onsdag 6 maj 2009

Arthur, vintern 1924

Vintern hade kommit på allvar, och inne i väckelserörelsens kyrka satt människorna påpälsade. De lyssnade andäktigt till vad predikanten hade att säga idag. Arthur, Ingrid och Albert satt på första bänkraden, och Albert satt och skruvade oroligt på sig.

Idag var det åter igen dags för syndabekännelse för honom. Far hade nämligen fått för sig att det saknades pengar i hushållskassan. Först hade han frågat Ingrid om hon visste något om saken, men hon hade bara sagt att hon inte hade använt något extra.

Därför ansåg far att den skyldige måste vara Albert. Men Albert hade inte tagit något, så han nekade bestämt. Far blev ond, men samtidigt tveksam och nu visste han inte riktigt hur han skulle gå tillväga med pojken. Därför hade han frågat predikanterna i väckelserörelsen om råd.

Predikanterna sade att Albert måste bekänna sin synd. Det var enda vägen till förlåtelse. Dessutom måste pojken också få något straff, för stöld var en allvarlig sak. Arthur var lättad över att predikanterna hade gett honom råd i saken.

Nu var det dags för Albert att stiga fram och bekänna sina gärningar. Arthur förde fram den motsträviga pojken och tvingade ner honom på knä.

Den ena predikanten uppmanade Albert att bekänna, men pojken skakade bara på huvudet. Predikanten uppmanade honom igen, nu med högre röst att erkänna stölden av pengarna. Gråtande skakade Albert på huvudet, han visste ju att han inte hade rört hushållskassan.

Nu började folket i bänkarna, först lågmält och sedan allt högre också uppmana Albert att bekänna. Albert kände hur fars grepp om hans axlar hårdnade allt mer, han satt fast som i ett skruvstäd nu.

Predikantens röst dånade nu i hela kyrkan när han än en gång uppmanade Albert att bekänna sina synder. Fars grepp hårdnade också. Tillslut nickade Albert, och bekände med låg röst. Han ville bara bort härifrån, bort från alla dessa människor i kyrkan som alla tvingade honom att bekänna något som han inte var skyldig till.

Efter bekännelsen nickade alla nöjda. Det var bra att pojken fick lära sig skillnad på rätt och orätt.

När mötet var över trodde Albert att de nu skulle gå hem, men så var inte fallet denna gång. Nu skulle han också få sitt straff. Inför Arthur och Ingrid piskade predikanten Albert tio gånger med livremmen över hans bara rygg. Ingrid såg bort, men Arthur visste ju att det var för pojkens eget bästa.

Sent på kvällen efteråt, när Arthur hade somnat och sov djupt, smög Ingrid sig upp och hämtade linimentflaskan. Hon visste att Albert inte kunde sova när ryggen var så öm. Hon hade redan hört honom gråta i flera timmar nu.

Ingrid strök ovant pojken tröstande över huvudet, och började sedan varsamt stryka in linimentet över hans sjuka rygg.

5 kommentarer:

annepauline sa...

Men vilka djäkla skitstövlar, de är rentav kriminella, såna där "väckelserörelser" finns säkert idag också. De har förvridit huvudet på Arthur, säkert någon av sektmedlemmarna som stulit pengarna på något av deras möten hemma hos Arthur. - Nä, nu får Ingrid ta Albert med sig och dra. Visserligen är inte Albert hennes barn, men, men...

Smörblomma sa...

annepauline: Ja, det kan mycket väl hända att pengarna har försvunnit på det sättet, det enda sektmedlemmarna verkar var ute efter är ju pengar.

Ingrid har mera på G än vi kanske kan ana, men hon är bara så svag och nedbruten efter flera års förtryck från väckelserörelsen.

Vidare är det också hon som får stå för nästan allt arbete på gården, Arthur springer ju mest omkring hos sekten, han.

Propaganda sa...

Sådär ungefär ick det till när de fick häxorna att bekänna sina "synder" också, det piskades upp aggressiv stämning och sedan var det inte svårt att få vem som helst att erkänna vad som helst.

Smörblomma sa...

Propaganda: Ja, och det här är ju egentligen ännu grymmare, eftersom det är en far som "offrar" sin son.

Arthur är helt hjärntvättad, han tror helt på fullt att han gör sin pojke en god tjänst.

Tommy sa...

Skönt att Ingrid har lite medlidande med Albert.