Niklas! Hör du mig? Jag vet att du hör
mig! Det gör mig ont att se dig på det här sättet, alldeles blåslagen och full
med skrapsår. Så vit och kall din hand är, den har nästan krympt och dina naglar
är så torra. Så fint ditt hår är kammat, fast det verkar vara lite smuts i det.
Är det blod, Niklas? De säger att flygplanet störtade och att ni alla dog i
kraschen. Fast du är ju här nu Niklas, de hittade dig där i bergen. De säger
att ditt ena ben är bortbränt, men det gör ingenting, Niklas. Huvudsaken att du
är här hos mig och jag tänker inte lyfta på skjortan för att titta efter hur
det är med benet. Jag vet att jag inte kan ta dig med hem, Niklas. Men hur är
det tror du, kan jag komma hit igen så kan vi ses här istället? Jag ska försöka
komma hit igen redan imorgon. Vi ses då, pojken min.
De satt båda
tysta och i sina egna tankar i bilen hem från bårhuset. Kjell kände sig lätt
illamående och kväljdes av den unkna lukten som bitit sig fast i hans kläder.
Liklukten.
Det hade varit fruktansvärt att se Niklas
ligga där så kall och stel, och iklädd en vit skjorta. Så svåra skador han hade
fått där i olyckan, han var alldeles blågul och lila i skinnet. Säkert hade han
blött en massa blod också då han hade så många fula skrapsår på kroppen. Men
det hade ändå inte funnits någon tvekan om saken; det var Niklas som hade legat
död där, framför Anna och honom.
Hur ont måste det ha gjort i honom innan han
dog? Eller hade döden varit ögonblicklig? På sjukhuset hade de berättat att
nacken var bruten och att Niklas inte hunnit känna så mycket när han dog. Hur
kunde de veta det? Vad hade Niklas känt när de i planet förstått att planet
kommer att störta? Hade de alla gripits av panik och skrikit och gråtit? Eller
hade de hoppats att ett under kommer att ske? Hade Niklas tänkt på dem, sina
föräldrar och ropat efter dem? Hur rädd hade han varit?
Hur hade det känts då planet störtade i
marken? Var det då Niklas nacke bröts? Eller var det senare när han rullade ut
på marken? När hade hans kropp fattat eld? Vilken tur att hans ansikte inte
brunnit, det kändes fint att han i alla fall fått ha sitt ansikte intakt.
Han sneglade åt sidan och såg på Annas
profil. Hon lutade huvudet åt höger mot bilfönstret och såg ut att halvsova. Hennes
fina rynkor runt munnen hade under de senaste dagarna grävt sig djupare i
hennes ansikte. Läpparna som alltid varit så mjuka var nu torra och fnasiga och
nästan färglösa. Det långa, tjocka håret som var Annas stolthet och som hon slingade
i ljusa, tunna slingor varannan månad hängde nu trassligt runt kinderna
ihopsamlat i en slarvig hästsvans. I vanliga fall tvättade Anna håret varannan
dag och lät det självtorka, alltid självtorka, för att inte slita på håret.
Sedan när håret hade torkat flätade hon det i en tjock, rak fläta som hängde
långt ner på ryggen. Barnen på hennes jobb älskade hennes hår och ibland
brukade Anna berätta att ungarna kallat henne för ”Lilla Anna med Långa
Flätan”.
På de senaste fyra dagarna såg håret inte ut
att ha blivit vare sig tvättat eller kammat. Det började mest likna en färglös
rishög, som helt saknade liv.
Kjell strök sig över munnen och
koncentrerade sig på trafiken istället. Han skämdes över sina tankar då han
visste att hans eget utseende heller inte på något sätt var mycket bättre. Att
möta sin egen blick i backspegeln hade varit skrämmande, de förut så havsblåa ögonen
var nu överdragna med en matt, blodsprängd hinna. Längst ut i ögonvrårna fanns
också fasttorkat var. Rynkorna i pannan hade grävt sig djupare in under de
senaste dagarna och huden glänste fet. Han drog handen genom det tjocka,
cendréfärgade håret för att det inte skulle klibba fast i pannan, och tänkte
att han säkert inte heller hade tvättat sig på de fyra senaste dagarna.
När Kjell
svängde in Volvon på gårdsinfarten såg de båda två att det hängde tre blompaket
på ytterdörren.
”Varifrån har de kommit då?” muttrade Anna
när hon steg ur bilen. Kjell låste bilen och gick fram och vände på blompaketen.
Dörren där blompaketen hängde öppnades försiktigt.
”Jag visste inte riktigt om ni ville ha in
dem.” Margit såg villrådig ut när hon hade öppnat dörren. ”Inte alla vill ha in
kondoleansblommor i huset då de påminner så mycket om… och fyller upp hela
huset med sin blomlukt… ja…” Margit stakade sig och hostade sedan till. Hon öppnade dörren lite mera för att fösa in
Anna och Kjell som hade lämnat att stå ute på trappan. Blommorna lämnade att
hänga kvar ute på dörren.
Du är död Niklas, död, död! Jag hörde
mamma säga det vid middagsbordet ikväll, att det var du som låg där död i
kylrummet på sjukhuset. Att du hade varit vit och kall, men så fridfull. Jag
tror inte att du var så vidare fridfull, du hade ju störtat ner med planet!
Hade du ens alla armar och ben kvar, Niklas? Det måste ju ha gjort jätteont när benet
brann upp, pappa sade att ditt ena ben var bortbränt.
I dag när Emma och jag var
ensamma hemma med Margit sa hon till oss att vi måste vara duktiga flickor nu för
att mamma och pappa är jätteledsna just nu. Hör du det Niklas! Mamma är ledsen
och det är ditt fel! Du förtjänar faktiskt att dö!
Klockan var halv
elva och tystnaden kändes kompakt i vardagsrummet. Tv-nyheterna hade gått för
länge sedan, men varken Anna eller Kjell hade sett på dem med något större
intresse. De låg i varsin soffa mest för att skjuta på natten och mardrömmarna.
Sovrummet hade blivit en skrämmande plats, utom på dagen då man kunde gräva ner
sig under täcket och lägga dynan ovanpå huvudet för att stänga ut verkligheten.
Ligga invirad och trygg och slippa ta itu med det som hade hänt.
På kvällen blev sovrummet däremot ett
hotfullt och ångestfyllt rum. Det störtande flygplanet vrålade i öronen när man
väl fått tag på sömnen. Niklas som föll och föll och skrek i panik. Flygplanet
som brann och någon som hånskrattade i drömmen. Var det djävulen eller en demon?
Eller kanske en mardröm?
Det kändes tryggare att ligga här i vardagsrummet
och bara stirra rakt ut. Emma och Ellen hade redan gått och lagt sig, och det var
skönt att inte behöva skärpa upp sig inför flickorna längre ikväll. Det måste kännas
fruktansvärt för dem också, visste Anna. De hade ju mist sin älskade storebror,
herregud, flickornas sorg måste ju vara lika stor som deras egen.
Tack gode gud för Margit! Hur hade man klarat av
allt praktiskt utan henne? Det hade inte gått visste Anna, och hon sände den småknubbiga
hemvårdaren med kort permanentat hår en varm tanke. Som en räddande ängel gick hon
runt här i deras hem och tog hand om allt löpande. Idag hade hon handlat och gjort
i ordning middag till familjen innan hon gick hem. Hon hade också sett till att
flickorna hade duschat och tvättat håret. Posten låg prydligt sorterad i köket och
räkningarna satta i lådan för obetalda räkningar. Då hon gick hade hon visst också
sagt något om att hon kommer igen i nästa vecka, på måndag. Hur många timmar var
det riktigt kvar tills måndag?
5 kommentarer:
Vilket trauma för hela familjen, en av flickorna mår verkligen inte bra och inte föräldrarna heller! Tur de har Margit men snart måste de nog ta itu med vardagen!
Kram Elenor
Usch! Vilken mardrömssituation du har skapat med dina bokstäver! Tur att det bara är en text och inte en verklighet, mycket bra skrivet iaf. Jag själv har drabbats av ett temporärt skrivstopp men det ska jag försöka råda bot på... håll tummarna för mig, please!
Bråd död i inledningen vad kommer sedan?
Usch, låter som en riktig mardröm för hela familjen fast skulle de vakna upp så skulle det vara detsamma. Att behöva uppleva sådant som förälder är inget man önskar ens fiende ens. Kram
Bra! Men sorgligt!
Verkligenhet är vacker just nu, naturen är så fin :)
Trevlig midsommar vännen!
Kram
Skicka en kommentar