Det var tidigt på morgonen och daggen låg våt över gräset. Solen höll på att stiga upp, och fåglarna hade vaknat och kvittrade sin morgonsång. Klockan var knappt fyra, och de flesta av staden invånare sov ännu.
Arthur låg och vred sig oroligt i sängen bredvid Jane. I vaggan en bit bort låg lilla Jennifer; hans dotter. Jane och Jennifer sov båda två djupt och andades med små pustar.
Arthur andades stånkande. Allt var så overkligt, sov han eller var han vaken? Lilla Jennifer, andades hon verkligen där hon låg? Tänk om Jennifer också var stupid, som Gunnar. Och Jane då, hon såg inte alls vacker ut nu när hon sov.
Arthur vred på huvudet och försökte fästa blicken på Janes ansikte. Plötsligt förvreds hennes ansikte till en gammal häxas. Arthur kände hur det luktade illa om henne.
Plötsligt märkte han att han inte längre låg i sängen, utan stod en bit därifrån. Fast han låg ju där bredvid Jane, han såg sig själv ligga där bredvid henne!
Hur kunde detta vara möjligt!?
Med ett ryck vände sig Arthur på sidan och föll tungt ur sängen. Han låg på golvet och skakade, ja nu låg han iallafall här på golvet och stod inte bredvid sängen längre.
En liten pojkes röst ropade på honom inne i hans huvud. Höll han på att bli tokig?
2 kommentarer:
Vad är det med Arthur? Har han supit för mycket? Nu är han helt klart missnöjd med sin tillvaro. Har han trots allt dåligt samvete för sina andra söner? Eller är det barndomens demoner som hemsöker honom...
annepauline: Det håller på att bära utför för Arthur.
Han dricker mycket, gamla demoner hemsöker honom, samvetet för sönerna pockar på.
Dessutom håller han kontakt med väckelserörelsen ännu, fast nu är det Arthur som terroriserar dem. Predikanterna är rädda för Arthur nu.
Det har de också all anledning till, Arthur håller helt på att förlora verklighets uppfattingen, han håller på att bli sinnessjuk nu.
Skicka en kommentar