Ingrid satt på golvet, gungandes på stjärten i hospitalets stora dagrum. I rummet runt omkring henne fanns tjugo andra kvinnor, alla inne i sin egna värld.
Några surrade och hummade utan att vara medvetna om det. Flera satt på golvet gungandes på stjärten, eller planlöst vandrandes runt i rummet, runt, runt... Några hade också kraftiga tvångsrörelser, och vissa hade egna ritualer de utförde gång på gång, utan något slut.
Ingrid slickade med tungan över läpparna. Om och om igen. Sedan strök hon med handen över vänstra knäet några gånger, för att sedan låsa båda armarna runt benen igen, och sittandes gunga vidare och vidare...
Hon hade blivit steriliserad; tvångssteriliserad. Överläkaren var av den åsikten, att det var bäst att hon inte skulle föra sina sjuka gener vidare. Hon hade ju redan fött en stupid son, så det fanns helt klart svaga gener i släkten.
- Blommorna, blommorna....nynnade Ingrid gungandes på stjärten, när de två vitklädda sköterskorna kom fram till henne med ett halvfullt glas vatten, som den ena rörde om i.
- Det är medicindags Ingrid, sade den äldre sköterskan och satte stadigt glaset till hennes mun, och Ingrid slickade och slickade med tungan över läpparna oupphörligt.
Den yngre sköterskan höll fast Ingrid, och försökte hindra henne ifrån att försöka gunga för mycket. Den äldre sköterskan höll kvar glaset tillräckligt länge vid Ingrids mun, att hon var säker på att Ingrid hade svalt medicinen.
Så där ja. Sköterskorna nickade belåtna mot varandra. Skönt att det gick bra med Ingrid idag, att hon inte hade börjat sparkas och rivas.
2 kommentarer:
Stackars, stackars Ingrid. Det var uselt inom psykvården på den tiden. Frågan är om det är så mycket bättre idag, nåja, lite bättre är det, men psykiska handikap är forfarande något som man skäms över. Varför ska det vara så? - Hur är det nu med Ingrids son och Albert? Har de hamnat på barnhem?
annepauline: Det har ju gått så dåligt och utför med Ingrid. Man kan undra om hon någonsin kommer att slippa ut från hospitalet?
Nej, Albert och Gunnar har inte hamnat på barnhem ännu, tillsvidare bor de kvar hos Alina. Hon är verkligen en kvinna med kämparglöd!
Ja, varför skämms man egentligen över psykiska handikapp? Det är ju en sjukdom bland många andra, som t.ex cancer eller magsår. Och vem skämms egentligen över att ha magsår?!
Ofta är det ju så att när man verkligen mår dåligt psykiskt och behöver hjälp, så skämms man över det, det är verkligen ett föråldrat tankesätt.
Skicka en kommentar