Sverige, julafton 1921
Käre Arthur
Det var länge sedan jag hörde ifrån dig, fastän jag har skrivit flera gånger. Du kanske inte har fått mina brev?
Anledningen till att jag skriver, är först och främst för att framföra den tråkiga nyheten att din far har dött. Fastän Edvin på senare åren mest drack, var han iallafall en god make. Han gav ju mig och pojken tak över huvudet, trots att han visste att Albert inte var hans son.
Vid hans dödsbädd erkände jag för honom att du; Arthur är Alberts far. Först blev Edvin vred, och fick mig att lova att skriva till dig angående Albert. Edvins sista önskan var att du Arthur, skulle ta emot Albert och mig i Amerika och sörja för oss. Edvin visste att här hemma finns ingen framtid för pojken och mig; vi skulle bara bli tvugna att utstå spott och spe.
Edvin lugnade sig när jag hade lovat honom att jag skulle skriva till dig. Fyra timmar senare; igår vid eftermiddagstid somnade han lugnt och stilla in.
Nu ber jag dig Arthur: Kan du ta emot pojken hos dig i Amerika? Mig behöver du inte bry dig om, jag tänker resa till huvudstaden för att ta tjänst där. Men Albert kan jag inte ta med mig dit, därför vädjar jag till dig nu.
Albert är nu fem år gammal, och vet att hans riktiga far bor i Amerika. Han är stolt över det och ser fram emot att få bo hos dig.
Jag vet ju inte hur du har det ställt där borta. Kanske har du familj? Jag utgår iallafall ifrån att det kan vara så. Trots allt vädjar jag till dig: Ta emot din son, ge honom den framtid jag själv inte är kapabel till att ge honom.
Ps. Din yngsta syster Ellen har kommit sig ganska bra upp här i livet. Moster Elna har sörjt riktigt väl om henne, alldeles som om Ellen vore hennes egen dotter. De två har tillsammans öppnat en klädbutik i staden! Ellen är fin av sig nu skall du veta, hon går med näsan i vädret hela tiden! Ds.
Din tillgivna, Emmy
6 kommentarer:
Egentligen kan det väl passa bra att Albert flyttar till dom då dom inte har några egna ungar?
Kent: Ja, det tror jag också, faktiskt. Problemet är väl bara att Ingrid inte känner till något om Albert...
Ooh! Fin ny design här; och trevliga bilder har du också.
Nä! Albert ska inte åka till den där religiösa fanatikern inte. Han kan ju bli likadan. Huhu. Jag vet inte hur det gick sådär för den som stal konfirmationskollekten en gång i världen. Nu står han och predikar himmel och helvete själv.
Propaganda: Ja, jag måste ju börja förnya upp mig här lite :) Det var ju därför jag valde blogspot från första början, för att det skulle bli lättare med designen.
Ja, jag vet inte riktigt hur det skulle bli för Albert där borta, för Arthur verkar ju riktigt ha spårat ur. Han går helt i väckelserörelsens ledband.
Och jag vet inte riktigt hur Ingrid mår heller, det verkar ju mest som om fanatikerna försöker knäcka henne.
Nu har berättelsen tagit flera nya vändningar. Jag var rädd för att Arthur skulle börja supa som sin far och så blev det. Nå, han tog sig ur det i alla fall, det var gott nog. Men han verkar vara en vilsen krake, den här religiösa sekten verkar inte vara bra för honom fastän han inte ser det själv och inte blir det bra om han tar sig an Albert och börjar trumfa detsamma i honom som i Ingrid. Ingrid mår inte bra av detta och inte lär det bli bättre.
annepauline: Ja, Arthur har blivit nykterist, han. Och vilsen är han också, det är ett enda predikande hemma dagarna i ända.
Ibland har väckelserörelsen kvällsmöten hemma hos Arthur och Ingrids, och då passar Arthur på att predika. Han vill jättegärna bli predikant, som ledarna halvt hade lovat honom.
Jag tror också att Albert hade haft det bäst i Sverige, fast han förstås hade fått lida för sitt oäkta ursprung.
Men det är för sent. Albert är redan på väg till Amerika.
Skicka en kommentar