fredag 1 maj 2009

Arthur, sommaren 1921

Arthur stod lutad över räfsan och såg belåtet ut över sin jordplätt. Det verkade ta sig nu, hans och Ingrids lilla jordbruk.

För tre år sedan hade de flyttat västerut, och de hade fått en liten, bördig jordplätt att bruka. Arthur tänkte ofta, att det hade blivit hans och Ingrids räddning att de beslöt sig för att flytta hit.

Livet i hamnstaden, på pensionatet hade blivit olidligt tillslut. Husbygget som Arthur hade börjat på med, hade inte ens blivit halvfärdigt eftersom det helt saknades pengar. Barnet som Ingrid bar på, hade slutat i missfall. Det hade blivit väldigt komplicerat och utdraget för Ingrid, hon hade blött väldigt mycket i samband med missfallet. Efteråt fick hon feber och var svag i flera veckor.

Ingrids föräldrar hade varit rasande på Arthur, och hade krävt att Ingrid inte längre umgicks med honom. Kort därpå förolyckades emellertid Ingrids far i en arbetsolycka, och Ingrid började igen att umgås med Arthur. Det var då de beslöt sig för att flytta västerut, för att börja om.

Arthur hade redan före flytten börjat tänka i religiösa banor. På den nya platsen fanns en religiös väckelserörelse, som Arthur snabbt hade dragits till. Nu såg han det som viktigt att han och Ingrid skulle gifta sig, och i den nya församlingen hade de äntligen blivit man och hustru.

Arthur trivdes med sitt nya liv här på farmen, han och Ingrid hade det riktigt bra nu, eftersom Arthur hade blivit absolutist. De hade sitt lugna liv här, och tillbringade mycket tid tillsammans med väckelserörelsen.

Arthur hade blivit ombedd att bli predikant i väckelserörelsen, något som gladde honom väldigt mycket. Ingrid var inte lika glad, hon tyckte att väckelserörelsen redan styrde deras liv för mycket.

Speciellt obehagligt var det när predikanterna hela tiden drog upp Arthurs gamla liv och leverne. De sade att Arthur måste få syndernas förlåtelse, att han måste sona sina gamla gärningar. Därför drogs Arthur fortsättningsvis med sina demoner och drömde mardrömmar nattetid. Predikanterna sade att, den dagen när Arthur inte längre drömde sina mardrömmar, skulle demonerna ha lämnat honom och han skulle då ha fått syndernas förlåtelse.

2 kommentarer:

Propaganda sa...

Åh nej! Ur det ena diket, rakt ner i det andra! Nej nej! Såhär går det ju för många alkisar. Är det inte flaskan, så är det bibeln, och båda missbrukas. :P

Smörblomma sa...

Propaganda: Ja, och nu verkar han ju riktigt sitta fast där i diket också.

För Ingrid är det ju bra att han har slutat upp med att supa. Fast nu håller han hela tiden på att predika om syndernas förlåtelse hemma, och håller själv på att bli riktigt paranoid.