta: Ja, fast jag tänkte egentligen aldrig så, att jag skulle ha kunnat dö i sömnen... Jag hade egentligen aldrig dödsångest...

Jag tror att det var så att när jag låg på övervakningen, kopplade till all apparatur, att jag där bestämde mig för att överleva. Det fanns inte på kartan att jag skulle dö. Inte medan barnen ännu var små och behövde mig.

Ungefär så tror jag att jag tänkte... Kram



Karpstryparn: Ja, natten blev nog lång, där i sjukhussängen. Mycket tankar.

Det borde vara en självklarhet för alla som kommer till ett främmande land, att anpassa sig efter rådande kultur och bestämmelser.

Speciellt om man har fått en fristad.

Fenixmonas sa...

Skrev en kommentar men vet inte vart den tog vägen...Kramiz

Smörblomma sa...

Fenixmona: Så synd, undras vart den tog vägen då... Internet kan ibland var opålitligt :/ Kramiz