I fartygets sjabbiga matsal satt två män mitt emot varandra vid det lilla bordet. Den ene satt och såg ner i sin nästan orörda mattallrik, och flyttade nervöst på fötterna hela tiden. Den andre åt långsamt och med god aptit av sin mat, samtidigt som han såg vaksamt över bordet.
Arthur flyttade och flyttade på sina fötter. Olof; Ingrids bror, stannade upp mitt i en tugga och sträckte ut sin arm över bordet, och förde Arthurs tallrik närmare honom.
- Ät nu, kommenderade han, fast han visste att det var lönlöst. Arthur satt bara och svettades och var alldeles grå i ansiktet. Han hade knappt ätit något alls under hela resan.
Arthur och Olof var på väg till Sverige. Olof hade lovat Jane, att se till att Arthur kom lyckligt fram till sina släktingar.
I Amerika hade inte Arthur kunnat stanna. Janes far hade krävt att Arthur måste resa tillbaka till Sverige. Han hade kontaktat Olof om saken, och lovat honom en stor summa pengar ifall han åtog sig uppdraget. Olof hade tvekat, men han behövde pengarna, han hade inte heller haft det så lätt i sitt nya hemland.
Tiden på fartyget, som övervakare till Arthur hade hittills inte varit lätt. Det gick inte att lämna honom ensam alls. En gång hade han irrat sig ner i maskinrummet, och satt där i ett hörn och skakade, när han efter några timmar blev hittad.
Ett annat problem var, att Olof inte visste vad han skulle göra med Arthur när de kom fram till Sverige. Arthur hade ju inte alls hållit någon kontakt med sina släktingar, och vem av dem ville ta sig an honom nu?
Och Ingrid hade ju fått något slags nervöst sammanbrott, och var sedan länge inlåst på hospitalet. Hon skulle knappast bli till någon människa längre.
Arthur hade ju också två söner i Sverige, och den yngre var visst stupid. Tänk att Alina hade tagit hand om pojkarna! På något sätt måste han få sänt lite av pengarna han fått av Janes far, till Alina.
Nu började Arthur röra oroligt på sig och muttra. Olof reste sig upp från stolen, och gick fram och tog honom under armen. Det var bäst att leda Arthur direkt till hytten, man visste aldrig när han kunde få ett raseriutbrott här ute bland alla de andra passagerarna.
Det blåste ikväll och fartyget gungade lätt. Arthur gnydde till, och Olof skyndade på stegen. Han visste att det skulle bli en lång natt ifall vinden tilltog. Då skulle Arthur komma att gråta och ropa efter mor hela natten som ett skräckslaget litet barn, och Olof skulle bli tvungen att vyssja honom.
2 kommentarer:
Så Janes far beslöt att göra sig av med problemet en gång för alla. Nu blir det intressant att se vilken vändning det tar. Stackars Albert och Gunnar när de får träffa sin far, för det får de väl. Arthur hamnar väl på hospitalet i Sverige i stället om inte ett rent under sker under båtfärden.
annepauline: Ja, Janes far har ju alltid tyckt att Arthur är en riktig looser.
Albert och Gunnar däremot, de tror ju att Arthur är en riktig hjälte; en rik och firad herre i Amerika.
Och ja, de möts; Albert och Gunnar får träffa sin pappa. Naturligtvis blir det ju inte som de trodde.
Skicka en kommentar