Genialisk idé

Nu är det ju höst och skördetid, och ingen har väl missat att jag skördar och plockar det mesta som naturen har att ge.

Med vissa saker, som med äpplena, vet man direkt vad man kan ha dem till: äppelsaft, äppelmos, äppelpaj... ja, där finns det hur mycket som helst man kan göra.

Hallonen, krusbären och gröna vinbären brukar man nog hitta på något med också. Och så kommer man då till svartvinbärsbusken, och där tar det stopp.

Ingen orkar längre dricka stora mängder svartvinbärssaft, eller äta stora mängder svartvinbärsgele. Inte orkar man heller äta hur mycket svarta vinbär som helst, direkt från busken heller.

Men nu kom jag på det! Äntligen vet jag vad jag skall göra av mina svarta vinbär! Jag skall göra svartvinbärsvin!

Det kunde väl vara något! Tur att man har mycket bär att ta till, man vill ju ha en redig sats ifall man börjar på.

Recept, allmänna tips och råd tages tacksamt emot.

Jag är totalt nybörjare inom vinbryggningsbranchen.

Äppelpaj :)

Efter den långa följetongen om svampförgiftningen, skall vi nu övergå till trevligare saker. Här kommer ett favoritrecept på äppelpaj istället!


Äppelpaj

150 g smör
1 dl socker
1 ägg
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Fyllning:
2 dl gräddfil
½ dl socker
1 ägg
2 tsk vaniljsocker
skivade äpplen så det täcker hela pajbottnen

Blanda ihop ingredienserna till pajbottnen. Smörj en pajform och platta ut degen i den.
Blanda fyllningen och häll den över äppelskivorna i pajformen.

Grädda i 200 grader i ca. 30 minuter.

Serveras med vaniljsås.

Njuut :)

Ur min dagbok, del 12

Hösten 2006

Jag satt i bilen på väg hem från sjukhuset. Idag var det också en vacker höstdag, lika vacker som gårdagen hade varit. Solen kastade sina höstbleka, värmande strålar genom granskogen som snabbt susade förbi utanför bilfönstret.

Jag såg ut genom bilfönstret, och sedan ner på mina vita sköterskekläder. De var svettiga och solkiga efter det senaste dygnets bravader. Jag hade varit tvungen att dra på mig dem igen, när jag efter lunchtid blev utskriven från sjukhuset.

Jag hade ju varit klädd så här, när jag kommit in på sjukhuset med ambulans för mindre än ett dygn sedan.

Vi höll varandra i hand under vägen hem, min man och jag. Under natten hade han varit rädd att jag skulle dö, att det hade varit sista gången vi sågs igår kväll, när han kom för att lämna min väska till mig.

När bilen svängde in på gårdsplanen, log vi mot varandra. Jag hade klarat det! Mina barn behövde inte bli moderslösa!






När jag blev utskriven från sjukhuset fick jag en (1) dags sjukledighet, trots att blodtrycket ännu var rejält förhöjt.

Säkert hade jag kunnat få en veckas sjukledighet om jag hade velat förlänga det, så länge hade jag nämligen förhöjt blodtryck efteråt. Kramp i magen fick jag också varje gång jag åt något, i en vecka efteråt.

Jag valde ändå att gå tillbaka till jobbet efter en dags sjukledighet, jag ville att allt skulle gå tillbaka till det normala.

Många gånger har jag fått svara på frågan: hur KUNDE du ta fel på kantareller och pluggskivling?! Var finns likheterna?!

Här kommer svaret igen: jag tog fel på dem, eftersom jag i åratal försökt odla kantareller just på den där skogsplätten. Pluggskivlingarna som jag misstog för kantareller, var unga, gula, knubbiga svampar. Det var så det gick till. Jag gjorde en felbedömning.

Efter tre år har jag ännu inga konstaterade skador på lever och njurar. Jag utgår ifrån att jag har klarat pärsen.

Någonstans här i Finland, ligger nu för tillfället fyra personer på sjukhus för att i misstag ha ätit vit flugsvamp. Deras tillstånd är kritiskt, och det talas om levertransplantioner...

Jag är lyckligt lottad, jag fick en ny chans.


Jag äter inte längre svamp, det smakar helt enkelt inte längre.

Ur min dagbok, del 11

Hem, hem till det normala! Det känns väl inte normalt så länge man måste ligga fastkopplad till en droppflaska heller?!







Hösten 2006

Jag vaknade av att jag hörde dova ljud och röster. Var var jag, varifrån kom alla rösterna? Och allt slamrande i porslin?

Min blick föll på min rumskamrat mitt emot mig som nu hade vaknat, och med ens mindes jag. Giftsvamparna. Så skönt det hade varit att för några ögonblick kunna glömma dem. Jag satte mig försiktigt upp i sängen, det gick ju riktigt bra att sätta sig upp idag.

Ett mörkhyat biträde kom in med frukost till min rumskamrat och mig. Hon log vänligt mot mig, och småpratade lite lågmält, frågade hur jag mådde och så.


En blond sköterska kom in med morgonmedicin till rumskamraten, och mig mätte hon blodtrycket på. Nu hade blodtrycket sjunkit lite. Yess! Säkert skulle jag kunna åka hem idag.

Jag försökte att se riktigt frisk och hurtig ut när jag åt min frukost. Allt gick ner utom smörgåsarna. Det krampade i magen när jag hade ätit, men jag lade mig hastigt ner i sängen för att vila. Inte sjutton skulle jag väl börja spy igen?


Nu blev det också tal om att sätta ännu en droppflaska att droppa åt mig, men nu lovade jag att jag skulle dricka istället. Vad som helst bara jag slapp nålen i högra handen, man fick väl inte åka hem om man ännu behövde dropp heller?!


Så nu skärpte jag till mig rejält.


Jag hade överlevt skräcken jag känt i magtrakten, då genast, när jag förstod att jag hade ätit giftsvampen igår vid lunchdags.

Jag hade överlevt Golgatavandringen genom kulverten, från jobbet till akuten utan att klappa ihop.

Jag hade överlevt det äckliga att spy upp ett halvt ämbare med giftsvamp.

Jag hade överlevt att i timtal ligga fastkopplad till övervaknings apparatur, när jag mest av allt hade velat krypa ur skinnet.


Nu gällde det bara att tänka framåt.


Nu ville jag hem.


Fortsättning följer...

Ur min dagbok, del 10

Så lång natten var, så många tankar som nu kom ifatt...



Hösten 2006


Natten på sjukhuset blev lång. När min man hade gått, hade en sköterska kommit in med en youghurt och ett glas saft till mig. Det gick riktigt bra att äta, bara man tog det sakta och försiktigt, nästan allt gick ner.


Jag pratade också en stund med min rumskamrat, tills hon fick sin nattmedicin och skulle börja sova.


Sedan låg jag där i det halvmörka rummet, och såg upp på min droppflaska som hängde där i droppställningen. Sakta, sakta droppade vätskan ner i min uttorkade, förgiftade kropp.


Det gjorde ont i handen där var nålen satt instucken. Hur jag än vände och vred på mig, och försökte hitta en lämplig ställning för handen, gjorde det ont. Det blev också många vändor till toaletten under nattens lopp, man blir kissnödig av allt dropp. När droppflaskan var tom, byttes den igen ut till en ny, och droppet fortsatte under hela natten.


Liggandes i sängen i mörkret, försökte jag summera allt som hade hänt under de senaste tolv timmarna. Men det gick liksom inte att fatta, att jag ännu för tolv timmar sedan hade levt på som vanligt, helt ovetandes om vad som komma skulle.


Och nu låg jag här.


Jag hade ju klarat mig, av allt att döma. Fast hur mycket inre skador hade egentligen giftsvampen ställt till med som jag ännu inte visste något om, lever, njurar...


Det hade ju tagits en massa blodprover på mig när jag låg på övervakningen, vad skulle de egentligen komma att visa...?


Jag suckade. Utanför de mörklagda fönstrena hördes dovt en bil gå på tomgång, och några dörrar smällde. Vad var klockan egentligen, jaha, kvart över fyra på morgonen. Om några timmar skulle en ny morgon gry...


Min rumskamrat snarkade. Riktigt hårt. Djupa timmerstockar som man drar, när man sover på ett sömnmedel.


Oroligt låg jag och vände och vred på mig. Det höga blodtrycket kändes ännu av, det kändes inte bra att ligga ner. Vid halv sex på morgonen, slumrade jag slutligen oroligt in.


Fortsättning följer...

"Ur min dagbok"

Som ni läsare kanske har märkt är det lite stillastående just nu med dagboksinläggen.

De kommer dock att uppdateras så fort jag får tillfälle. Jag är just nu väldigt upptagen, busy me, om någon dag borde allt rulla på igen.

Trevligt att ni läser och kommenterar :)

Ur min dagbok, del 9

Nu kändes det äntligen som att jag hade tagit in det som hade hänt. Skrämmande, jag hade ju kunnat dö! Och det kunde jag väl ännu också, faran var väl ännu inte på något vis över?!







Hösten 2006

En ny doktor steg fram bakom min skärm. Han såg stressad ut, det fanns väl mycket jobb på övervakningen ikväll, vi var ju många som låg bakom våra skärmar.

Doktorn sade att jag skulle flyttas till en avdelning, att tillståndet var någorlunda stabilt nu. Just så, då blev det till att övernatta här på sjukhuset då, tänkte jag. Det ansåg doktorn var bäst, jag behövde ännu vätskedropp och övervakning.


Nu fick jag också äntligen kontakt med hemmafolket på telefonen! De blev ganska skärrade, det är ju klart när frun och mamma ligger förgiftad på sjukhus, när hon istället borde ha varit på sitt jobb! De tyckte hur som helst att det var bra att jag skulle stanna kvar över natten.

Nu flyttades jag över från britsen till en sjukhussäng, och droppflaskan hängdes på en droppställning. Övervakningsapparaten slapp jag, vilket kändes oerhört skönt.

För tredje gången ikväll hörde jag skötare till skötare rapport läsas angående mitt tillstånd, nu skullle ny personal igen ta över. Genast när jag kom upp till min avdelning, greppade jag droppställningen med ena handen ,och stapplade iväg med den rullandes framför mig till toaletten bara för att få röra på mig.

Så skönt att få röra på sig igen!


Mitt rum var var ett fyra personersrum, och vi var två patienter i rummet. Min rumskamrat var lite äldre än mig och i ganska dåligt skick.


Ännu mera kol att dricka dukades fram till mig, och blodtrycket och febern mättes igen. Högt blodtryck och feber hade jag ännu, men nu slapp jag ju iallafall att röra på mig! Nu fick jag också försäkrat att ingen magpumpning behövdes, all svamp hade säkert redan kommit upp, och allt kol jag hade druckit hade jag ju fått behålla.


Nu dök också min man upp med min handväska som han hade hämtat från mitt jobb. Förvirrat såg jag på klockan och såg att den redan var halv tio! Så konstigt, hade tiden verkligen gått såhär snabbt?


Det måste säkert ha känts konstigt för honom också, jag skulle ju faktiskt lika väl ha kunnat vara död nu. Det blev lite känslosamt, och jag var tacksam över att han inte hade barnen med sig. Om det skulle gå så att jag hastigt blev sämre inatt, skulle barnen iallafall inte behöva ha några sista minnen av mig, sönderstucken i armarna och droppet med slangen instucket i handen.


Det kändes ensamt när maken hade gått.


Fortsättning följer...

Ur min dagbok, del 8

Vad skulle hända nu? Hemma trodde de ju att jag var på jobbet, istället låg jag här som ett kolli, fastkopplad till en övervakningsapparat.



Hösten 2006

Ambulansfärden gick hastigt och knyckigt genom stan. Ena ambulansföraren frågade om han skulle sätta på sirenerna, men då svarade jag hastigt att, nej det behövs inte. Så det blev bara blåljusen istället.

Ambulansmannen som satt där bak med mig, frågade hela tiden hur jag mådde. Jag bara nickade sammanbitet och muttrade att, inte så bra, och koncentrerade mig på att inte börja kasta upp igen. Det skulle säkert gå, det var ju inte så jättelång väg.

När vi var framme steg jag på darriga ben ut ur ambulansen. Vi gick in på det större sjukhuset via ambulansingången. Skönt, då skulle jag iallafall slippa sitta i deras väntrum, och ingen skulle behöva tro att jag slapp före kön bara för att jag var vitklädd.

Nu blev jag förd till övervakningen, och blev tvungen att lägga mig ner igen för att kopplas till en övervakningsapparat. Jaha, blodtrycket var ännu lika högt och pulsen ännu lika snabb.

I samma sal, bakom skärmar, låg också andra patienter kopplade till apparater. Vissa var riktigt dåliga, det kunde man förstå utifrån ljuden man hörde.

Jag suckade och försökte tänka klart. I morse hade allt varit som vanligt, en riktigt vacker höstdag. Nu, vid sextiden på kvällen låg jag här, och min familj visste inget. Ingen svarade på telefonen, men jag visste ju att de alla var på äldste sonens fotbollsmatch. Tänk om de hade vetat om att här låg frun och mamma, som mådde så skit att jag mest av allt skulle ha velat slita loss alla elektroder och krypa längs väggarna istället!

Tiden blev ändlös. Ibland korta avbrott när en ny hjärtfilm skulle tas, eller nya blodprov. Jag var redan stucken i båda armvecken, och i ena handleden. En läkare hade också kommit för att titta till mig, och han ordinerade vätskedropp. Därför fick jag en nål instucken i högra handen, och en flaska med slang kopplades till. Mera kol att dricka hade han också ordinerat.

Skulle jag kanske bli tvungen att stanna här över natten, fastkopplad till både vätskedroppet och övervakningsapparaten? Hur i sjutton skulle det gå, att ligga stilla här hela tiden, när man mest ville krypa ur skinnet?

Ibland satte jag mig upp att sitta i sängen, när jag inte stod ut med att ligga ner, men då tjöt apparaten till, och jag måste lägga mig ner igen.

Jag drack av mitt kol, och var glad att jag fick behålla det. Då kanske jag skulle slippa magpumpningen iallafall.

Fortsättning följer...

Ur min dagbok, del 7

Jag har överlevt! Fast måste jag nu iväg till nästa sjukhus?!







Hösten 2006



Dörren mittemot mig slogs upp med ett ryck. I dörröppningen stod doktorn, som för en sekund såg på mig halvsittandes på britsen. Sedan, med en vid gest med ena armen, sade han "kom in".



En sköterska hjälpte mig upp, fast det egentligen inte behövdes, det kändes jättebra att få stiga upp istället för att ligga ner.



Inne i doktorns rum satte jag mig ner på en stol, och igen fick jag förklara att jag tidigare under dagen hade ätit en halv tallrik med pluggskivling. Jag vände och vred på mig på stolen, eftersom det inte alls kändes bra att sitta ner.



Doktorn bläddrade i en svampbok, läste sedan högt några rader om pluggskivlingsförgiftning ur boken. Därefter slog han igen boken med en smäll.



Jag undrade smått oroligt vad som skulle ske härnäst. Inte magpumpning, väl?



Nej, ingen magpumpning, förklarade doktorn. Istället måste jag iväg till ett annat sjukhus, där de hade bättre möjligheter att ta hand om förgiftningar.



Nu började jag vrida mig riktigt ordentligt där jag satt. Ett annat sjukhus? Måste jag? Hur skulle jag slippa dit, då?



Med ambulans, svarade doktorn självklart. Bråttom var det också, för innan jag åkte iväg skulle det först tas hjärtfilm.



Doktorn, två sköterskor och jag förflyttade oss snabbt in i nästa rum. Jag fick lägga mig ner på en brits och fick elektroder fastsatta lite överallt. Ena sköterskan ringde till min arbetsplats och meddelade att jag inte kommer i jobb mera ikväll, att jag nu skulle iväg till nästa sjukhus. Sedan ringde hon och beställde en ambulans för transporten.



Plötsligt kryllade det av folk i rummet, nu visste hela akutintaget om att här ligger en svampförgiftad kollega.



Nu fick jag äntligen stiga upp igen, och fick en flaska medicinskt kol att dricka. Att dricka gick ganska bra, om man tänker på att jag just hade kasta upp väldiga mängder. Jag gick fram till tvättstället i hörnet, och sköljde mig hastigt ur ansiktet. Tog igen en klunk kol ur flaskan och såg mig själv i spegeln.



Du är för fan inte klok, tänkte jag och såg mig själv i ögonen. Se vad du nu har ställt till med! Dina barn hade kunnat bli moderslösa! Det härjade ansiktet i spegeln såg trött och skuldmedvetet tillbaka på mig.



Plötsligt stod ambulansmännen i dörren, och fick skötare till skötare rapport av de som hade tagit hand om mig. En hög papper fick de också i handen.



Nu var det bråttom, iväg skulle vi. Jag tackade sköterskorna och doktorn som hade tagit hand om mig, fast jag egentligen inte ville iväg till nästa sjukhus, visste jag ju att det var det enda rätta. De hade nu gjort sitt, och tagit bra hand om mig.



På vägen ut till den väntande ambulansbilen, passerade jag igen väntrummet, och kände än en gång alla de övriga patienternas blickar på min vitklädda gestalt. Kvällens händelse, kanske på sätt och vis.



Jag rätade på ryggen och tog en klunk kol ur min flaska.



Fortsättning följer...

Ur min dagbok, del 6

Aldrig någonsin har jag kunnat föreställa mig hur det känns när man mår så dåligt, att man helst skulle vilja krypa ur skinnet och klättra längs väggarna.







Hösten 2006



Plötsligt flög jag upp från bänken. Nu skulle svamparna upp och nu var det bråttom. Den utländska kvinnan som satt bredvid mig på bänken och väntade på sin läkartur, såg hastigt upp på mig.



Med snabba steg gick jag igen fram till anmälningsluckan, och väste ur mig något om att jag mådde dåligt.



Jag fick en engångsrondskål i handen och såg mig vilt omkring efter något avskillt ställe. Där borta var ju en dörr öppen till ett sköterskerum, och jag siktade dit. Jag fick framväst att jag behövde något större att spy i för nu var det mycket på gång, det visste jag.



Jag blev invisad i nästa rum och fick en hink satt framför mig. Då kom det. Och kom, och kom, och kom...



En snäll sköterska höll undan mina flätor, annars hade jag ju spytt ner dem också. När jag kände att jag var klar rätade jag upp mig, för att genast igen böja mig ner och fortsätta spyandet.



Efter en stund kändes det som att nu kommer det inget mer, och jag rätade upp mig igen och kastade en snabb blick mot ämbaret. Nästan ett halvt ämbare hade kommit upp, hur var det överhuvudtaget möjligt att spy så mycket?!



Hastigt vände jag bort blicken, jag stod inte ut med att se på giftsvamparna som flöt omkring där.



Men nu kändes det faktiskt bättre! Kanske det var över nu, när jag hade fått upp allt spytt?!



Nu blev jag visad att sätta mig på en soffa mitt emot läkarrummet, vilket ju betydde att jag skulle få gå förbi hela kön där ute i väntrummet. Jag kände mig bara så lättad över att magkramperna var borta, och nu kom två sköterskor fram för att mäta feber och blodtryck på mig.



Blodtrycket hade inte alls sjunkit, det var ännu 165/115 och pulsen var också ännu 115. Feber hade jag plötsligt också fått, 37,4.



Jag blev visad att lägga mig ner på en brits, och sköterskorna sade att jag snart skulle bli inkallad till läkaren.



Det kändes obehagligt att ligga ner, det gick inte alls så jag satte mig upp, för att sedan igen lägga mig ner. Mest av allt kändes det som att jag skulle ha velat krypa ur skinnet, och klättra längs väggarna. Pulsen hackade och jag kallsvettades.



Jag försökte skärpa mig och ligga ner, nu skulle allt bli bra, svampen var ju uppspydd nu.



Förtsättning följer...

Ur min dagbok, del 5

Vid kris blir småsaker, som att på egen hand klara av att gå genom en kulvert jättevärdefullt. Det är inte längre en självklarhet.







Hösten 2006



Kulverten som låg framför mig var lång och alldeles folktom. Bara golvet, stenväggarna och lysrören i taket så långt ögat nådde.



Jag svalde. Framåt, gällde det att tänka nu. Med ena handen tog jag stöd i den skrovliga stenväggen och började försiktigt stapla mig framåt.



Det gick långsamt, för nu mådde jag rejält dåligt. Nu skulle jag lätt ha kunnat spy, men det kunde jag ju inte göra här, på golvet i kulverten. Hur skulle det ha sett ut, med en hög av spyor här?! Och inte skulle jag ju heller orka ta itu med att torka upp efter mig, att börja söka efter några trasor var inte att tänka på, när jag knappt klarade av att flytta benen framåt.



Jag gick framåtböjd och magen krampade. Det susade i öronen, men jag försökte koncentrera mig på att jag snart skulle nå hissen som skulle ta mig en våning ner.



Väl inne i hissen lutade jag mig mot väggen och pustade jag ut. Äntligen fick jag stå stilla en stund. Alldeles för snabbt kom hissen ner och dörren öppnades.



Igen var det dags för en ny lång sjukhusgång. Nu gick det lättare, snart var jag framme, snart var jag framme...



Äntligen nådde jag akutintaget, och jag kände mig jättenöjd över att jag hade klarat mig ända fram utan att börja spy.



Jag anmälde mig vid disken, och blev visad att sätta mig ner på en bänk i väntrummet nära anmälningsluckan. Där satt jag ihopböjd med huvudet mellan knäna och kallsvettades, medan jag undrade vad som skulle ske härnäst. Jag orkade inte ens bry mig om alla andra patienter i väntrummet, som nyfiket stirrade på mig klädd i mina vita sjukhuskläder.



Jag var framme, jag var framme, jag hade klarat av att gå ända hit, och bara det kändes som en seger.



Bara jag inte hade mått så här illa.



Fortsättning följer...

Ur min dagbok, del 4

Panikartat förstår man; det har hänt, det har hänt. Jag har ätit en halv mattallrik med giftsvamp, och nu går det snabbt utför.



Hösten 2006

Vid halv två steg jag in på jobbet, ett av traktens sjukhus, och drog fast dörren i lås efter mig. Hej, hej, till höger och vänster, mina jobbarkompisar är trevliga, jag har alltid trivts med dem.

Naturligtvis berättade jag om mitt svampätande, och de rynkade på näsan och tyckte att det lät otrevligt. Fast det kanske inte var så farligt, eftersom jag inte kände av något. Man borde ju genast bli sjuk om man ätit giftsvamp, tyckte de.

Under eftermiddagen malde tankarna i bakhuvudet, men efterhand blev jag allt säkrare på att det hela bara hade varit ett skrämskott. Jag hade klarat mig med blotta rädslan.

Så fel jag hade.

Vid svår pluggskivlingförgiftning börjar symptomen efter två till fyra timmar efter svampintaget. Symptomen är krampaktiga magsmärtor, svaghetskänsla, kallsvettning och blodtrycksförändringar. Hallucinationer och medvetslöshet kan också förekomma. Patienten bör omedelbart uppsöka sjukhusvård.

I lugn och ro satt jag och mina jobbarkompisar på matpaus, nu var klockan halv fem på eftermiddagen. Allt kändes som vanligt när jag åt, och nu kunde jag skratta åt mitt svampätande tidigare under dagen.

Tio minuter senare skrattade jag inte längre. Nu fanns skräcken i magtrakten på plats igen, nu med ökad styrka. Magen krampade på ett sätt som aldrig förr. Jag visste, jag var svampförgiftad.

Nu gick det hastigt nedåt för mig, hörseln började försvinna. Vad fan, jag hade ju ingen kontroll alls över detta längre. Med möda släpade jag mig iväg till kansliet för att mäta blodtrycket.

I kansliet kallsvettades jag och måste sätta mig ner. Det susade i öronen, jag hörde ju ingenting längre. Blodtrycket var 165/115 och pulsen 115. Långsamt fattade jag, det här händer verkligen. Jag har ätit giftsvamp och blodtrycket och pulsen håller på att skena i höjden. Jag svalde och svalde, och kände hur kallsvetten rann ner längs ryggraden. Det vinglade till framför ögonen.

Något måste göras, här kunde jag inte lämna på jobbet, herregud. Jag ringde akutintaget, och de rådde mig att komma dit genast.

Förvirrad över att allt hände så snabbt förklarade jag för mina jobbarkompisar att nu måste jag genast iväg till akutintaget. De blev jätteoroliga och undrade om jag verkligen klarade av att gå dit själv, det var ju ganska lång väg att gå genom gångar och hissar och trappor.

Jag sade att jag orkade nog.

Fortsättning följer...

Ur min dagbok, del 3

Förnekelse. Förtvivlat griper man efter förnekelse, hoppas att det inte är sant, att det inte var så farligt.

Hösten 2006

Sådär ja. Nu var kantarellstuvningen färdig. Nog var detta kantareller alltid, nu såg det riktigt läckert ut! Nu kom maken hem också, så bra då kunde han ju också få.

När han kom in, stod jag alltså med kantarellstekpannan i handen som en riktig husmor. Men han ville inte ha, sade att han inte åt svampar! Ja men, då fick jag väl ha allt för mig själv då.

Det var riktigt mycket jag hade skördat idag, en halv tallrik blev det när jag hällde upp det. En riktigt perfekt lunch, det skulle inte behövas något annat till.

Det såg riktigt läckert ut, men riktigt gott smakade det inte, det var nästan lite surt istället. Skulle kantareller verkligen smaka så här? Äsch, men nu skulle man inte vara kinkig, någon giftsvamp kunde det väl inte vara frågan om, de borde väl smaka beskt istället.

Jag åt alltså upp allt.

Genast efter måltiden ångrade jag mig. Något var fel, det visste jag på något obestämt sätt. Inte för att jag mådde dåligt på något sätt, men ändå visste jag.

Jag tog svampboken och sökte. Genast jag såg bilden, visste jag. Tre kors (ett inom parentes) och farligt giftig, stod det i boken. Giftet lagras i kroppen vid förtäring. Sjukdoms- och till och med dödsfall har rapporterats.

Pluggskivling. Jag hade just ätit en halv mattallrik med pluggskivling. Inte alltså bara smakat på svampen.

Måste jag kanske försöka spy upp svampen nu då? Säkert bäst så.

Men det blev inget av med spyandet, ingenting kom upp. Kanske det inte var så farligt då, om det skulle vara frågan om ett verkligt farligt gift, skulle väl kroppen själv göra allt för att bli av med det? Och jag mådde ju inte alls dåligt heller, bara obehagskänslan i magtrakten som fanns där och berättade att något var fel, allvarligt fel...

Jag beslöt mig för att åka till jobbet, jag ju mådde helt bra. Fast jag nu hade ätit giftsvamp skulle jag väl klara av det, allt kändes ju helt okay. Säkert hade jag stark fysik, eftersom jag inte kände något.

Jag vinkade adjö till maken, som frågade om jag hade ätit svamparna. Jag svarade att jag hade ätit upp allt. Jag nämnde inte något om att de hade smakat surt.

Fortsättning följer...

Ur min dagbok, del 2

Så förgängligt allt kan vara. Beslut man fattar i sin iver inom loppet av några få sekunder, kan få oerhörda konsekvenser.



Hösten 2006

Nej, här dög det inte att bli sittandes. Jag satte ifrån mig den tomma kaffekoppen, steg upp och gick över den daggvåta gräsmattan. Skorna blev alldeles våta, men det gjorde ingenting, det var bara härligt med morgondagg!

Jag tog en korg med mig, och gick bakom huset för att plocka äpplena som hade fallit under natten. De lyste röda där i gräset under äppelträdet, oj så många det fanns!

När äpplena var plockade hade det blivit riktigt varmt här ute. Jag beslöt att strunta i lövräfsandet, det fick vänta till en annan dag, för nu hade jag blivit riktig svettig.

Istället strövade jag runt på gården, och vidare in i skogen bakom huset. Men vad var nu detta!?
Kantareller? I åratal hade jag förgäves försökt odla kantareller, just här på den här skogsplätten.
Hade odlingen äntligen burit frukt!?

Ivrigt sprang jag in för att hämta en stor skål. Nu skulle det äntligen vankas kantarellstuvning! Synd bara att jag var ensam hemma för att njuta av det goda, men å andra sidan blev det ju mera över till mig själv då.

Jag plockade allt som jag kunde hitta. Här lönades det inte att spara på något, de kunde ju ruttna bort då. Efter all möda med odlingen, ville jag verkligen få med allt!

Oj då, var klockan redan halv elva nu. Bäst att gå in och tillreda kantarellerna då. Nöjt gick jag mot huset, och sparkade av mig skorna på terassen.

Jag tvättade och tillredde svamparna som nu såg lite mörka ut. En snabb föraning om att jag borde ha kastat dem i soppåsen dök upp, men jag viftade hastigt bort den. Vad annat än kantareller kunde detta vara, jag hade ju försökt mig på odlingen i åratal. Förresten hade det ju aldrig ens vuxit några andra svampar just där i skogen, så risken för misstag var nog inte så stor, resonerade jag för mig själv.

Bara det, att det aldrig hade vuxit några svampar där förr borde ju ha fått varningsklockorna att ringa, kan jag tänka så här efteråt.

Fortsättning följer...

Nytt inlägg

Äh. Eftersom jag inte får det att funka att kopiera text från word hit, måste jag skriva om mitt inlägg "Ur min dagbok".

Jag hade sparat rubriken som utkast, och nu när jag äntligen hade skrivit om allt, publicerades det enligt datumet som utkastet skrevs :/

Scrolla alltså ner, om ni vill läsa.

Kort terasskväll

Satt ute med två kompisar på denna terass ikväll. Den ena var långvägafrämmande, den andra var min granne.

Tyvärr blev det inte så himla långt sittande, bara en halv timme eftersom jag skall på jobb imorgon. Det blev bara en Jägermeister för mig, så blir det när plikten kallar.

Shit att man aldrig kan vara ledig när det skulle lämpa sig.

Stek mera "bacon" ikväll Olivia och min kära granne, jag kommer att stå ute på terassen och känna doften hit till mig.

Have fun :)

Brännsår och Konstens natt

Nu är det ju verkligen högsommar, som håller på att övergå lite i höst. Det märks ju inte minst under kvällar och nätter när det börjar mörkna och blir lite kallare. Det är augusti i ett nötskal det.

Och till augusti hör också Konstens natt! Detta evenemang som jag nu har väntat på i ett års tid (sedan förra årets Konstens natt, alltså!)

Ikväll var det alltså dags! Soligt och varmt var det också, tjugofyra grader varmt, inte som förra året när det spillde ner regn. En mycket trevlig kväll i sikte, alltså.

Vid halvfem körde en skoter in på gården, jaha sonen kom hem.
- Mamma, hörde jag uppfordrande från hallen genast när dörren öppnades.
- Mmm, sade jag lite okoncentrerat.
- Jag har bränt mig på benet, på avgasröret, på skotern!

Och bränt var det. Ett handflatsstort brännsår på underbenet, och skitont gjorde det också. Mamma sjuksystern skred till verket.

I omgångar kylde vi ner skadan, och när läget var under kontroll for jag iväg på Konstens natt, ensam, för nu ville ingen annan längre följa med.

Nåväl kanske likaså bra, för jag hade ändå lovat att vara tillbaka om ett par timmar, för att se över brännskadan igen.

På Konstens natt var det riktig karneval och marknadsstämning. Vackert väder och mycket folk ute. Allt möjligt till salu, som man annars inte stöter på.

Och jag shoppade: en spikmatta, en bok, blyertspennor, suddgummin, mera papper och etiketter till herbariet (!), en påse blåbärslakrits, två skumma burkar som mest såg ut som två tomma cocacolaburkar ifyllda med sand. Ur dem kommer det iallafall att växa upp persilja och annemoner om några veckor, om jag sköter dem rätt...

Vidare köpte jag: en chokladtvål, bodylotion med rosdoft... ja kanske det var allt, ja.

Alla lopptorg missade jag, eftersom jag ju skulle hem igen och se över brännsåret. Likaså bra kanske, jag hade ändå tillräckligt att bära på som det var.

Väl hemma såg jag över brännsåret igen, några blåsor hade bildats och det hade vätskat lite. Skadan i sin helhet såg inte fin ut.

Men nu var det sonens tur att åka iväg på Konstens natt! Boring att stanna här, han hade ju redan låtit bli att spela fotbollsmatch ikväll! Övernatta hos sin flickvän skulle han också, så nu blev det till att lägga om såret riktigt fint och ordentligt, att det håller tills imorgon när jag skall se över det igen.

Efter detta orkade jag inte åka iväg en ny vända till Konstens natt, utan nu testade jag istället spikmattan. Vilket kap! Det är sant, man kan somna på den, fast det till och med är första gången man ligger på den. Motvilligt steg jag upp från den, för nu var det kö dit. Maken och mellerste sonen ville också testa.

Årets köp!

Augustinatten, hemresa efter kräftskivan

Segelbåten glider sakta fram på det lugna havet
Kvällsbrisen är svag och ganska kall
En föraning om hösten

Solen går sakta ner
Som ett stort gult klot speglar den sina sista strålar i havet
Runt solen är himlen orange med trötta moln runt omkring
Högst upp är himlen ännu blålila med vita tunna molnslöjor

Den lille pojken ligger på bänken i segelbåtens för
Han ser upp mot kvällhimlen som nu är mörklila med vita tunna molnslöjor
Snart kommer himlen att övergå i nattsvart med vackra, klara stjärnor
Den lille pojken hoppas att månen också kommer att synas i natt

Vågorna kluckar sakta mot segelbåtens för
Brisen blir snabbt kallare
Pojkens mor lägger försiktigt en filt över honom så att han inte skall frysa
De vuxna pratar lågmält längst bak i båten, och pojken blir allt sömnigare

Nu lyser fullmånen på den nattsvarta himlen
Mäktigt speglar den sig över det svarta blanka vattnet
Havet är tyst nu och segelbåten här kommit i land

Den lille pojken har somnat
Han är mätt i magen av alla kräftor och godsaker han har ätit ikväll
Hans mor bär försiktigt in honom till hans säng
Nästan i sömnen säger han:
- Mor, jag såg månen.